Månadsarkiv: mars 2010

Om bönor, böner och en röd Volvo 740

För några veckor sedan fick min syster sitt hett efterlängtade körkort. Lycka i vår del av hooden.
Det tog inte lång tid förrän hon stolt rapporterade att hon köpt bil.
Sina drömmars bil.
En gammal 740. ( Vem sjutton drömmer om en gammal volvo??)
Jag, den förnuftiga storasystern, himlade med ögonen och pratade om vad bilar kostar, hur mycket bilar, i synnerhet gamla bilar, krånglar och liknande klokskaper – ack så tråkiga.
Men min syster är en böna som väljer sin egen väg, det har hon alltid gjort och jag är oändligt stolt över henne.
I alla lägen.
Just nu är jag också mycket tacksam.
Inte bara för att hon är fantastisk och underbar, utan också för att hon köpt den där gamla volvon.

För när en annan riktigt rekordelig böna har det riktigt jobbigt, åkt akut in till Karolinska sjukhuset, när Lilla Essingens pappa ringer och gråter och vi faktiskt får höra att hon kanske dör inatt, då … då var det svårt att vara i min hood, mitt hörn av världen var helt fel hörn av världen.
Den bönan, Lilla Essingens Farmor, är en dam jag tycker mycket om, och jag har en känsla av att både jag, Lilla Essingen och hans pappa har en hel del att tacka henne för.
Den cancer som hon nästan blev av med, men bara nästan – när hjärtat började svikta och cellgifterna blev för giftiga för inte bara cancerceller utan själva livet – den cancern lever alltför väl. Riktigt vad som hände just i går kväll är jag inte läkare nog att förklara. Det är inte läkarna på Karolinska just nu heller, men hon var döende.
På riktigt.
Lilla Essingens pappa tog med sig de äldre barnen, storasyskonen och for dit i farlig fart.
Blek som lärft, ytlig andning, galna värden, feber och mycket smärta. Tack, Gud, för morfin.
Halv elva är klockan.
Utan bil är jag, och jag har ett barn som är knappt två år som ligger och sover.
Det är långt till karolinska.
Ska man slita tag i en taxi? Packa ihop barnet?
Istället biter jag ihop, ber om hjälp.

Ringer systeryster.
Inom tio minuter är hon här.
Hon sover här, med Lilla Essingen.
Hon för honom till dagis på morgonen.
Och.

Hon ler när hon ger mig nycklarna till sin gamla röda volvo 740.
Det sista jag gör innan jag far är att slänga ut en bön om förbön på twitter.

Lilla Essingens Farmor är fortfarande mycket sjuk.
Men.
Hon lever.
Hon mår mycket bättre.
Kinderna har inte samma färg som lakanen hon ligger på.
Morfinet hjälper, det gör också en massa andra mediciner hon får och blödningen i magen verkar ha upphört.
Andetagen är inte lika fjäderlätta, och blodet syresätts bättre.
Febern har sjunkit och blodtrycket gick att mäta, åtminstone till hälften.


Kulinarisk höjdare.

Ja.
Ni har rätt.
Jag behöver inte bara köpa en ny spaghettislev…


Vår…!!

Det finns hopp, ändå.

Hopp om ett gott liv, någonsorts framtid.

Hopp om vår

Vi gick hem från ”Dadi”, jag och Lilla Essingen. Kollade in allt snöslask som rann ner i brunnarna, allt grus man kan sparka ner mellan metallspjälorna. Provsmakade snön lite och så.

Helt plötsligt ser jag den.

En krokus.

Mitt bland all snö. Precis invid husväggen, där har marken tinat fram litegrann. Inte utanför vårt eget hus, men ett av de andra, likadana.

Äntligen!!

Välkommen, kära Vår!

Sällan har jag längtat så som i år!


Autopilot

Ibland går man på autopiloten.
Kroppen gör saker, huvudet är inte alls med.
Oftast går det bra.

Ibland blir det väldigt fel.


Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt ”Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (”Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (”pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.


Alla dessa galningar…

Jag kan inte låta bli att fascineras av dem.
Alla de här tokfransarna som får något vansinnigt projekt i huvudet och sen går genom eld och vatten för att genomföra dem.
Som den där knäppgöken Göran Kropp. Varför inte bestiga Mount Everest. Ensam. Utan syrgas? Varför inte cykla till det där rackarns berget, i Himalaya, från Sverige?

Det är något rörande med den sortens människor, att förmå att fokusera så oerhört på ett mycket högt ställt mål, och sen faktiskt ha tillräckligt mycket pannben, kunskap, erfarenhet och organisationsförmåga för att genomföra det.
Lyckas.

De finns lite överallt, de här stollarna, och det är en evinnerlig tur det. De är människor med en stor vision, och det händer att de gör annat än bestiger berg och seglar över oceaner.
(Utan att på något sätt förringa seglandet över oceaner!)

Jag har faktiskt en sån i min vänskapskrets. Nu har han fått i huvudet att hojåkande gott kan ske på eldriven sporthoj.
Vän av ordning säger: Det går ju inte? En sporthoj på el är en sporthoj utan klös och en sporthoj utan klös är som kaffe utan koffein. Helt meningslöst.

Man har fel.
Man har väldigt fel i det resonemanget.

Men de går inte att köpa i Sverige. Det är ett dilemma.
Så då får vi väl se till att de går att köpa.
Och hur marknadsför man en sporthoj?
Jo.
Man tävlar med den.
Visar upp den.

Dessvärre kostar sånt pengar.
Shitloads med pengar.

Och det är nu den här historien börjar bli riktigt rörande.
Morris vänder sig ut till världen, till den nya världen, den där twittermailinternetvärlden.
På en timme har han fått fem microsponsorer. Fem personer har satsat varsin tusenlapp.
Inom ett dygn har trettio personer gjort detsamma. (Eller om färre satsat mer, jag har inte haft tillfälle att kolla med Morris.)

Trots den här minst sagt ärliga formuleringen:

På ren svenska:

1. Tror du på iden men vill inte ta någon större risk – låna ut 1 000 kronor till projektet.
Morris betalar personligen tillbaka 1 000 kronor justerat penningvärdet inom tre år.
Du kan som mest förlora den ränta eller vinst du hade kunna få på din tusenlapp om du investerat i något annat.

2. Om du är optimist och nästintill spelberoende, köp en ägarandel för 1 000 kronor.
Du kommer nästan garanterat att förlora pengarna. Men, du har en ägarandel i den framtida återförsäljarverksamheten. 20 % av aktiekapitalet i den framtida återförsäljarverksamheten kommer att fördelas på de som innehar ägarandelar från Morris Motorcycles Racing Team 2010.

Utlåning eller ägarandelsköp gör du genom att sätta in pengar (endast jämna tusental/andelar, tack!) på postgiro. Inbetalningsuppgifter skickas till dig efter det att du fyllt i formuläret.
Fyll i följande formulär! Och var med på årets äventyr!

http://morrismotorcycles.wufoo.com/forms/anmalan-till-morris-motorcycles-racing-team-2010/

Jag kan inte låta bli att älska en sån dåre.
Inte bara för att jag längtar efter våren
Inte bara för att jag älskar att åka hoj.
Definitivt inte för att jag har mer stålar än jag behöver.

Crowdsourcing blir inte vackrare än så här.
Jag blir rörd i mitt elaka och cyniska hjärta.
Det kostar mig en tusenlapp.
Jaja. Det är två kassar mat, inte mer…

————————

Uppdatering: Här skriver Rapidus om Morris modiga projekt.


Oavslutade avslut.

”Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om ”rätt” eller ”fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

”…och jag verkar trivas med det…”