Månadsarkiv: januari 2011

Ständigt denna ”Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

”…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet ”kärlek” längre till.


Ännu en dag: Om maten

Det här inlägget har fått vänta ett tag. Men nu är det dags, nu drar jag igång en LCHF-period igen.

det här har jag ätit idag:

En skål turkyoghurt med vispgrädde, och någon matsked tinade hallon.

Ett kokt ägg med lite lite kaviar och en kopp te

En näve rostade blandade nötter. Macademianötter är galet gott!

Köttfärssås och en driva smörslungad broccoli. Barnet fick spaghetti.

Ännu en kopp te och till den lite brie-ost.

Dag ett. I morgon bitti ska jag väga mig, och ta ett måttband runt väl valda delar av kroppen, och så hoppas vi på att det här fungerar.

 

 

 


Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den ”Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett ”funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett ”normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.


ÅkjävlaBort?

Telefonen ringer, hemtelefonen, och jag spurtar för att hinna före Lilla Essingen. Jag lyfter luren och hör det där karaktäristiska klickandet, och det blir tyst. Telefonförsäljare alltså. Jag ska precis lägga på när samtalet faktiskt kopplas.
”Ja, det är Essa”
”Jag söker Therese”

Helt klart en försäljare. Jag orkar verkligen inte med dem. Ja, det är synd om dem, det måste vara hopplöst att sitta och ringa folk mittimaten, mittibarnnattande och … men nej, jag orkar verkligen inte.

”Tänker du försöka sälja något till mig?”
”Eh, jag ringer från ComHem”

Mitt barn är 2 1/2 år. Precis innan han föddes flyttade jag till lägenheten där jag bor idag. DigitalTVkanalerna har aldrig fungerat bra. Långa perioder har jag bara tittat analogt. Ibland funkar några av kanalerna medan andra saknar anslutning. Det hela är frustrerande och jag vet inte hur många gånger jag felanmältndet hela. Jag har bytt router, kabel, kort och CA-Modul. Jag har resignerat. Jag menar, orka? Det är ju bara TV, visas mest crap ändå. Och så ringer en säljare från ComHem.

”Darling, du har kommit ur askan i elden”, lyckas jag kläcka ur mig, trots att jag skrattar högt.

Killen blir tyst. Jag lockar lite:

”Shoot, baby, vad var det du ville?

Hallå?

Hallå??”

Han la på!


Topp 5

De mest lästa inläggen i den här bloggen under 2010

Om lyckan att ha en Sambo

Ja. Ibland blir det fel. Andra gånger ännu mer fel. Jag skrattar ofta högt, även när jag är här hemma i lägenheten, utan annat sällskap än Lilla Essingen

Riktig vinter
Det här är ett inlägg som människor ramlar in på via sökmotorer. Det är bilden som drar. Tors fantastiska bild. Jag fick som jag ville. Efter en ovinter har vi nu fått två riktiga vintrar, och våra barn får lära sig att kläder inte bara är något man har för syns skull, och de mindre får åka så mycket ”pucka” de vill. Det är bra!

Natten då änglarna var med
Självklart är det här en text som ligger mig varmt om hjärtat. Jag blir lite glad över att den berör fler än mig.

DVBF
Jag vill inte skriva fler inlägg som det. Inga fler dödsfall, tack. Inte alls.

Om det analoga livet
…och var hela cirkusen kring Julian Assange och Wikileaks snurrar vidare lär det dröja innan vi vet.

Vad vill ni läsa om under 2011?


Percy, Percy.

Till slut kommer barnet till ro, det har varit ett oändligt tutande och tuffande, men så stillnar han. Det sista jag hör är ett stilla: ”Ja älskaj dej, Pöshypöshy”