Om min tid.

Mitt barn är det viktigaste i mitt liv. Ingen annat prioriterar jag högre. Ingen annan fyller min tillvaro med så mycket lycka och glädje som han. Alla dagar, även denna.
Det vill jag börja med att säga: Att jag är så oändligt lyckligt lottad, att jag i grund och botten är lycklig i mitt liv och att det finns mycket lite jag skulle vilja förändra.
Det finns helt enkelt inte så stor förbättringspotential.

Att vara med honom, det vill jag vara. Vi båda mår bra av att han har sitt Dadi men jag skulle också vilja vara där, vara med i allt undersökande och upplevande. Fortsätta på mitt projekt; Att ge min onge så mycket trygghet och tillit till sig själv att han överlever att bli större, överlever skolan och tonåren, mobbing och tonårsfyllor, första, andra och tredje kärleken utan att tappa tron på alltihop.

Nu är det inte så.
Jag lever i samma verklighet som alla andra: Jag har ingen kappsäck full med pengar.
Jag tvingas byta min tid mot pengar för att kunna förse min onge och min egen rumpa med allt det vi behöver och en del av det vi vill ha.
Nu går det lyckligtvis ganska bra.
Pengahögen blir inte så stor, men den räcker till, mycket för att vi har ganska anspråkslösa önskemål och krav.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med just TIDEN.

För den är utmätt och begränsad, det är något vi alla har en begränsad mängd av, och i det är vi lika, fattiga som rik. I teorin. För med många slantar kan man köpa någon annan människas tid, så att man kan använda sin egen tid till det man vill och inte det man måste.
Därför blir det lite viktigt, det här med hur man värderar tid.

Och hur gör vi det?
Vad värderar vi och vad köper vi, betalar vi för?

Jag vill återigen påpeka att jag inte missunnar någon en högre inkomst än den jag själv har. Jag är lyckligt lottad. Många har det väldigt mycket tuffare än jag.

Men.
ÄR det inte konstigt att vi värderar människors arbete så olika?
Lilla_Essingens pappa fakturerar långt mycket mer än tusen kronor per timme, ibland närmare TVÅtusen kronor i timmen för att sälja sin tid. (Det betyder inte att han TJÄNAR de summorna, det är viktigt att komma ihåg, inte jämföra äpplen och päron)
Men det innebär att det går mer än tio av mina arbetstimmar på hans.
Det betyder inte att hans jobb är mer än tio gånger så viktigt som mitt jobb.
För den människa som jag jobbar för, jag är alltså personlig assistent, är jobbet jag utför livsviktigt. Bokstavligen talat. För hans familj också. Jag möjliggör ett värdigt liv för en hel krets med människor. Jag är inte en barmhärtig samarit. Jag drivs inte av en passion. Jag går inte dit av godhet utan för att det är mitt jobb, men jag är bra på det och jag gör det bra.
Hur kommer det sig då att min tid är värd så lite?

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

9 responses to “Om min tid.

  • Älvan

    Ja. Det är i sanning konstigt.

  • Chris & Jonas

    Det fanns en tid då jag funderade på att utbilda mig till sjuksköterska för att jag brann för att ta hand om människor som inte har det bra. Det fanns en tid då jag funderade på att utbilda mig till högstadielärare i NO-ämnen för att jag vet hur viktigt det är att ungdomar har en bra och engagerad lärare. Detta var för inte alls så länge sedan. Men jag valde bort dessa oerhört viktiga yrken för att någon bestämt att deras tid är värd så lite. Dessa så oerhört viktiga roller – precis lika viktig som din. Så jag har inget svar på din fråga – men jag skulle också vilja veta svaret.

  • Hanna

    Jag har precis diskuterat detta med en god kamrat på väg hem genom ett regnigt Uppsala. Inte för att vi kom fram till något vi heller, men vi har ondgjort oss över att man, precis som Chris & Jonas skriver, måste fundera över var man kan tjäna pengar när man väljer sitt yrke, istället för att välja efter intresse.

    Jag har efter 11 års universitetsutbildning äntligen lyckats får ett jobb med ”vettig” lön (vilket i mitt fall mest innebär att jag inte behöver vända på varenda krona och faktiskt kan äta ute emellanåt utan att tänka på vilket hål det gör i plånboken). Jag valde yrkesbana efter intresse. Det gjorde min kompis också och hon kommer sannolikt aldrig få en ”vettig lön” därför att hon valde att jobba inom vården. Som sjukgymnast.

    Det är klar att det finns människor som väljer yrke efter intresse och har turen att ha intressen där det finns pengar, IT-människor t.ex. Men visst är det väl otroligt trist att de funktioner som är alldeles nödvändiga i samhället, vård och skola t.ex. är så vansinnigt dåligt betalda? Ska de som brinner för att lära ut och för att ta hand om andra behöva bli IT-tekniker för att ha råd att leva?

    • mcsarcne

      Jo, CSN gör ingen lycklig… (Jag får rätt fin ångest när årsbeskedet därifrån kommer. Inte mitt livs bästa investering direkt.

  • Linda

    Här finns en paradox gömd också tycker jag. Inte nödvändigtvis i ditt inlägg men i hur vi prioriterar. Ska genast sluta att säga vi för det här gäller egentligen mig, även om jag tror att många känner igen sig. Det är i min iver att vara en ”god mor” som jag vill ge mitt barn det jag tror är bäst. När barnen var små var det ganska lätt. Jag kunde prioritera att vara med dem mycket och det räckte. Nu går de båda på högstadiet och vill ha helt andra saker än att vara med mig. De upplever att ”alla andra” får och gör saker som de också vill göra. Ena sidan av mig vill ge dem allt de vill ha (även om resor i fem veckor till malaysia är helt uteslutet av ekonomiska skäl), men den andra halvan av mig vill egentligen bara vill ge dem styrka att skilja på vad man vill bara för att ”passa in” och vad man gör för att man faktiskt vill och blir en mer tillfreds människa. Ju äldre jag blir desto tröttare blir jag på att vara en som bara jagar omkring och längtar mer efter samtal och riktiga relationer. Känslan av att vara viktig för NÅGON inte för ett stort ekorrhjul. I mitt fall kan jag lugnt konstatera att pengar inte gjort mig ett dugg lyckligare. Jag har mer pengar än jag någonsin haft men är betydligt vilsnare i själen. Någonstans har jag en obehagligt gnagande känsla av att jag valt bort mig själv och mina djupaste värderingar. Och där någonstans känner jag att jag inte ens var en bra förebild för mina barn. Jag har ju själv jagat på men önskar i djupet av mitt hjärta att de skall bli klokare än jag. Linda

    • mcsarcne

      Jag mår i själen bättre nu än någonsin, men i just yrkeslivet trampar jag vatten. Både i det att jag börjar vara orolig inför en kommande pension och den blir sannerligen inte fet, men också just det du skriver: Det är bra mycket dyrare att försörja en tonåring än en tvååring. Jag har också helt enkelt för tråkigt. Jag kan det jag gör och behöver få spänna bågen lite igen. Det var ett tag sedan nu.

  • Om att stå sitt kast « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för. Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler […]

  • deeped

    Gissa om jag kommer få ångest nästa år när CSN anser att jag tjänat all min omsättning i min enskilda firma.

    Jag tror ändå att man måste inse att tid också är relativ. Jag vet att Lilla Essingen har en oerhört närvarande mamma, och att det viktigaste för honom är att hon mår bra för då är hon ännu mer närvarande även om det inte är varenda timme om dagen.

    Du klarar allt. Det vet du.

    • mcsarcne

      Jag har en teori om att CSN’s enda egentliga uppdrag är att bygga upp befolkningens ångestnivå. Egentligen ägs CSN av läkemedelsindustrin. Zoloftftw!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: