Saker sagda förr.

Jag har tänkt samma tanke förut.
Helt säkert.
Antagligen förra sommaren, och om inte annat någon tidigare sommar. Jag känner igen den.
Men för mig är den viktig och vacker så jag låter mig tänka den igen, njuta av den, bära den i händerna inför mitt barn, och hoppas att han tar upp den och stoppar in den i sitt hjärta.

För nu är vi på Orris.
Landet

Det är här jag går med hans lilla hand i min och visar smultron. Med små små fingrar plockar han dem, lite mosiga blir de och det kan nog hända att någon myra slinker med av bara farten. Han älskar dem lika mycket nu som han gjorde förra sommaren men då fick han dem serverade från mammahandflatan. Nu plockar han själv. Klättrar ner i dikeskanter, i högt gräs och bland en och annan tistel. Det är också viktig kunskap: att känna igen tistlar, brännäslor, rödmyror och getingar.

Jag packar vagnen medan han sover middag och sen promenerar vi ner till en av båtbryggorna. Med oss har vi ett litet metspö, och en påse med lite vetemjölsdeg. Sånt som små mörtar älskar.
Det tar inte många minuter innan det nappar och strax ligger en silverblänkande liten fisk och sprattlar vilt på bryggan. Barnet tror inte sina ögon. Plockar upp ”Fissssk!!” och håller i den. Försiktigt. Fascinerat.
Jag krokar av den och släpper ner den i vattnet igen. (Varför? Det är en MÖRT, inte en öring som ska växa till sig?! Blir man liksom lite snällare när man har en tvååring med sig??)

Sen går vi vidare till badplatsen, pojken leker och skrattar, han ”simmmmmaj!” och vi provar flytvästen. Han flyter tryggt i den, den vänder honom rätt även när jag försiktigt provocerar den. Det är bra.
Samtidigt hejar en pappa på sin lilla flicka som övar på att simma. Hon ser ut som jag gjorde en gång. Smal på gränsen till tanig, med solblekt hår. Hon hostar och kämpar och hostar och håller andan. Det är läskigt att andas när munnen är så nära vattnet, men andas behöver man onekligen göra.
Jag minns ju, där jag står med min pojke plaskandes runt mina ben, hur jag själv kämpade en sommar med att lära mig simma, just på den här badplatsen, och priset var stort: När jag kunde simma mellan bryggorna – det sades att det var 25 meter – skulle jag få femtio kronor av morfar.
Inte är det några 25 meter inte, max femton. Men jag kämpade och tillslut sam jag och stolt var jag säkerligen över min femtiolapp.

Allt jag fick vill jag nu ge mitt barn.
Så vi ska meta mer i morgon, och sen ska vi bada, titta på trollsländor, plocka smultron och leta rätt på en myrstack att lägga en sockerbit på.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

2 responses to “Saker sagda förr.

  • Älvan

    Åh, det beskriver på pricken det jag känner för vårt landställe, och säkerligen det min pappa också känner för det (och han har belönats av sin dotter med en fotobok om just landet, där hon försökt fånga denna tanke och visa för honom att han lyckats få henne lika kär i stället som han är).

  • Anna-Klara

    Den där gåvan som du nu håller på att ge din son är så underbar. Han kommer att leva med den och lära sig älska landet, livet lika mycket som du. Underbart skrivet. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: