Månadsarkiv: juli 2010

Mina pärlor

Jag hoppas att jag, i november, minns solvärmen på mina axlar, när jag stod med mitt barns lilla hand i min, intill ett elstaket.

Nej, rör inte staketet, älskade.
Nej, rör inte staketet!

Men hjärtat, jag sa ju att…

Staket är så väldigt mycket ivägen.
Särskilt när det finns alldeles livs levande getter på andra sidan, och på skansen kan man klappa dem.

I morgon ska vi gå samma promenadrunda.
Då kommer vi stanna vid gården där det finns getter igen.
Jag tror vi ska ta med oss de där gamla sunkiga morötterna jag hittade längst ner i kylen.
Så barnet får klappa dem, helst utan att röra elstaketet.

Och det är långt till november.

Annonser

Saker sagda förr.

Jag har tänkt samma tanke förut.
Helt säkert.
Antagligen förra sommaren, och om inte annat någon tidigare sommar. Jag känner igen den.
Men för mig är den viktig och vacker så jag låter mig tänka den igen, njuta av den, bära den i händerna inför mitt barn, och hoppas att han tar upp den och stoppar in den i sitt hjärta.

För nu är vi på Orris.
Landet

Det är här jag går med hans lilla hand i min och visar smultron. Med små små fingrar plockar han dem, lite mosiga blir de och det kan nog hända att någon myra slinker med av bara farten. Han älskar dem lika mycket nu som han gjorde förra sommaren men då fick han dem serverade från mammahandflatan. Nu plockar han själv. Klättrar ner i dikeskanter, i högt gräs och bland en och annan tistel. Det är också viktig kunskap: att känna igen tistlar, brännäslor, rödmyror och getingar.

Jag packar vagnen medan han sover middag och sen promenerar vi ner till en av båtbryggorna. Med oss har vi ett litet metspö, och en påse med lite vetemjölsdeg. Sånt som små mörtar älskar.
Det tar inte många minuter innan det nappar och strax ligger en silverblänkande liten fisk och sprattlar vilt på bryggan. Barnet tror inte sina ögon. Plockar upp ”Fissssk!!” och håller i den. Försiktigt. Fascinerat.
Jag krokar av den och släpper ner den i vattnet igen. (Varför? Det är en MÖRT, inte en öring som ska växa till sig?! Blir man liksom lite snällare när man har en tvååring med sig??)

Sen går vi vidare till badplatsen, pojken leker och skrattar, han ”simmmmmaj!” och vi provar flytvästen. Han flyter tryggt i den, den vänder honom rätt även när jag försiktigt provocerar den. Det är bra.
Samtidigt hejar en pappa på sin lilla flicka som övar på att simma. Hon ser ut som jag gjorde en gång. Smal på gränsen till tanig, med solblekt hår. Hon hostar och kämpar och hostar och håller andan. Det är läskigt att andas när munnen är så nära vattnet, men andas behöver man onekligen göra.
Jag minns ju, där jag står med min pojke plaskandes runt mina ben, hur jag själv kämpade en sommar med att lära mig simma, just på den här badplatsen, och priset var stort: När jag kunde simma mellan bryggorna – det sades att det var 25 meter – skulle jag få femtio kronor av morfar.
Inte är det några 25 meter inte, max femton. Men jag kämpade och tillslut sam jag och stolt var jag säkerligen över min femtiolapp.

Allt jag fick vill jag nu ge mitt barn.
Så vi ska meta mer i morgon, och sen ska vi bada, titta på trollsländor, plocka smultron och leta rätt på en myrstack att lägga en sockerbit på.


Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.