Den missade första gången.

Jag fick en flashback här om kvällen.
Jag såg på TV, såg på kunskapskanalen, ett program om nyfödda spädbarn och deras förmågor (Bebisarnas Vetenskap, tyvärr finns filmen inte på svt.play)
Isen rinner längs min ryggrad när jag ser en sekvens, en förlossning som blir mer spännande än nödvändigt. Ett barn som inte andas. Förlossningsläkaren ruskar skenbart våldsamt barnet, som hänger fullständigt lealöst i hans händer. Slangar som sticks ner i mun och svalg, slurpande ljud, syrgasmasker och så småningom ett förskräckt pip, och därpå ett mycket litet men väldigt verkligt skrik.

Jag sitter i soffan och gråter.
Jag har aldrig sett det förut.
Jag var ju sövd, jag missade det.

Mitt första barn. Antagligen mitt enda barn. Föds efter viss dramatik.

Jag antar att det gick till ungefär lika. Man vidtog, med stor brådska, mått och steg.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.

Allt gick bra.
Lilla Essingen hämtade sig.
Ingen syrebrist.

Men jag missade mitt barns födelse.
Jag såg inte vad de gjorde med honom och jag hörde inte hans första skrik.
Jag fick inte upp honom på mitt bröst som nyfödd utan träffade inte honom förrän många timmar senare, ett möte som är så vagt och morfinpåverkat att jag faktiskt inte minns mycket av det.

Allt gick bra.
Men just det här är jag mycket ledsen över, att jag missade.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

6 responses to “Den missade första gången.

  • Drottningen

    ja! Nu var det inte lika spännande för mig som för dig som du vet, och jag fick ju träffa gossen direkt, men alltså.. då var jag helt slutkörd och ville bara sovasovasova. De beklagade att han inte kunde följa med till uppvaket och jag svarade något om att det inte gör något, för hans pappa klarar nog det där.

    Men om jag fick välja, så hade jag nöjt mig med en födabarnvariant så att jag kanske, eventuellt hade orkat vara lite glad och känna efter när första skriket hördes.

    (å andra sidan..just precis nu så kan jag båda höra skrik och känna efter 😉

  • mcsarcne

    Mmm. Fick jag välja hade jag valt att inte bli sövd. Jättemycket valt det. Men hade jag fått välja hade saker gått för långsamt och gått illa istället.

  • första gången jag bloggade « mymlan. the real.

    […] skriver om andra gången, som ändå på alla sätt är den första. Essa sörjer att hon på sätt och vis missade första gången. Missade sitt barns födelse, första skrik och dramatiken som uppstod när han kom ut. Också […]

  • Eva

    Som jag känner igen mig.
    Precis så var min första förlossning också.
    Tonåringen var så dålig när de väl plockade ut honom att han fick åka ambulans, ensam, till närmaste större sjukhus.
    Jag vet hur det känns.
    Känslan av att ha missat något.
    Något stort.
    Just det där att inte få upp bebisen på magen var enormt stort för mig.
    Det var ju inte så det var meningen att det skulle vara.

    Jag var också helt säker på att det var mor till ett barn jag skulle vara.
    Så fel jag hade.
    Fyllda 42 blev jag mamma igen.
    Snittad men vaken.
    Tillsammans, lugnt, stillsamt, omtänksamt och kärleksfullt.

    Livet är fantastiskt och fantastiskt oförutsägbart.
    Det hände mig en gång till, vilket var det här århundrades högoddsare, och det kan mycket väl hända dig igen också.

    Jag hoppas.

    • mcsarcne

      Jo, det där med att få upp barnet på magen är ju en sån stark bild man har, över hur det ”ska” bli. Nu gick ju allt bra, så det är ju bara fånigt att gnälla men… Ja… Snopet blev det, och med tanke på vilken tant jag är så blir det nog inte fler chanser.
      Men.
      Pojken klarade sig utan men och det är ju till syvende og sidst det enda viktiga.

  • Anaiah

    Jag tror att alla mödrar kan identifiera sig med den avsaknaden du känner. Man vill ju vara där varje gång de ledsnar och framför allt efter det trauma som en förlossning (oavsett förlopp) innebär. Vår lilla David som föddes 5 veckor för tidigt skiljdes jag ifrån efter fem minuter ihop då jag kördes till operation. Det kändes ordentligt i mammahjärtat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: