Dagsarkiv: februari 26, 2010

Bekräftelse – oh, how we like it!

Jag har en liten blogg.
Den är min, den är liten. (Avslöjar jag hur få träffar jag har skrattar ni bara åt mig så det gör jag inte!)
Jag är inte speciellt seriös och jag bygger definitivt inte något varumärke runt mig och min person.

Det handlar mer om att skriva ner reflektioner och tankar, eftersom jag annars glömmer. Ja, jag har ju det där sönderstressade icke-minnet. Jag glömmer det jag inte vill glömma, men kommer ihåg förvånansvärt mycket dravel.
Men skriver jag finns det kvar, då kan jag åtminstone läsa om det, även om jag glömt det jag skrivit om. (Blev det där alls begripligt?)
Jag hade kunnat skriva ner det i en anteckningsbok här hemma.
Men nej, jag har en blogg, på det där folktomma stället, ”Internet”.

Det händer att andra människor läser bloggen min.
Det händer till och med att jag får kommentarer.
Jag blir lika glad varje gång.
Egentligen oavsett vad som står i kommentaren.
Någon gång länkar någon till något jag skrivit och då blir jag rent av mallig.

Hos Mymlan läser jag om Olof B[eta]s och Tomas Tvivlarens kampanj #Wordness och ja.
Det är ju därför jag har en blogg och inte en anteckningsbok.
Tänk att någon tycker att det jag tänkt är tillräckligt intressant för att man ska orka kommentera det..!?
Det är bra.
Det är bra på riktigt.

Så skriver jag ett litet skitinlägg, en lista, och helt plötsligt får jag ett mail från Sjumilakliv. ”Du är med på Knuff.se” och hon bifogar dessutom en skärmdump.

Jag förstår verkligen ingenting.
Vad gör jag där? Det lär väl gå över ganska fort, så jag får passa på att njuta av mina korta minuters bloggkändisskap (Hehe).
Det känns onekligen lite som att vara en liten liten mus som springer omkring där elefanter dansar. De är duktiga på att dansa, och trampar inte på mig, men jag … tar det lite lugnt ändå.

Någon läser det jag skriver.
Någon tycker något om det jag skrivit, det jag tänkt.
Någon delar med sig av en åsikt i en kommentar, eller länkar till mig och jag blir helt enkelt glad.

Ja.
Låt oss fortsätta att bekräfta varandra – med det inte sagt att vi ska hålla med varandra i tid och otid, det skulle ju bli oändligt långtråkigt! – men vi läser varandras ord och tankar och så reflekterar vi, och klickar vidare till nästa blogg eller så berättar vi om reflektionen och gör någon glad.

Tänk.
Att min lilla blogg fanns en liten stund på Knuff?!
Att två länkningar till ett inlägg räckte för att ett inlägg skulle hamna där?
(Men varför inte ett bättreinlägg, när vi nu får så fin reklam??)


En liten bluff.

Barnet ska sova.
Det är kväll.
Kväll efter en lång rolig dag, massor av lek på dagis, duplobygg och mammaärminklätterställning-lek. Frukost, lunch och middag. Mellis däremellan.
Barnet är trött.

Men

Barnet vill inte sova.
Nu är det inget ovanligt.
Moderskapet är inte speciellt chockad, om man säger så.

Han står i sängen så fort jag vänder ryggen till.
Piper.

”Upp!”

Nej, hjärtat, säger jag och lägger honom ner igen.

Strax står han där igen.

”Upp! Upp!”

Det är dags att sova nu, hjärtat, kontrar jag och lägger honom ner ytterligare en gång.

Beslutsamt ställer han sig upp igen.

”Bajs!”

Va, frågar moderskapet förvånat, har du bajsat? Nej, det tror jag inte på..?

Men likväl måste man kolla. Knäpper upp pyamasen, gluttar ner i blöjan.

Inget bajs.

När jag ser barnets insikt; inte ens nu fick jag komma upp, biter jag ihop om ett skratt.

En stund senare sover han, min lille simulant.

—————————————————————————————————————-

Här står om en annan typ av bluff. Trist på alla sätt.