Månadsarkiv: augusti 2011

Reviderad bild av Sommaren.

Du hör ordet Sommar. Du tänker syrénberså.
Du tänker badsjö.
Du tänker grillkväll och immande rosé.

Allt det är helt rätt, men det är ingalunda en heltäckande bild av sommaren.

Lägg nu till den hämnande sommaren.

En sommar som konfronteras med begreppet ”vintertidtabell” redan 22 augusti och som lackar ur så fullständigt att inte en buss i den här staden kommer undan.

Kanske lär sig SL till nästa sensommar, och inför normaltidtabell istället.

20110822-185517.jpg

Annonser

Prinsprinsessan

20110820-210032.jpg

Har jag sagt – någon gång – att jag älskar den här ongen?


Fostran.

Jag är en slarvmaja.
Jag vet det, andra har retat sig på det och jag får allt som oftast ta konsekvenserna av det.
En gång i tiden hade jag en kattfröken som konsekvent protesterade mot min ovana att droppa tvätt lite här och där. Hon kissade på den. På en t-shirt på vardagsrumsgolvet, mot ett par tappade vantar i hallen, mot ett par täckbyxor som ramlat ner från kroken. Hon gillade inte kläder på golvet och var snabb med att visa sitt missnöje.

Nu har jag en pojke. I mitt liv tillsammans med honom borde jag ha lärt mig att alltid plocka upp efter mig. Ställa tekoppen från kvällsfikat i köket och inte lämna den på vardagsrumsbordet. Inte lägga ifrån mig nycklarna på byrån i hallen. Ställa undan skorna så att de inte leks iväg och sedan är försvunna i två veckor. (Under TV-bänken, längst in mot väggen. Dit jag absolut inte når med mindre än att flytta på TV:n.

Nu hade vi fikat tillsammans i köket. Jag drack en kopp kaffe, han lite mjölk. Varsin kaka.
Sen mös vi lite med lite film.

Pressobryggaren stod kvar på köksbordet, med uppskattningsvis en deciliter kaffe kvar. Lycklig var han när han annonserade att han hällt upp kaffe i min kopp, och försiktigt försiktigt bar han den ut till mig, i vardagsrummet. Ställde den på bordet, alltmedan jag försökte förklara att jag fikat färdigt, och att han kunde ställa koppen på diskbänken istället.
Man kan säga så här: Jag talade för döva öron. Jag skulle dricka kall kaffesump, jomenvisst.

Och vips hade Lissmakiin råkat krocka med kaffekoppen. Vips låg det kaffesump på golvet.
På den vita ryamattan från IKEA.
En sån där som måste kemtvättas.
En sån där som billig nog att det knappt är lönt att kemtvätta, men dyr nog om man inte har råd att köpa ny matta ideligen.

Man måste ge honom, Ongen, för att vara snabb:

Fölååt, mamma, de va inte meeningen! Blixten kjaschade baja…

Jaja.

Det finns ju människor som lever på att tillverka potatismjöl och fläcken gick nästan bort i alla fall.


Apropå alls ingenting


Om tuttar och deras bon.

Vi är inte sams om bruket av napp här hemmavid, jag och Lilla Essingen.
Jag säger: Napp har man när man ska sova.
Han säger: Ja vill ha nappen! Nu!

Nu ikväll utspelade sig en komisk liten scen här hemma.
Barnet kommer farande med en blå napp i munnen. Jag tar den ifrån honom och i brist på bättre stoppar jag ner den i urringningen. Mellan tuttarna, alltså, i BH:n.
Det är en ovana jag har, att jag lägger saker där, eftersom jag ofta är utan fickor.
Strax kommer han ångande med en ny napp, och den följer den första under vilda protester.
Ytterligare några minuter senare kommer han igen, och det blir tydligt att han kommit på hur man klättrar upp till hyllan där nappboxen är, så jag flyttar på den men barnet är vigt som en apa och jag får plocka av honom ytterligare några troféer.

Resultatet är bedövande.
Öronbedövande om inte annat.

Men också slående.
Jag har ett lysande effektivt silikoninplantat och har fått ett mäktigt cleevage.

Ja. Ni kan ju roa er med att gissa hur många nappar och eventuellt andra föremål som jag senare kunde fiska upp ur barmens djup.

Mmmm.  Jag har skrivit om tuttar och nappar förut. Ett himla tjat.


En dålig start.

Ibland börjar det dåligt, och fortsätter sämre.
I morse klockan alldelesförtidigt skulle jag och Lilla Essingen vara redo för hemfärd från Gotland.
Inte missa färja.
Och jag nojade, eftersom jag höll på att försova mig när vi skulle åka dit.
Kollade iPhone-larmet. Att det var på. Att ringsignalen hördes. Att det var på. Och sen lyckades jag somna.

För att vakna två timmar senare.
Det är dåligt.
Det är då jag tar fram lurarna till iPhonen och lyssnar på lite musik en stund, eller ännu hellre någon bra bokinläsning. En bra röst, alltså. Innehåll är oväsentligt vid de här nattliga seanserna. Men nu var lurarna på rall. Och jag nojade över att jag skulle försova mig och jag nojade över att lurarna var borta. Att jag skulle åka färja en hel dag utan att kunna lyssna på radio, lyssna på mina kära P3-dokus, mina böcker.
Jag kunde inte tända, av hänsyn till de andra i stugan, och där låg jag och snurrade. Klockan blev ett, hon blev två, hon blev halv tre.

Då, där jag ligger på sidan i sängen, känner jag att något ramlar på min kind.
WTF!?

Jag vispar bort det, och reser mig upp, och i dunklet ser jag något mörkt mot lakanet.

En jävla tvestjärt?!?

Behöver jag säga att jag sovit klart då?

Kanske slumrade jag lite strax innan fem, men jag var vaken när iPhonen ringde (ja, det gjorde den!) och gick upp utan dröjsmål. Plockade ihop det sista, bar ut min bag i bilen, och barnvagnen. Lilla Essingens pappa, som skulle skjutsa oss, kom stapplande i, och strax bar jag ut ett sovande litet barn i bilen. Svepte en filt om honom, pyamasen och blöjan, och såg honom hinna somna om under de få minuter som bilfärden tog.

Färjan avgår i tid, och vi köper frukostbricka ombord. Lilla Essingen petar i sig en macka och en yoghurt och håller sig någorlunda i skinnet. Spelar lite TocaBoca-Doctor och ger mig faktiskt lite lugn och ro.
Sen vill han vila, och jag blir lite förvånad, men lägger honom i vagnen och fäller ryggstödet. Ännu en liten stund senare säger han – och jag påminns om vilket tappert barn jag har – ”Mamma, ja måj dålit i magen”.

Båtjävel

Och jag förstår mycket fort varför han är trött. Nu ska vi ut på däck snabbt. Genom hela färjan, upp genom en hiss och sen tillbaks mot aktern. Fem meter innan dörren ut i friska luften kommer kräkset, all rosa yoghurt hulkas upp och jag torkar, klär av honom ute i snålblåsten, lindar in honom i den där (välsignade) gosefilten och vi blir sittande så. Då är klockan åtta på morgonen och vi har två timmars båtfärd kvar.

När vi väl kommer hem, där vid lunch är jag slut. Min dag är färdig, min kropp har kväll och resten av dagen handlar om överlevnad, om att hålla ett nu piggt och hungrigt barn i schack.

Nu, när barnet somnat, jag fått mitt kvällste och tänderna är borstade tänker jag gå isäng.
Att klockan är halv nio struntar jag i.


Om siffror utan mening

Idag, en helt vanlig dag, precis lika unik som den som utspelade sig igår eller för den delen den som kommer i morgon. Jag har tillbringat den tillsammans med Lilla Essingens pappa och halvsyskon, vi är i en hyrd stuga utanför Visby.
Ändå är den en speciell dag.

Jag har alltid haft bråttom i livet. Jag flyttade hemifrån tidigt, hade inte tid med luffande i asien eller au pair-år i USA. Jag pluggade, gifte mig, jobbade, skilde mig, älskade och blev svårt sjuk. Flyttade, försökte skapa ett nytt liv och fick oväntat ett barn. Jag har slitit, planerat, arbetat som en iller, försökt navigera mellan kobbar och skär. Om man är generös kan vi väl säga att… det inte blev som jag hade tänkt det. Somligt gick fel. Annat gick käpprätt åt helvete. Annat gick alldeles fantastiskt bra – men ändå inte alls som jag trott.

Så idag. Om man bryr sig om siffror så har jag idag slutat vara trettionånting.
Nu är jag rätt obrydd i just det där sifferpetandet. Jag konstaterar chockat att det var tjugofem år sedan jag träffade den oh den kompisen på landet och att glina vuxit upp och har barn och karriärer. Jag irriteras över rynkorna runt mina ögon. Nej, inte skrattrynkorna ut mot tinningarna, utan de där tunna tråkiga i inre ögonvrån och under ögat.
Ändå är jag på många sätt tacksam över att inte vara 17 eller 23 längre. Herejösses så jag slet! Herrejösses så jag oroade mig! Tänk att jag överlevde!

I morgon kommer en ny dag. Lika unik och fantastisk som den idag, och den igår.

Med eller utan siffermagi.