Pannben – barns och deras mödrars.

Jag hoppas att han har ett tjockt pannben, pojken min, för han nöter på det en hel del.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det hela och jag är inte det minsta nöjd med beteendet, men jag försöker att ignorera det för att inte uppmuntra det på något sätt.
Men det är svårt.
Nu har han till och med ett blåmärke där.
Inte jättestort.
Inte väldigt svullet.
Men
Ett klart och tydligt blåmärke, mitt i pannan, självförvållat.

För så gör han.
Det är ingen nyhet, men beteendet blir tydligare, sker konsekvent i samma sorts situationer, och jag mår illa av det.

Antingen sker det när jag säger till honom: Skäller på honom för något annat han gör, för något man inte får göra, något som han gör.
När jag avbryter honom handgripligen.

Eller

När han inte får göra det han vill, när han inte får sin vilja igenom, vill ha sin napp eller min ”fån” eller vad det nu kan vara.

Andra barn kastar sig på golvet och sparkar med armar och ben och skriker.
Inte den här ungen.

Han böjer sig mot golvet eller lämplig möbel och skallar den. Dunkar pannan i golvet. Först försiktigt, sen hårdare och så pass hårt att det uppenbarligen gör ont.

Nu finns där en bula, en blå liten bula.
Ingen unge dör av en blå bula, men mamman får ont i magen av det och hade föredragit om han kastade sig på golvet och sparkade och skrek istället.

Mamman känner sig en smula frustrerad och maktlös.
Mamman gillar inte blåmärken på sin onge.
Mamman hoppas att pannbenet är stadigt, för än är det ett år kvar tills den egentliga treårstrotsen, och hon slipper gärna förse barnet med cykelhjälm till vardags.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

12 responses to “Pannben – barns och deras mödrars.

  • Christina Stielli

    Hmmm …. dotter kastade sig med huvudet bakåt och gav sig inte förrän hon dunkade bakhuvudet i golvet. Stengolv gick utmärkt. Asfalt också. Men jag kastade mig för att hindra dunket. Vart ju livrädd. Hela vänkretsen visste om det: Akta!! Nu är Sara arg – ta huvudet!!
    Sara är ff likadan. Nu kastar hon inte huvudet bakåt i asfalten om saker inte går hennes väg men det är fanimig inte långt ifrån.
    Så vad göra med med sonen … Ingen aning :p Jag hade nog själv försökt med alternativ. Visa på en boxningskudde …? Att man kan banka handen i ngt? Visa alternativ? Men han är kanske för liten för det. SVÅRT. Bandage?

    • mcsarcne

      Jag är ju rädd att han ska komma på att det fungerar, att han kan ”styra” mig genom att göra sig själv illa.
      Jag försöker att ignorera beteendet för att han ska inse att det INTE ger något resultat. Men jag vet inte om jag gör rätt… :s

  • Camilla

    Jag undrar om man ska markera? Säga ”nej” bestämt och lugnt. Inte göra stor sak av det, men ändå visa att det inte går för sig. Det kanske är något tillfälligt som går över av sig själv när han inser att det inte är värt smärtan. Men ändå – förstår att det gör ont i mammahjärtat. Att hjälpa honom att sätta ord på känslorna kanske kan vara bra också? Fråga om han är arg eller ledsen, fast på hans nivå, med ord som han förstår.

    Det är svårt när de är så små. Samtidigt tror jag på kommunikation även för småttingar. Att lära dem att uttrycka sig och sina känslor, hellre än att utagera dem. (fast är rätt usel på att föregå med gott exempel tyvärr)

  • @Receptomaten

    När orden inte räcker till eller inte ens finns då händer grejer hos barn.
    Andra barn gallskriker, rivs, knuffas, svimmar, kräks osv när de inte får som dem vill.
    Grabben skallar sig själv och upplever naturligtvis smärta, blir ledsen och då kommer mamma och tröstar. En 1-2-3 handling.

    Det här låter elakt, när du vet att det är på gång att hända – gå därifrån och ignorera. Det kommer att ta tid innan han inser att det inte ”lönar” sig.

  • Sara77a

    Min 5-åring slår sig själv med handflatorna och sen knytnävarna. Att ignorera hjälper inte. När hon är så arg tar jag hennes händer och håller om henne. Tror t o m att jag gråtit för att jag blir så ledsen att hon gör så. Jag säger att det inte är okej, att det gör ont på mig med. Kärlek och kramar har vi ingen brist på så det är inte det hon saknar men kärlek hjälper och får henne att sluta.
    Min yngsta sprang bort en gång på Ica Maxi, hittade henne utanför butiken vid jordgubbsståndet. Grät okontrollerat. Jag alltså. Hon förstod då hur rädd jag blev och håller sig i närheten sen dess.
    En annan gång stoppade ena dottern synålar i munnen och vägrade spotta ut dom. Jag försökte hålla mig lugn men när tårarna och paniken kom så såg hon mig i ögonen och öppnade munnen och jag fick plocka ut nålarna.
    Vad jag försöker säga är att visa känslor. Om det är något barn förstår så är det känslor, mer än ord…

    • mcsarcne

      Sara, jag läser och tänker. Det du säger känns skönt i hjärtat, men är ganska långt från den ”strategi” jag använt hittills. Man måste nog välja det ena eller det andra. Men jag läser och känner och tänker och är glad för din kommentar och VE och FASA över att hitta synålar i munnen på ongen?!! Jag ryser långt ner på ryggen vid bara tanken.

  • mcsarcne

    Hittills har jag försökt ignorera beteendet (därmed inte sagt att jag alltid lyckats…) och jag vet inte om jag tycker att det fungerar.
    Beteendet är tydligare nu, mer konsekvent än tidigare.
    Men det har funnits en tid och visst blir det så när orden inte räcker till. För de gör de inte, självklart inte. Det är en sak att säga ”Thomas Tåget” eller ”Tackförnaten” och en helt annan att förklara varför man blir så arg för vaddetnuhandlarom.
    Ofta vet jag ju varför han är arg, men det vet nog inte han…

  • Sara77a

    Synålarna var hemma hos mormor som inte barnsäkrat lådan. Jag var gravid med min yngsta och min mamma hade åkt iväg en sväng, hittade dottern då 2,5 år tuggade glatt på nålarna och liksom lekte med dom i munnen med tungan. Mirakulöst nog stack hon sig inte ens! Pratade med sjukvårdsupplysningen efteråt som sa åt mig att ge henne sparris om jag misstänkte att hon svalt en nål men tack och LOV så gick det bra…

    • mcsarcne

      Sparris!?? Vad sjutton skulle sparris kunna göra åt nedsvalda nålar?? #förstårmycketliteibland #ryserfortfarande

  • Älvan

    Sparris har långa fibertrådar som liksom krullar sig kring andra grejer i magen. Då minskar risken att nålen gör skada på vägen ut.

    • mcsarcne

      Då kommer nästa fråga: Hur får man i ett barn just sparris i just den stunden?

      ”En sked för mamma…!”

      Ännu något litet att kunna, sparris är bra för magar som är fulla av skrot.

  • Petra

    Alex är lite likadan. När han blir frustrerar letar han upp närmsta skåp/dörrpost/liknande och dunkar pannan tills det gör ont och han gråter. Det har blivit ett par blåmärken sedan han kom på denna eminenta strategi att ta hand om sin frustration. Jag vet inte heller vad jag ska göra åt det. Försöker fånga upp honom INNAN han hinner fram och prata lugnt om det han blivit arg över för att på nåt sätt få den värsta ilskan att lägga sig. Att bara ignorera en 1½ åring som agerar ut sina känslor genom att skada sig känns VÄL hårt… Jag tror innerst inne mer på kärlek och kramar och försöka stoppa. Men om det är rätt eller inte vete sjutton?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: