Månadsarkiv: augusti 2010

Tur i oturen?

Mamman hade en kollega den här dagen. Dubbelassistans. Trevligt, dagen blir väldigt mycket både lättare och roligare då.
Mamman hade, eftersom hon inte fixat något månadskort till kollektivtrafiken latat sig och tagit bilen.
Mot rutiner och principer.

Så OM man nu är två år och ska envisas med att ”klättla” och hitta någon sorts sprayflaska med desinfektionsmedel från en städerska på ”Dadi” och därefter gnida in denna soppa i ögonen så är det en bra dag att göra det på.

Det är också bra att personalen på detta dagis har vett att ringa både Sjukvårdsrådgivning och giftinformation; och därefter stå och skölja barnets ögon i en kvart eller två.

Alltmedan mamman slänger sig i bilen och är åter på dagis mindre än en timma efter det att hon lämnade gården med bobbycars och klätterställning.

Sen åker man med barnet, som är vid gott mod och utan påtagliga besvär, till Ögonkliniken på Södersjukhuset, som också är akutmottagning för just ögon.

Där betalar man 120 kr. (Skulle inte sjukvård för barn vara gratis?)

Sen väntar man.

Sen väntar man

Sen väntar man lite mer.

Sen väntar man

Man väntar.

Man väntar ännu mer.

Man tittar på Mycket Små Barn, prematurbebisar som ska få någon sorts droppar i ömtåliga små små ögon.

Man väntar

Man väntar.

Man suckar och man väntar.

Magen knorrar.

Barnet får den – från dagis medslängda mackan (han missade ju frukosten!)

Man väntar.

Man överväger om man ska smita ner till bilen för att hämta en ny blöja till barnet, den han har blir tyngre och tyngre, Gällivarehänget är massivt och rumpan avslöjas när han springer fram och åter i väntrummet – som är alldeles onödigt fullt. Fler och fler blir vi där, som aktar våra fötter för hans lekar, men inga av oss försvinner känns det som. Stolarna tar slut, jag går runt och försöker hålla god min när barnet ömsom leker ömsom vrålar frustrerat.

För han är less på att vänta. Han är duktig som håller sig någorlunda i skinnet, men två timmar i ett väntrum med en massa andra människor är en Mycket Lång Tid i en tvååring-tillvaro.

Jag försöker forska med en sköterska: Hur länge ska vi vänta, kan jag hämta en ny blöja i bilen i garaget? Nej, det är er tur alldeles alldeles strax…

En kvart går.
En kvart till går.

Tillslut hör jag LillaEssingnamnet ropas.
Tillslut tar en läkare sig fyra minuter och tittar på mitt barns ögon.
Tillslut kan vi gå ner i parkeringsgaraget och åka hem igen.

Alltså: Mer tur än otur idag.
Gott så.

Nu: Kaffe


Pannben – barns och deras mödrars.

Jag hoppas att han har ett tjockt pannben, pojken min, för han nöter på det en hel del.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det hela och jag är inte det minsta nöjd med beteendet, men jag försöker att ignorera det för att inte uppmuntra det på något sätt.
Men det är svårt.
Nu har han till och med ett blåmärke där.
Inte jättestort.
Inte väldigt svullet.
Men
Ett klart och tydligt blåmärke, mitt i pannan, självförvållat.

För så gör han.
Det är ingen nyhet, men beteendet blir tydligare, sker konsekvent i samma sorts situationer, och jag mår illa av det.

Antingen sker det när jag säger till honom: Skäller på honom för något annat han gör, för något man inte får göra, något som han gör.
När jag avbryter honom handgripligen.

Eller

När han inte får göra det han vill, när han inte får sin vilja igenom, vill ha sin napp eller min ”fån” eller vad det nu kan vara.

Andra barn kastar sig på golvet och sparkar med armar och ben och skriker.
Inte den här ungen.

Han böjer sig mot golvet eller lämplig möbel och skallar den. Dunkar pannan i golvet. Först försiktigt, sen hårdare och så pass hårt att det uppenbarligen gör ont.

Nu finns där en bula, en blå liten bula.
Ingen unge dör av en blå bula, men mamman får ont i magen av det och hade föredragit om han kastade sig på golvet och sparkade och skrek istället.

Mamman känner sig en smula frustrerad och maktlös.
Mamman gillar inte blåmärken på sin onge.
Mamman hoppas att pannbenet är stadigt, för än är det ett år kvar tills den egentliga treårstrotsen, och hon slipper gärna förse barnet med cykelhjälm till vardags.