Månadsarkiv: februari 2011

Den där ångesten

Med en duns rasar posten ner genom brevinkastet och jag slår en lov ut i hallen för att hämta den.
Så ser jag vad det är.
Det förhatliga orangea kuvertet som årligen påminner mig om att jag har två alternativ. Antingen gifta mig rikt eller skjuta mig när kroppen inte orkar arbeta längre.
Jag vänder på klacken, att alls ta i eländet kräver en kraftsamling, i synnerhet om man ska öppna det också. Jag sjunker ner i soffan och distraheras av Lilla Essingen som yrar omkring.

Rätt som det är kommer han farande, i full fart, med kuvertet i ena handen och dess förhatliga innehåll i den andra. Jag räddar det som räddas bör och suckar. Jobbar jag tills jag blir 65 kommer jag ha en pension på 11000 kr. Före skatt.

Ja, just, jobba vidare med det där jobbsöket var det, ja. Pust.

…och tack, älskade barn, för hjälpen.

Annonser

Drömmen som tog slut

förekommen anledning så tänker jag försöka tänka och skriva om drömmar.
Om vad jag önskar mig, vad jag längtar efter, vad jag vill ska ske.

Det här är inte lätt.
De tog ju slut, drömmarna. Jag drömde om att bli socionom, jag drömde om att bli tekniker, jag ville jobba med säkerhet, ville bli bra, riktigt bra, på brandväggar och sånt pyssel. Det blev inte så. Drömmarna krackelerade. Jag har ansträngt mig mycket för att inte tänka på det som hände som mitt misslyckande, utan att saker helt enkelt blev på ett annat sätt.

En annan stor och viktig dröm lever jag i nu. Efter många års längtan och en hel del bergodalbaneåkande lever jag med en liten pojke, en pojk full av skratt och förklaringar och ”Lissmakiin” och ”Thomas Tåget”.

Så vad finns kvar?

Men jo. Något är det där i alla fall.Orden, orden tycker jag om och jag skriver här i min blogg, skriver för mig själv och blir själaglad när jag märker att människor läser och tycker om det som står här. Så orden är en lisa, ett nöje. Där är en dröm. Tänk om jag någon gång skulle få till det, tänk om man skulle skriva en bok? Men hur gör man?? Och jag har ju inga historier, bara tusen ”börjor”?
Men den här drömmen tänker jag nog odla lite ändå. Trots att den är omöjlig och orealistisk och fullständigt vansinnig. Jag har en skrivbok i ryggsäcken. Den följer mig till jobbet varje dag. En bok med postit-lappar, för det är tydligen så man gör, man har tusen postitlappar… Och nu så pratar jag om min dröm högt, och det är nästa steg. Ännu ett steg tar jag den 7 mars, för då ska jag på en … föreläsning/seminarium/whatever som Punct.se arrangerar och jag ser fram mot det SJUKT mycket. Det här är nog en av de största drömmarna jag har… Åh, så kul det ska bli!!

Men sen då?
Christina frågar: Vad vill du göra, vad vill du bli, vad vill du ha?
Shitshitshit.

Vad vill jag GÖRA med timmarna i mitt liv, de timmar jag inte tillbringar med min onge?

Det jag gör ska spela roll, förändra och förbättra tillvaron för människor. Göra livet bättre eller enklare på något sätt.
Jag vill få tänka och utvecklas. I det jobb jag har i dag möter jag inga som helst utmaningar längre.
Jag vill tjäna pengar. Tillräckligt med pengar. Inte shitloads med pengar men tillräckligt med pengar för att vi ska kunna leva tryggt, jag och min onge. Jag vill slippa oroa mig för pensionen. Jag vill ha råd att ha semester. (Inte nödvändigtvis att åka på guldkantade utlandsresor, men åtminstone slippa jobba några veckor på sommaren och unna mig lite ledighet runt jul och nyår. Det var länge sedan)
Jag vill lära mig saker, möta människor och nya tankar.

Vad vill jag bli?
Jag vill bli klokare.
Jag vill bli mött med respekt, inte bara för min person utan också för min kompetens och kunnande.
Jag vill känna mig efterfrågad.

Vad vill jag ha?
Jag vill ha roligt.
Jag vill ha omväxling.
Jag vill ha ledigt då och då och göra roliga saker med min onge

Jag älskar er för att ni läser de här inläggen och för att ni så generöst delar med er av era tankar och erfarenheter.
Jag får frossa av de tjänster som jag får länkar till i min mailbox och jag googlar vilt på de uttryck ni svänger er med.
Men jag andas och då går det bra. Så länge jag andas.


Om att stå sitt kast

Jag skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för.
Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler än jag.
Många har inte alls fått de chanser jag fått, eller haft så goda förutsättningar som jag har.
Eller har haft

För jag undrar vilka chanser jag har idag ifall jag skulle vilja förändra mitt liv.

En gång var jag 22 år, nästanklar med socionomutbildningen, och med fast jobb som socialsekreterare.
Något gick mycket fel, och den tjänsten passade mig ganska snart mycket illa. Jag flyttade, fick ett vikariat som tog slut och med det var jag arbetslös, för geografin gav inte så många alternativ.

Så man bryter ihop och kommer igen.

En gång var jag 27 år, nyutbildad nätverkstekniker med en hel hög fina certifieringar inom det som då hette Novell Netware, och Microsofts olika produkter. Jag har diplom och pins som minne i någon låda. Jag fick jobb, jag kämpade, jag slet och jag hade roligt. Jag hade tur i oturen för jag blev klar ungefär samtidigt som luften gick ur it-branschen, då, på nittiotalet, ni som minns.
Så blev jag uppringd, blev rekryterad till en ny tjänst, en tjänst där jag höjde min lön avsevärt, jag satt på en restaurang i Luleå och löneförhandlade, hade min Nokia Communicator (!!) framför mig, bockade av punkt för punkt på checklistan. Det lät för bra för att vara sant, jag dansade hem.

Det var för bra för att vara sant.
Det blev en katastrof, en långt utdragen katastrof som jag idag hade skjutit mig ut ur långt tidigare än jag då gjorde. Då var jag fullt upptagen med att bevisa för mig själv och världen att jag var en duktig tekniker. Minst lika duktig som någon kille. Det är sant, det där man säger: En kvinna måste vara dubbelt så bra för att räknas till hälften.
Så jag gick sönder. Inte för att jag var svag eller dålig utan därför att uppdraget var omöjligt och då KAN man inte lyckas. Inte utan hjälp och jag var mycket mycket ensam.

En gång var jag dryga trettio år, med några års sjukskrivning i baggaget.
Det är ingen merit om man vill fortsätta som nätverkstekniker.
Inte ens JAG skulle vilja anställa en tekniker som inte jobbat på flera år. Kunskap åldras onödigt fort just i den branschen. Det är svårt nog att komma tillbaks efter en föräldraledighet. Jo, jag sa att det var en rätt manlig bransch, va?

Så man bryter ihop och kommer igen.

Jag ber A-kassan dra åt helvete när jag inser att jag inte kommer få några pengar från dem på tolv veckor (eller vad det nu var) och jobbar svart under en period. Hyran måste betalas. Jag fixar ett vitt jobb, ett anständigt men lågbetalt jobb, ett jobb jag vet att jag klarar, där jag inte behöver slåss med väderkvarnar eller plugga ikapp flera års bortavaro.
Jag blir personlig assistent.

Det finns mycket gott att säga om det jobbet. Det är lätt att gilla det på försommaren när vi promenerar längs med årstaviken och äter glass. Det är lätt att gilla det när vi åker på musikaler eller konserter tillsammans. På lördag ska vi visst på hockey.
Men det är ett lågbetalt yrke och halva min tid som yrkesarbetande har passerat.
Jag har ångest över att en dag inte arbeta längre, utan leva på en antagligen otrevligt knaper pension.
Dessförinnan ska jag försörja en pojke som kommer bli tonåring, och en tonåring är avsevärt mycket dyrare i drift än en tvååring.

Så vad ska jag göra?
Jag vet inte ens vad jag ska söka för sorts jobb längre?


Om min tid.

Mitt barn är det viktigaste i mitt liv. Ingen annat prioriterar jag högre. Ingen annan fyller min tillvaro med så mycket lycka och glädje som han. Alla dagar, även denna.
Det vill jag börja med att säga: Att jag är så oändligt lyckligt lottad, att jag i grund och botten är lycklig i mitt liv och att det finns mycket lite jag skulle vilja förändra.
Det finns helt enkelt inte så stor förbättringspotential.

Att vara med honom, det vill jag vara. Vi båda mår bra av att han har sitt Dadi men jag skulle också vilja vara där, vara med i allt undersökande och upplevande. Fortsätta på mitt projekt; Att ge min onge så mycket trygghet och tillit till sig själv att han överlever att bli större, överlever skolan och tonåren, mobbing och tonårsfyllor, första, andra och tredje kärleken utan att tappa tron på alltihop.

Nu är det inte så.
Jag lever i samma verklighet som alla andra: Jag har ingen kappsäck full med pengar.
Jag tvingas byta min tid mot pengar för att kunna förse min onge och min egen rumpa med allt det vi behöver och en del av det vi vill ha.
Nu går det lyckligtvis ganska bra.
Pengahögen blir inte så stor, men den räcker till, mycket för att vi har ganska anspråkslösa önskemål och krav.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med just TIDEN.

För den är utmätt och begränsad, det är något vi alla har en begränsad mängd av, och i det är vi lika, fattiga som rik. I teorin. För med många slantar kan man köpa någon annan människas tid, så att man kan använda sin egen tid till det man vill och inte det man måste.
Därför blir det lite viktigt, det här med hur man värderar tid.

Och hur gör vi det?
Vad värderar vi och vad köper vi, betalar vi för?

Jag vill återigen påpeka att jag inte missunnar någon en högre inkomst än den jag själv har. Jag är lyckligt lottad. Många har det väldigt mycket tuffare än jag.

Men.
ÄR det inte konstigt att vi värderar människors arbete så olika?
Lilla_Essingens pappa fakturerar långt mycket mer än tusen kronor per timme, ibland närmare TVÅtusen kronor i timmen för att sälja sin tid. (Det betyder inte att han TJÄNAR de summorna, det är viktigt att komma ihåg, inte jämföra äpplen och päron)
Men det innebär att det går mer än tio av mina arbetstimmar på hans.
Det betyder inte att hans jobb är mer än tio gånger så viktigt som mitt jobb.
För den människa som jag jobbar för, jag är alltså personlig assistent, är jobbet jag utför livsviktigt. Bokstavligen talat. För hans familj också. Jag möjliggör ett värdigt liv för en hel krets med människor. Jag är inte en barmhärtig samarit. Jag drivs inte av en passion. Jag går inte dit av godhet utan för att det är mitt jobb, men jag är bra på det och jag gör det bra.
Hur kommer det sig då att min tid är värd så lite?


Det stora i det lilla.

Barnets far sa redan igår eftermiddag: Är han inte lite varm, pojken, och jag kontrade: Nej, det vill jag inte veta av. Inte mer VAB nu.
Men i natt, när barnet kom kravlande upp i mammasängen, i mammafamnen var han het som en ugn och dagen blev inte som det var tänkt.
Istället blev det en annan sorts dag. En mycket lugn dag. Lite frukost, och sen tog mamman fram en sån där braåhapresent. En ny dvd-film. Den har rullat en hel del.

Den har fått sällskap av Monsters Inc och ”Lissmakiin” (Så klart!) men barnet har mest legat i soffan och slappat. Slumrat lite, druckit lite oboy då och då och inte varit speciellt mycket att skryta med. Jag har gullat och duttat, och jag har bakat ett lchf-”bröd” som jag har stort hopp till och jag har ringt min arbetsgivare och rapporterat att jag helt säkert inte jobbar i morgon heller.
En dag i ett liv, en dag då Rorri, Alvedonflaskan och nappen har varit barnets bästa vänner.

———————————————-

Uppdatering.
Sällan är jag så tacksam över den där gamla tvättmaskinen som nu.
Barnet sitter i min famn, vi tittar på slutscenerna i ”Lissmakiin” (igen!) och helt plötsligt har jag famnen full av barn, kräks kräks och mer kräks. En handduk ligger nära till, det mesta hamnar på hanterbara ställen och bara lite lite i soffan.
Jag blir också så fascinerad över den här ongens…tillit. Att ge honom äckelpäckelmedicin är aldrig svårt: Jag förklarar:”Det här smakar äckelpäckel men du mår bättre om en stund om du sväljer det här. Och så får du en chokladbit, ser du, här är den, den väntar på dig.” Sällan protesterar han. Sällan behöver jag bråka med honom.
Och nu. Helt plötsligt är han nerkräkt, det luktar äckligt och är äckligt, och han blir inte det minsta rädd eller orolig, utan jag bär helt enkelt ut honom i duschen, och sen får han ligga inlindad i en handduk på mattan en stund och mysa, medan jag städar i soffan. (Galltvål ftw!)
Så än en gång, Frigg, tack för galltvålen och tvättmaskinen!

Och jo, ”brödet” blev bra!