Om bönor, böner och en röd Volvo 740

För några veckor sedan fick min syster sitt hett efterlängtade körkort. Lycka i vår del av hooden.
Det tog inte lång tid förrän hon stolt rapporterade att hon köpt bil.
Sina drömmars bil.
En gammal 740. ( Vem sjutton drömmer om en gammal volvo??)
Jag, den förnuftiga storasystern, himlade med ögonen och pratade om vad bilar kostar, hur mycket bilar, i synnerhet gamla bilar, krånglar och liknande klokskaper – ack så tråkiga.
Men min syster är en böna som väljer sin egen väg, det har hon alltid gjort och jag är oändligt stolt över henne.
I alla lägen.
Just nu är jag också mycket tacksam.
Inte bara för att hon är fantastisk och underbar, utan också för att hon köpt den där gamla volvon.

För när en annan riktigt rekordelig böna har det riktigt jobbigt, åkt akut in till Karolinska sjukhuset, när Lilla Essingens pappa ringer och gråter och vi faktiskt får höra att hon kanske dör inatt, då … då var det svårt att vara i min hood, mitt hörn av världen var helt fel hörn av världen.
Den bönan, Lilla Essingens Farmor, är en dam jag tycker mycket om, och jag har en känsla av att både jag, Lilla Essingen och hans pappa har en hel del att tacka henne för.
Den cancer som hon nästan blev av med, men bara nästan – när hjärtat började svikta och cellgifterna blev för giftiga för inte bara cancerceller utan själva livet – den cancern lever alltför väl. Riktigt vad som hände just i går kväll är jag inte läkare nog att förklara. Det är inte läkarna på Karolinska just nu heller, men hon var döende.
På riktigt.
Lilla Essingens pappa tog med sig de äldre barnen, storasyskonen och for dit i farlig fart.
Blek som lärft, ytlig andning, galna värden, feber och mycket smärta. Tack, Gud, för morfin.
Halv elva är klockan.
Utan bil är jag, och jag har ett barn som är knappt två år som ligger och sover.
Det är långt till karolinska.
Ska man slita tag i en taxi? Packa ihop barnet?
Istället biter jag ihop, ber om hjälp.

Ringer systeryster.
Inom tio minuter är hon här.
Hon sover här, med Lilla Essingen.
Hon för honom till dagis på morgonen.
Och.

Hon ler när hon ger mig nycklarna till sin gamla röda volvo 740.
Det sista jag gör innan jag far är att slänga ut en bön om förbön på twitter.

Lilla Essingens Farmor är fortfarande mycket sjuk.
Men.
Hon lever.
Hon mår mycket bättre.
Kinderna har inte samma färg som lakanen hon ligger på.
Morfinet hjälper, det gör också en massa andra mediciner hon får och blödningen i magen verkar ha upphört.
Andetagen är inte lika fjäderlätta, och blodet syresätts bättre.
Febern har sjunkit och blodtrycket gick att mäta, åtminstone till hälften.

Advertisements

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

6 responses to “Om bönor, böner och en röd Volvo 740

  • Anna-Klara

    Twitter hör bön. 🙂
    Så skönt att du kunde ta dig dit och vara i närheten och att du tryggt kunde lämna Lilla Essingen.
    Kram.

  • Mia*

    Jösses! Och fy så jobbigt för er allihopa, och henne själv inte minst. Jag är nu ingen bedjare, men tänker på er gör jag.

    Ibland är bil inte bara dyrt och opraktiskt.

  • Kristina af Knusselbo

    Oj. Hoppas det fortsätter att gå åt rätt håll. Tänker på er!

  • deeped

    Skönt med Essingens farmor. Och vad gäller att storasyster försöker vara förnumstig: själv minns jag någon som köpte en Batmobil uppe i nordligaste Norrland – en bil som inte direkt var vintervänlig 🙂

  • mcsarcne

    Vaffalls!
    Vad är det här för påhopp?!
    Batmobil.
    Är det någon som säger elaka saker om min Batmobil?!

    Faktum är att den var fullständigt underbar just på vintern.
    Fyrhjulsdrift, diffspärr.
    Man kunde HÖJA HELA BILEN ifall man skulle in någonstans där det var oplogat. Bara hålla tungan i rätt mun och köra försiktigt. Jojo.
    Och man körde ifrån varenda trimmade artonåring med prilla vid rödljusen, fyrhjulsdrift Is The Shit 😀
    Och snösträngarna, du vet, när man ska köra om slöhögar, de där äckliga snösträngarna man så lätt får sladd i.
    Men inte med en Batmobil. Bara gasa och styra. (Pigg motor, man behövde inte växla ner)
    Jo.
    Jag saknar den. Det var en underbar bil…

  • DVBF « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre. Det gör inte mindre ont. Nej. Tvärtom. Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: