Månadsarkiv: augusti 2011

Fullt ös – medvetslös II

”Nej, ingen napp. Nappen ska man ha när man ska sova. Så, lägg den där, på bänken… Nej, älskling, ska du ha nappen får du gå och lägga dig nu… Jamendåså, chop chop, då får du gå i säng…”

…och jag fortsätter att fixa middag i köket och strax blir tystnaden så där påträngande som det bara kan bli i ett hem där en treåring finns, så jag smyger in i sovrummet för att se vad det är för något sorts illdåd som pågår.

Annonser

…och giv oss idag vårt dagliga bröd…

Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: ”Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.


Fullt ös – medvetslös

Att hämta ett lyckligt barn på Dadi är en välsignelse, men inte alltid för den sakens skull lätt.
För vem vill gå hem?
Och om man nu går hem, hur gör man då för att inte fastna på den helt nya jättefina underbara lekplatsen utanför huset?
Nej, det gör man ju.
Fastnar alltså.

Så där sitter mamman, med knorrande mage en god stund innan hon helt enkelt, bär ett skrikande barn hem, sätter igång potatis och kantarellstekning, medan barnets ilska blir uppenbar för alla i den här delen av kommunen.

Efter en stund lyckas jag lugna ner honom, vi pratar, kramas, han får nappenpappen för att hinna andas lite och han får sitta på stolen intill mig medan vi gör god sås med grädde i till köttbullarna och potatisen och … men vaff..?!

Ongen min nästan ramlar ur stolen när han gång på gång tappar huvudet, och tillslut lutar han sig helt enkelt bakåt och somnar. Halv sex. VÄLDIGT mycket fel tid att sova på men jag konstaterar att somligt är svårt att mucka med. Gravitation. Däckande barn.

Han får tio minuter, medan jag gör klar maten och skalar hans potatis.

Sen gullar jag upp honom i min famn, pussar och kramar och dukar för oss.

Jag vänder ryggen till då jag hämtar min egen mat.

Märkligt nog lyckas jag få i honom lite mat – de första tuggorna sover han sig igenom, sen ligger han slak i soffan i någon timme och tittar på Bolibompa innan han däckar på riktigt.

Ikväll blev inga tänder borstade…


Om ljus och mörker

Du, din blogg är bitvis väääldigt mörk…

Förvånat utbrister jag: ”Tycker du?” och så bläddrar jag tillbaks.
Hittar inlägg jag inte alls minns att jag skrivit, förvånansvärt många såna och visst.
Somliga är sorgsna, och ganska många lyckliga, men även de glada har ofta en lite sotad kant, en bitterljuv ton. Många av de mörka har en galghumoristisk knorr.
Ja. Det är högt och lågt och så är det eftersom jag är sån. Även i mina lyckligaste stunder är jag ohyggligt medveten om hur tunn linjen mellan lyckan och katastrofen är, och aldrig aldrig aldrig kommer jag ta min onge för given.
Det går inte en dag utan att jag tackar Gud för att han tillslut kom till mig, ongen min. (Nej, att jag tror att min onge är Gud, fullt så stor är inte min hybris.)

Livet är sånt. Det nattsvarta är sällan helt och hållet beckmörkt, ofta kan ett skratt glimra till även i den värsta förtvivlan, och ofta finns det en skugga av saknad eller sorg i de glada stunderna.

China Glaze – Black Diamond

Det här nagellacket trodde jag var svart. Men inte förrän efter fyra lager blev det det, innan dess var det grått och klart tydligt grönt, beroende på ljuset.


Lördag morgon

Jag vaknar i ottan, men det är ok.
Jag har sovit hela natten.
Mer än sju välsignade timmar i rad och nu knorrar det i magen, solen skiner och jag går upp.

Lilla Essingen är hos sin Pappa, så jag är ensam och njuter av lyxen att vara just själv.

Jag gör mitt te, sitter i soffan och tittar på ett WestWing-avsnitt.

Viker tvätt. Små kalsonger, t-shirtar med fläckar av lek och äventyr som inte går bort. Parar ihop små små strumpor.
Inser att t-shirtarna faktiskt inte är små ändå.
Jeans som får min lille kille att – tillsammans med Mojmojs skinnjacka – se ut som en liten liten tonåring.
Det doftar gott, och jag viker och viker.

Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, ni vet, känslan när revbenen tar emot.

Jag tror det kallas Kärlek


Insomnia

Ja. Ni har rätt.
Kanske börjar det vara dags att söka hjälp för det här.
Det fungerar ju inte att vakna vid två, tretiden var och varannan natt.

Det är faktiskt inte alls funktionellt.


#Livet

Det här har varit en värdelös dag.
Den där sortens dag då livet känns tungt, då bördan skaver och remmarna är för smala.
Jag vet att det går över, att jag hittar ett sätt att bära, att det bara är att ta ett djupt andetag och ta i, fokusera och bära.
”All shall be well and all shall be well and all manner of things shall be well”

Jag visste att just idag skulle bli en sån dag så jag försökte djupandas lite i förväg, för att ladda lite.

China Glaze 2Nite
China Glaze 2Nite

________________________________

Update: Och där blev jag rätt så överraskad, ja…