Månadsarkiv: april 2010

Re-tweetandets svåra konst.

Det började med följande tweet:

Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Jag klickade på länken och hänfördes.

Den tweeten ska definitivt re-tweetas.

Ooops. Genast problem. För den kom från @pelletsmaskinen och RT @pelletsmaskinen Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb blir för långt för att gå att sända.

Vad göra? Jag strök de tidigare RT:arna, visade att jag fått tweeten via pelletsmaskinen och skickade iväg. Länken spridd till alla de som följer mig.
Wow! RT @Pelletsmaskinen: Vov! #ashtag Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Då får jag en tweet från @pelletsmaskinen: Hm, du kan ju inte stryka alla jag RT:ade sådär. Ge rätt cred ser jag som väldigt viktigt.

Och jag håller med.

Hur gör ni?

Vad jag såg som fick mig att stryka RT:are för att kunna sprida länken?

Det här.

Fler bilder på vulkanen och människorna som finns i dess närhet finns här och de är helt fantastiska.

Annonser

DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust ”Famo!” för att sen konstatera: ”Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.


Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.


Glappkäfts motsats

Jag skulle hålla truten.
Rent av ljuga.

Skulle jag vinna de där 217 miljonerna skulle jag inte säga något till någon.
Inte till mamma.
Inte till mina vänner.
Inte till Lilla Essingens pappa.

Jag skulle göra ingenting i några dagar.

För det tar nog lite tid att förstå en sån sak.

217 miljoner är inte mycket pengar.
Det är shitloads med pengar. Det är tillräckligt mycket pengar att man lätt kan leva på räntan av så mycket pengar.
Så jag skulle behöva lite ställtid.
För att förstå.
Hur många nya volvosar kan man köpa för 217 miljoner? Man kan fylla ett mindre parkeringsgarage.
Hur många hotellnätter kan man köpa för 217 miljoner? Långt fler än man vill ha innan man får hemlängtan.
Hur stort hus kan man köpa för 217 miljoner? Väldigt mycket mer än man ids dammsuga.

Ja, Så jag skulle nog ta ledigt från jobbet några dagar. Ta en promenad på stan, unna mig en fika eller två och kanske en ny trollkula. Köpa en fin blus från Linnea Braun och ta med Lilla Essingen på Skansen. Ta några dagars paus.

För vad sjutton skulle jag ha 217 miljoner till??

Jag skulle bli oerhört lycklig om jag vann EN miljon.

EN miljon skulle förändra mitt liv.
Det skulle ge mig en grundtrygghet, skulle ge mig och Lilla Essingen en stabil och trygg bas.
Vi är inte speciellt dyra i drift, men det kostar onekligen pengar att leva i synnerhet om man vill göra något mer än att bara överleva.

Med EN miljon i fickan skulle jag bli skuldfri, jag skulle skaffa en liten bil, så miljövänlig som möjligt, och jag skulle våga boka in fem veckors semester på Orrhammar (Min familjs Ställe)
Jag skulle antagligen unna mig att gå ner i arbetstid, så att vi slapp väcka FanSjälv på vägen till ”Dadi”
Framförallt skulle jag ha en grundläggande trygghet.
Jag skulle ha DraÅtHelvete-Pengar.
Ni vet, den sortens pengar man behöver ifall man antingen faktiskt skulle behöva draåthelveteellernågonannanstans ett tag eller om man bad någon annan att göra det. Pengar som gör att man alltid alltid alltid klarar sig. Pengar som gör att jag inte någonsin behöver oroa mig för att jag ska klara att försörja mig och Lilla Essingen.

Men 217 miljoner?
Jag skulle antagligen behöva hjälp av någon pengavan människa att ens förvalta och förstå så mycket pengar.
Jag skulle helt säkert dela med mig, men göra det mycket diskret.
Det skulle roa mig enormt att överraska någon vän, någon som har det tufft, med en weekendresa någonstans, eller med en nyservad bil eller vad som nu skulle hjälpa den vännen. Jag är en generös människa redan nu, varför skulle det förändras?
Jag skulle ge bort pengar. Till Stadsmissionen, till Lutherhjälpen. Jag skulle ta kontakt med Fryshuset och jag skulle vilja påverka samhället vi lever i. Microkrediter är en ”biståndsform” som jag tror på: Hjälp till självhjälp.
Jag skulle fundera mycket och jag skulle ta ledigt en tid från jobbet och åka bort med Lilla Essingen.

Jag skulle komma hem, fortsätta livet ungefär som vanligt, fortsätta jobba och köpa en duplolåda eller två till oss båda.
Jag trivs faktiskt rätt bra i vår lilla hyresrätt.
Om några år skulle jag kanske eventuellt köpa ett radhus, så att Lilla Essingen får ett eget rum, och så att jag får en rabatt att gräva i och en uteplats för grillen.

Ja.
Pengar är viktigt – men egentligen bara när man inte har dem.