Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.

Advertisements

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

8 responses to “Med vitnande knogar och vissnande själ

  • deeped

    åh älskade du…

  • deeped

    Fan… det är snart tio år sen…
    Gode gud… i december är det tio år sen jag tog min första smäll…

  • mcsarcne

    Jag vet inte, men det borde vara närmare tio år sedan i alla fall. Åren går, Barnet är två år nu, jag bröt upp från MMBÖ strax innan jag fyllde trettio och, ja, herrejösses, nästa sommar blir jag 40. (Det är ju mamma och pappa som gör sånt, fyller 40!?)

  • mcsarcne

    Vet du, en märklig sak.
    När jag tänker på tiden på T24 så minns jag inte vad som hände.
    Jag skulle inte kunna redogöra för den tiden.
    Frågar någon ”Berätta” så blir min berättelse kort och färglös.
    Jag kommer inte ihåg. Det är borta, alltihop.

  • Drottningen

    men du.. tror du inte det förlorade drivet kompenseras av glädjen i det lilla? Nu gissar jag lite, men jag tänker mig att om man hela tiden har bråttom framåt så missar man en del i nuet. Det betyder förstås inte att sakerär mindre viktiga, men skulle du t ex vilja jobba 60 timmar i veckan eller sitta och planera morgondagens möte mitt i nattningen?

    Och man ÄR inte sitt arbete. Du kan ha visioner och drömmar även om du inte får betalt för dem.

    Just nu lär sig vår gosse att gå och den stolta blicken i varje självständigt steg han tar är rent knark. Hade jag gjort ”karriär” har jag svårt att tänka mig att jag skulle vara hemma fortfarande. Jag hade fått se honom visa mig, men inte delta i processen. Tanken på det…Nä.

  • mcsarcne

    Jovisst har du rätt, LaReina, i det lilla är jag mer närvarande nu än förut.
    Jag är nog faktiskt också lyckligare.
    Det slår mig ganska ofta, jag som så ofta hade ångest och oroade mig, ja, jösses, jag hade svart bälte i att oroa mig. Gärna i onödan.
    Nu är jag lycklig.
    Jag är nöjd.
    Jag kommer hem, lämnar handväskan, går till ”Dadi” och hämtar Lilla Essingen och där börjar min dag på något sätt.
    Nu, på sommaren, går vi och badar och leker, och jag är säkert en dålig mamma som slarvar med riktig middag, men det är så roligt att leka tillsammans.
    Och bada.

    Vi var ner till stranden här på landet nu på eftermiddagen. Barnet lekte, lyckligt, med ett vasstrå, i evigheter. Vi hittade en mussla som var nerborrad i bottnen, du vet, så där att ”tungan” tittar ut.
    När han är med blir allt ett äventyr.
    Och så tog vi en lååång promenad och hittade smultron och hallon. (Lång för honom, som gick hela vägen själv)

  • Älvan

    Det jag har insett efter min sjukdom, eller för den delen av alla missade tentor, är att jag fortfarande kan prestera men mitt liv hänger inte på prestationen. För det är ett fel jag tror att många som blir sjuka gör, att tro att prestationen är det enda som betyder något. Visserligen har det i mitt fall lett till att jag kanske presterar sämre eftersom den där pådrivande ångesten inte finns kvar, men det kan jag leva med.

  • Drömmen som tog slut « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] här är inte lätt. De tog ju slut, drömmarna. Jag drömde om att bli socionom, jag drömde om att bli tekniker, jag ville jobba med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: