Månadsarkiv: oktober 2011

Om mjölksyra I

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.


Om stanken av svavel och vikten av tillräcklig mängd syre.

Nu mår Lilla Essingen bättre men måndagen var usel.

Då låg han i soffan och flämtade som en liten fisk på land. Det har hänt förut och lär hända igen och det kallas visst ”förkylningsastma” och det gör honom matt och det gör mig förtvivlad när jag ser hur han flämtar och inte orkar leka, även om han egentligen inte har någon feber. Det är bara att förkylningen krupit ner i luftrören.

Redan på söndagen mådde han inte tipptopp och lite glad var jag över det ändå – det låter märkligt – men en vecka innan en lång lång flygresa så klarar man gärna av infektionerna innan man åker, och inte precis samtidigt.  Särskilt denna infektionsutlösta astma kan också spöka när man byter miljö, till en med en duktig luftfuktighet, så jag var nog lite nöjd med att få ordna lite juste astmamedicin.

Faktum är att min oro för denna resa och mitt väldigt lilla intresse av att behöva besöka akutmottagningar i Långtbortistan, bara för att låta min onge sitta och andas i en ”Puff” (Nu har jag lärt mig att det eventuellt heter ”nebulisator”) drev mig till att ta ongen till vårdcentralen i  preventivt syfte. Tigga till mig medicin utöver flytande bricanyl ifallatt

Vi fick betapredtabletter och vi fick en Bricanyl Turbuhaler.

Jag kände mig lite lugnad, men ändå… Klarar verkligen en treåetthalvtåring att få i sig medicinen ur en sån? Farmaceuten på apoteket expedierade den, förvånad. Han förstod mina undringar. Hur övar man? Och hur vet jag att han får i sig den? Så på så sätt var det ju faktiskt riktigt riktigt bra att Ongen nu blev förkyld nu  medan vi fortfarande är kvar hemma i trygga Svedala, med en vårdcentral på andra sidan gatan. Och en närakut.

För nu på måndagmorgonen konstaterade jag att inte sjutton funkar en turbuhaler. Inte en chans. En stackars Onge har så fullt upp att hosta att han inte alls får i sig något ur den där, han fattar inte ens vad han ska göra med den, hur hårt man faktiskt måste andas in för att få ner pulvret i lungorna.  Jag ringde vårdcentralen, kanske ändra lite i receptet? Efter en massa goda råd från fellow föräldrar-med-astmatiska-barn-twittrare så var jag lite mer påläst. Vi behöver spray och en nebunette. Airomir stod det också på lappen från farmaceuten. Doktorn ringde tillbaks vid lunch -” jodå, inga problem, jag skriver nytt recept”. Ungefär när kan jag gå till apoteket, frågar jag , medan jag tittar på barnet som ligger och flämtar i soffan.  Jag gör det efter lunch, svarar han. Skönt tänker jag, då gör jag flera flugor på smällen: Vi köper mjölk och går till apoteket på en gång. Och glass till en sjuk Onge, för är man sjuk får man glass om man vill.

Vi väntar tills efter tre. Sen byltar jag på barnet och sätter honom i vagnen och vi går ner till Coop Forum. Vi börjar med mathandlandet, men när vi kommer till apoteket har receptet inte kommit. Nå, vi går en runda till bland butikerna på Port73 och vi fikar lite, och ojdå så köpte vi ett nagellack men när vi återigen gick till apoteket stod vi där med lång näsa. Inget recept. Nehepp.

Med tanke på de intelängresåväldigtfrysta hallonen i matkassen gick vi hem, men jag ville inte gå in och bylta av barnet för att sedan vara tvungen att gå ut igen, utan vi lämnade matvarorna och tog en liten promenad. Upp till centrum. Till nästa apotek. För nu är klockan halvfem, nu måste receptet ha kommit?

Men icke sa nicke. Jag suckar och ongen ligger i vagnen och flämtar och jag pussar honom och känner mig som norra europas sämsta förälder och dövar ångesten med att gå till leksaksaffären och köpa en liten grön bil. Långsamt strosar vi runt bland affärerna och jag har verkligen ingen lust att vara där längre och kan inte det där JÄVLA RECEPTET komma snart? När klockan är tio i fem går vi bort mot apoteket igen. Vi får köa lite. Det blir vår tur. Jo. Receptet har kommit. En nebunette och … men vänta, det här är ju fel, vad har doktorn skrivit ut..?

Plantan har skrivit ut ett preparat som inte går att använda i en nebunette. Ett preparat som inte är en spray. Ett preparat som ska användas i en sån där ångpuff de har på vårdcentralen. Farmaceuten ringer men klockan har blivit över fem och ingen doktor svarar. Han har nog gått hem för dagen. Kul för honom.

Jag är arg och jag är förtvivlad och min onge flämtar.

Men vad kan vi göra? Vi går hem. Jag sitter med min onge i famnen och vi tittar på Bärgarn-filmen och vi ser den igen och Ongen flämtar och han låter som en otät orgel. Vid sex får jag nog, jag hämtar asken med betapred-tabletter vi fått till resan och löser upp dem i vatten och de smakar vedervärdigt men chokladbiten ligger redo och väntar och efter en stund lättar det lite men inte mycket och då ringer jag faktiskt till närakuten och får en tid lite senare på kvällen.

Läkaren vi får träffa tittar förbluffat på turbuhalern jag tagit med mig. ”En sån där skriver man ju inte ut till så små barn, det fungerar ju inte?!” Nejtack, jag vet, och jag drar min historia och han ser vad som skrivits ut och tycker att nog borde det kanske vara dags för en remiss för att utreda vad det nu är för en astma för nu är mycket underligt utskrivet men ingen diagnos ställd, och än mer skrivs ut, och äntligen lättar min oro lite, inför resan till Den Höga Luftfuktigheten i Långtbortistan. Det ska nog gå bra. Nu har vi ett recept, och till apoteket hittar vi ju.

Morgonen därpå mår Ongen bättre. Piggare, och lite mindre flämtig. Vi tar vagnen och går upp till centrum och är på apoteket strax efter de öppnat. Jo. Vi får ut en nebunette och vi får ut två sprayer. Skönt. Lättnaden. Nu har jag medicin till min onge och svavelmolnet runt mig lättar något.

Väl hemma plockar jag fram prylarna. Monterar munstycke och ansiktsmask på nebunetten och tittar på sprayburkarna.

Men allvarligt…?

Hålet i nebunetten – där man ska sticka in sprayen – är ovalt, och munstycket på den ena sprayen är rund.

Det är ju bara inte SANT?! Hur kan de INTE ha en standard för sånt här??

Jag svär på twitter, men så kommer jag på att man kan säkert flytta sprayflaskorna mellan deras ”hållare”, så att jag bara använder den ”hållare” som har ovalt munstycke. Jorå, de ser likadana ut – men är olika tjocka. Det felar på ungefär en millimeter…

Irriterat ringer jag till apoteket, fastnar i en telefonkö, blir borttappad ur samma kö, ringer om och om igen, och kommer tillslut fram. Jorå. Den farmaceuten vet precis, och förstår, när jag nämner vilka sprayer jag hämtat. ”Jo, jag brukar rekommendera att man helt enkelt klämmer till den blå hållaren litegrann, då passar den.”

Det fungerar och jag får mig ett gott skratt. Det är så svenskt, att ringa och vara arg och fråga efter en adapter, efter en ny hållare, efter någon sorts lösning, och vara irriterad över frånvaron av standard och … så biter jag lite på hållaren och den passar alldeles utmärkt i nebunettens ovala öppning.

All is well.

Andas, Mamma Essa, nu är allt bra.

Spar på svavlet nu, så du har lite kvar till en annan gång.

Till exempel om du råkar krocka med plantan som skrev ut bricanyl-turbuhalern.

Update: Nu har jag blivit uppringd av den verksamhetsansvarige på vårdcentralen. Vi hade ett bra samtal.  Jag har fått en ursäkt och jag har fått ett löfte om en remiss.


Ett häng i parken

Det är svårt att inte få en SötChock när man ser M och E ihop.
De går på samma Dadi, och när jag hämtar E säger hon ofta: Nej, inte ÄN, vi LEKER ju!
I fredags var jag tvungen att öppna grinden efter det att vi gått ut från gården, eftersom de inte hunnit kramas ordentligt.
Mmm.
Det är ungefär då en mamma får ett sötnötsbryt.
Jag ska prata med Ms Mammas chef, så att M kan bli hämtad tidigare, så jag slipper de här uppslitande separationerna…

Men nu då, träffades vi en lördag i en av våra lekparker.

Sen kom det en spännande lastbil. HIMLA spännande. Men lite läskig också.
VÄLDIGT stor. Och bullrig.

Vi avslutade med en klassisk date.
Notera hur de i fortsättningen kan dela på EN portion, Köttbullarna till E och pastan till M…


Fredagsmys!

Man hämtar sin Onge på dagis (och överlever sötchocken @raftsjo‘s dotter bjuder på)

Man leker lite, man tänker bjuda på något man vet att Ongen gillar, som kontrast till den där fantastiskt goda kycklingsoppan vi ätit i två dagar, som Ongen inte var lika impad av. Lite för mycket nyttigheter i den. Man tänker säkra kort.
Man tänker Stuvade makaroner med ”falikåjv”.

Man svänger ihop sagda rätt, samtidigt som man uppdaterar barnets far per telefon.

Sen går man ut i vardagsrummet för att hämta Ongen till bordet, ongen man pratade med fem minuter tidigare.

Man blir stående.

Sen kryper man in under vardagsrumsbordet, krånglar av barnet byxorna och bär in honom i sängen. Man ger honom en napp och man blir sittande själv med sin jämrans ”falikojv”.


Monstret är borta!!

Jublet i Libyen hörs ända upp i norden, till min verklighet. Ett tweet i min mobifån får mig att surfa till aljazeera och jag läser och det är verkligen så. De har fångat Khadaffi, han är fångad som en råtta i ett hål i marken, kanske också död. Senare bekräftas det, han skadades och dog av sina skador i samband med att han fångades.

Man har kastat av sig ett ok, en förbrytare som våldtagit ett folk, ett land i över 40 år.

Och vad vet jag om förtryck, jag som bor i Sverige, som inte varit i krig på … så länge att jag inte vet exakt hur. (Eftersom man inte räknar kriget nere i Afghanistan, vilket man antagligen borde göra, eftersom soldater under svensk flagg onekligen är inblandad)

Jag har min demokrati. Jag har fungerande rättsväsende, sjukvård och barnomsorg. Jag svär över allt som inte fungerar i vårat samhälle, men ingen blir skjuten av staten utan rättegång här.

Så åh, så jag förstår lyckan över att en Khadaffi är infångad och dödad. Usama BinLadin fångades också, och sköts i eldstriden, och det är inte lätt att styra vad som sker och en kula dödar lätt. Men jag kan inte låta bli att undra, om man hatat en människa så, kan man förmå att låta bli att döda honom om man får chansen? Är jag den enda som tänker att det skulle ha varit bra om BinLadin och Khadaffi fått möta sina offer, blivit dömda på riktigt, av domare och sedan fått lämpligt straff utdömt?

Men han var kanske inte en människa längre, utan ett monster? Man avlivar kackerlackor, man är inte rättvis mot ohyra. Är det så vi tänker?

När slutar principen om att en människa är en människa att gälla? Hur kan en människas liv vara värt lika mycket som tusen andras? Och varför avrättades inte Marc Dutroux rakt av, av polisen, när man hittade hans tortyrkammare?
Egentligen är det kanske fel att Bering Breivik överlevde polisens ankomst till Utöya?

Efter Apartheidsystemets fall drev man, i Sydafrika, enTruth and Reconsiliation Comission och hade inte en sån process varit precis det som behövts nu, efter Khadaffis och Mubaraks och Ben Alis fall?

Hämnd är en överväldigande känsla.


Om att bära upp en frack.

De som känner mig väl vet att jag är svag för pingviner.
Fantastiskt charmiga djur.

Det är bäst att jag poängterar att det här är på riktigt.
Jag har hittat ett stickmönster på pingvintröjor, och jag har hittat en massa pingviner som faktiskt behöver dessa tröjor, så nu stickar jag.
Japp.

Det är alltså en mängd pingviner som råkat illa ut i samband med ett oljeutsläpp på andra sidan jordklotet.

Och gillar man pingviner, som jag gör, och kan sticka, som jag kan, och har restgarner i massor så…

…stickar man.


Te med en twist

Vill du ha en kopp te?

Ja, tack, svarar jag, och mannen, Lilla Essingens pappa, går upp för trappan och ut i köket.
Jag hör hur han rumstrerar och fixar, och så säger han till mig att blunda.

När jag tittar igen står brickan på bordet, och nog var det en liten twist på den tekoppen!