Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han ”tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

4 responses to “Som spindelns nät.

  • cmajalisa

    Fint inlägg. Jag har inte läst här förut, men jag ska hitta tillbaka snart igen.
    Det är svårt att se till sig själv i första hand, men man måste ibland ändå göra det. Om du inte tar hand om dig själv är du till slut inte i stånd till att ta hand om någon annan heller, hur mycket du än vill. Jag har råkat ut för det tidigare, och vill inte göra om samma misstag igen.
    /Carin

    • mcsarcne

      Åh, i väggar tänker vi inte krascha, varken jag eller kroppen min.
      Vi vet alltför väl hur man gör, och hur trist det är.
      Dessutom saknar jag antagligen förmågan nu, att driva mig så hårt.

      Men jag är orolig för att jag på något sätt håller på att stumna i själen, bli utan färg och karaktär ety jag sliter så med alla människor, behov runt omkring mig. Det är antagligen inte heller bra, om än inte fullt så destruktivt.

  • pärlbesatt

    Vilken fantastisk bild, och jag hoppas du håller. För dig, barnet och alla andra!

  • Kari Receptomaten

    Det är viktigare att du (ibland) hinner skriva av dig än att lägger tiden på läsa andras pladder.
    Livet går före allt digitalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: