Månadsarkiv: september 2011

10 år

Idag är det tio år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea.

Skamligt är det, och den tysta diplomatin som eventuellt utövas är varken imponerande eller fungerade.

Lyssna gärna på Mediernas reportage om Dawit.

Samtidigt har två andra journalister fängslats, nu i Etiopien.
Är deras enda hopp samma tysta diplomati har vi stor stor anledning att oroas för deras liv.
Carl Bildt, ring Hillary nu!


Om vårt behov av hämnd.

Jag är en vänlig människa, en fridsam person som mycket sällan blir arg.
Jag är dålig på att uttrycka aggressivitet men jag lovar er – skadar någon min Onge allvarligt vet jag inte vad jag gör. Gör någon onämnbara ting mot mitt barn kommer jag fantisera om blodisande ting och min skrikande själ kommer vråla efter hämnd.

För jag är människa, jag älskar min Onge och gör vad som står i min makt för att skydda honom.
Han är mitt allt.

Så fungerar vi människor, det är så, så har det varit i alla tider, och det är en sak att vara förnuftig och logisk och en helt annan sak att vara förtvivlad, vred och kränkt.
Logik når inte så långt genom sorg och panik.
Rädsla är en oerhört kraftfull känsla.

Så rop om dödsstraff vid våldsbrott, där barn dödats, lemlästats eller blivit utsatta för andra svåra övergrepp är mänskligt uttryck av förtvivlan.

Bartlet: What happened to the guy who shot your mother?
Charlie: They haven’t found him yet, sir.
Bartlet: If they did, would you want to see him executed? Killing a police officer is a capital crime, I figure you must have thought about it.
Charlie: Yes, sir.
Bartlet: And?
Charlie: I wouldn’t want to see him executed, Mr. President… I’d want to do it myself.

Precis det är skälet till att vi har ett juridiskt system.
Att vi har poliser och åklagare som undersöker vad som hänt, varför det hänt och vem som kan misstänkas.
Vi har domstolar som beslutar om dom och påföljd och vi har jurister som skriver lagar som vi i god demokratisk ordning beslutar om.
Vi har lämnat vendettor och blodshämnd.

I det ögonblick jag som förtvivlad förälder till ett saknat barn, ett mördat barn, ett lemlästat barn tar mig rätten att vara eller tillåts vara ett en aktiv del av det juridiska systemet övergår vi från att vara ett civiliserat samhälle till att vara något helt annat. Jag har svårt att hitta andra lämpliga ord än barbarer.
I Amerika inbjuds ett mordoffers anhöriga att bevittna själva avrättningen.

I Amerika döms människor till döden. Man verkställer dödsstraff trots att det finns tveksamheter om domens riktighet och man har fram till nyligen verkställt dödsstraff av fångar som vid brottet var minderåriga eller utvecklingsstörda. Långt fler än hundra personer har blivit friade, efter att ha suttit i fängelse många år, i väntan på dödsstraff. Jag undrar stilla hur många oskyldiga som dödats?

Dödsstraff påverkar inte brottsstatistiken. Det begås inte färre grova brott i där man utdömer och verkställer dödsstraff. Det avskräcker alltså inte från brott.

Så då finns det inget annat skäl för ett samhälle att godkänna dödstraff än hämnd


Om den här stunden

Just nu är jag bara alltigenom lycklig. Bara så.
#Livet är verkligen ett spännande äventyr…


Det bränner till

Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.


Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.


Konsten att ta tanten till nya höjder

…eller möjligtvis magplask.

Men så är det, kontrasterna i tillvaron roar mig mycket stundtals, och eftersom jag är närmast schizofren i mina ytterligheter så blir livet både spretigt och kontrastrikt.

För en tid sedan skrev jag en utläggning om dessa converse-skor.
Nu står det ett par i min hall, ett par vita som jag fått av Nynaeve eftersom hon är som jag. Gillar dem inte. Men till skillnad från mig faktiskt provat dem på riktigt.
Så jag provgår. I popsnöreskor. Tant känner sig en smula utklädd, men ok. Det har hänt förr och det är bra att rubba sina cirklar ibland.

Så det blir tisdag och jag trampar iväg till pendeltåget. Det ska fikas med twitterkompis, och det ska avhandlas viktigheter.

Och jag sitter på pendeltåget och slås av det absurda i just denna utflykt.

Där sitter jag i ett par converse-dojjor, dessutom i ett par jeans med nästanfärdiga hål på (Nej, jag trodde det var en snygg tvätt, jag provade dem inte, jag vek inte ens ut dem i affären…) (Idiotiskt, köpa byxor som är halvtrasiga?!) och med illande gröna naglar.

I plastpåsen intill mig på sätet ligger anledningen till fikan med twitterkompisen.
En knyppeldyna.
@Gråvädersdagar ska ge mig en snabbkurs i knyppling – hon ska hjälpa mig till att fixa vad jag behöver inför nästa steg – att lära mig knyppla.

Det är ingen ordning på Tanterna nu för tiden.
Hmpf!!


Någon sorts … rubrik.

Det finns stunder, oh, det finns stunder när jag tvekar, tvivlar och undrar. Jag grunnar, väger för och emot, och jag försöker känna efter, riktigt i botten av hjärtat. Jag försöker sortera bland gamla och nya rädslor, mellan oroorna, lyckostunderna och egennyttan, det höga och det låga och så försöker jag tänka, känna och göra klokt.

Men är det ”rätt”? Fattar jag bra beslut. ”Bra” som i fruktsamma, funktionella beslut. Beslut som leder mig dit jag vill, som ger bra resultat?

Åh, jag vill ha ett FACIT att glutta i!