Dagsarkiv: februari 7, 2011

Om min tid.

Mitt barn är det viktigaste i mitt liv. Ingen annat prioriterar jag högre. Ingen annan fyller min tillvaro med så mycket lycka och glädje som han. Alla dagar, även denna.
Det vill jag börja med att säga: Att jag är så oändligt lyckligt lottad, att jag i grund och botten är lycklig i mitt liv och att det finns mycket lite jag skulle vilja förändra.
Det finns helt enkelt inte så stor förbättringspotential.

Att vara med honom, det vill jag vara. Vi båda mår bra av att han har sitt Dadi men jag skulle också vilja vara där, vara med i allt undersökande och upplevande. Fortsätta på mitt projekt; Att ge min onge så mycket trygghet och tillit till sig själv att han överlever att bli större, överlever skolan och tonåren, mobbing och tonårsfyllor, första, andra och tredje kärleken utan att tappa tron på alltihop.

Nu är det inte så.
Jag lever i samma verklighet som alla andra: Jag har ingen kappsäck full med pengar.
Jag tvingas byta min tid mot pengar för att kunna förse min onge och min egen rumpa med allt det vi behöver och en del av det vi vill ha.
Nu går det lyckligtvis ganska bra.
Pengahögen blir inte så stor, men den räcker till, mycket för att vi har ganska anspråkslösa önskemål och krav.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med just TIDEN.

För den är utmätt och begränsad, det är något vi alla har en begränsad mängd av, och i det är vi lika, fattiga som rik. I teorin. För med många slantar kan man köpa någon annan människas tid, så att man kan använda sin egen tid till det man vill och inte det man måste.
Därför blir det lite viktigt, det här med hur man värderar tid.

Och hur gör vi det?
Vad värderar vi och vad köper vi, betalar vi för?

Jag vill återigen påpeka att jag inte missunnar någon en högre inkomst än den jag själv har. Jag är lyckligt lottad. Många har det väldigt mycket tuffare än jag.

Men.
ÄR det inte konstigt att vi värderar människors arbete så olika?
Lilla_Essingens pappa fakturerar långt mycket mer än tusen kronor per timme, ibland närmare TVÅtusen kronor i timmen för att sälja sin tid. (Det betyder inte att han TJÄNAR de summorna, det är viktigt att komma ihåg, inte jämföra äpplen och päron)
Men det innebär att det går mer än tio av mina arbetstimmar på hans.
Det betyder inte att hans jobb är mer än tio gånger så viktigt som mitt jobb.
För den människa som jag jobbar för, jag är alltså personlig assistent, är jobbet jag utför livsviktigt. Bokstavligen talat. För hans familj också. Jag möjliggör ett värdigt liv för en hel krets med människor. Jag är inte en barmhärtig samarit. Jag drivs inte av en passion. Jag går inte dit av godhet utan för att det är mitt jobb, men jag är bra på det och jag gör det bra.
Hur kommer det sig då att min tid är värd så lite?


Det stora i det lilla.

Barnets far sa redan igår eftermiddag: Är han inte lite varm, pojken, och jag kontrade: Nej, det vill jag inte veta av. Inte mer VAB nu.
Men i natt, när barnet kom kravlande upp i mammasängen, i mammafamnen var han het som en ugn och dagen blev inte som det var tänkt.
Istället blev det en annan sorts dag. En mycket lugn dag. Lite frukost, och sen tog mamman fram en sån där braåhapresent. En ny dvd-film. Den har rullat en hel del.

Den har fått sällskap av Monsters Inc och ”Lissmakiin” (Så klart!) men barnet har mest legat i soffan och slappat. Slumrat lite, druckit lite oboy då och då och inte varit speciellt mycket att skryta med. Jag har gullat och duttat, och jag har bakat ett lchf-”bröd” som jag har stort hopp till och jag har ringt min arbetsgivare och rapporterat att jag helt säkert inte jobbar i morgon heller.
En dag i ett liv, en dag då Rorri, Alvedonflaskan och nappen har varit barnets bästa vänner.

———————————————-

Uppdatering.
Sällan är jag så tacksam över den där gamla tvättmaskinen som nu.
Barnet sitter i min famn, vi tittar på slutscenerna i ”Lissmakiin” (igen!) och helt plötsligt har jag famnen full av barn, kräks kräks och mer kräks. En handduk ligger nära till, det mesta hamnar på hanterbara ställen och bara lite lite i soffan.
Jag blir också så fascinerad över den här ongens…tillit. Att ge honom äckelpäckelmedicin är aldrig svårt: Jag förklarar:”Det här smakar äckelpäckel men du mår bättre om en stund om du sväljer det här. Och så får du en chokladbit, ser du, här är den, den väntar på dig.” Sällan protesterar han. Sällan behöver jag bråka med honom.
Och nu. Helt plötsligt är han nerkräkt, det luktar äckligt och är äckligt, och han blir inte det minsta rädd eller orolig, utan jag bär helt enkelt ut honom i duschen, och sen får han ligga inlindad i en handduk på mattan en stund och mysa, medan jag städar i soffan. (Galltvål ftw!)
Så än en gång, Frigg, tack för galltvålen och tvättmaskinen!

Och jo, ”brödet” blev bra!