Dagsarkiv: februari 25, 2010

Listad dag.

DAGENS VILL HA: Sömn.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, vit stickad jumper, halsbandet från Carina
DAGENS SMINK: Smink? Ja faktiskt, för en gångs skull lite läppstift
DAGENS FRISYR: Halvrisig hästsvans
DAGENS HÄNDELSE: Sniffat ett av mina gudbarn i nacken. Ätit lunch med en vän och fick inte bara mat utan också shitloads med myror i huvudet. Överraskat en annan vän.
DAGENS LÅT: Hmm… P1, gills det?
DAGENS PLANER: Eftersom klockan är nästan tio på kvällen så … är de avklarade. De blev ungefär som väntat.
DAGENS SAKNAD: Den där tvåsamheten. Den ordlösa, trygga.
DAGENS DUMMASTE: Idag har varit en bra dag, så jag kommer faktiskt inte på så mycket att gnälla över..?!
DAGENS SJUKA: Barnet är inte riktigt kurant. Det kan bli en VAB-dag i morgon.
DAGENS DROG: Bekräftelse. Tänk att någon tror på mig och visar det så konkret!
DAGENS KRAM: Barnet. Oräkneliga gånger. Bästvännen. Lunchsällskapet. Lillasyster. En kramrik dag. En välsignad dag.
DAGENS PUSS: Barnet klättrade upp i favoritfrökens famn på dagis, vände sig om mot mig och gjorde en riktig slängkyss till mig… 🙂
ElefantlåsTro Hopp och Kärlek

DAGENS KÖP: Äntligen. Jag unnade mig en fin present idag. Ett armband från Troldekugler.
Jag köpte en armlänk, ett elefantlås och en berlock, ”tro, hopp och kärlek”
Jag fick dessutom tag på mer garn till min sjal.

DAGENS GODIS: Inget alls. Fast jag har varit grymt chokladsugen hela kvällen. GRYMT. Fatta att jag köpt praliner idag, och gett bort!!. Inte minsta lilla tjuvning. GRYMT sugen.
DAGENS HUMÖR: Glad. Rent av lycklig.


”Pappa Jobba!!”

Jo.
Han säger det, och jag har funderat på varför.
För det gör ju iofs pappa emellanåt, men det spelar ju mindre roll.
Lilla Essingen träffar sin pappa i bästa fall varje helg. Oftare blir det varannan helg, och ibland dröjer det ännu längre.
Och så mycket jobbar inte pappa.
Pappa är hemma hos sig, förklarar jag. Men ska vi ringa till pappa? Och så gör vi det.
Barnet älskar det, älskar att prata i telefon, med pappa, med morfar och någon gång har jag varit elak nog att ge honom luren istället för att idas jiddra med någon telefonförsäljare.
Han pratar, lyckligt.

I brist på telefoner kan man använda ungefär vadsomhelst. Han tar en sko, en leksaksbil, några duplobitar eller en fjärrkontroll och lägger mot örat och säger lyckligt Heeeej!

Så hämtar jag honom på dagis och får äntligen förklaringen på vad han menar, vaddå ”Pappa jobba!”

….för på dagis ringer telefonen, och han rusar för att få prata, för det är ju pappa, varpå personalen svarar; Nej, Liten Essing, Det är inte Pappa. Pappa Jobbar.

Jag tror att det ringer ofta på dagis.