Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt ”Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (”Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (”pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

2 responses to “Dadi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: