Månadsarkiv: november 2011

Historielös historiker

Man kan säga mycket om #tvekens varande eller icke varande.
Jag tror jag struntar i det.

Men jag kan inte låta bli att baxna när jag hör historikern Christopher O’Regan indignerat uttala sig:

-Kan man sin historia så var detta precis vad som hände vid almstriden 1971. Det var också en dödsfälla som skulle rasa ihop. Då tog man strid för det och 40 år senare sitter folk och dricker kaffe under almarna i Kungsträdgården. Det visade sig att tjänstemännen ”råkade” ha fel den gången, säger historikern och trädaktivisten Christopher O’Reagan som var en av dem som klättrat upp i eken i ett sista försök att rädda den.

Hmm.
Både jag och Chrisopher O’Regan är födda just detta Almstridens år, så ingen av oss minns händelserna för egen maskin. Vi har läst i efterhand, på samma sätt som historiker ofta gör: Läser om saker i efterhand.
Då man gör det skrivs inte ett ord om sjuka almar.
Däremot skrivs en hel del om tunnelbanestationer som skulle byggas.
Där, eller någon annanstans, var frågan.
Det blev någon annanstans, och det är vi många som är glada över.

Vill Chrisopher O’Regan läsa på lite mer om Almstriden kan han göra det här eller lyssna på P3 dokumentärs utmärkta program om hela händelsen – en viktig del av vår nutidshistoria.

.

Annonser

Abstinensen.

Jag lovar.
Det var faktiskt inte min idé.
Nu var det, trots det, en mycket bra idé så jag nappade snabbt som en hungrig gammelgädda – eller frusen ptts-tant

Vi for till Fjärilshuset.
Till den tropiska värmen
Till luftfuktigheten
Bort från Nejjävlavember-Sverige.

Väl där inne roar jag mig med att sms:a Lilla Essingens pappa.

”Ledsnade”
”Drog”

20111125-081027.jpg

Han svarade:

”Nah”
”Varför går det inte att ringa dig?”

Jag svarar:

”Nätet i Lanta är ju lite svajigt.” (varpå jag får batteritorsk och leken lämpligt nog tar slut)

Hade man planerat den utflykten lite längre i förväg hade man haft med sig bättre kameran än ifånen…


Om att hämta barn.

-NEJ!!
Ja kan inte gå hem nu, vi haj inte tid! Vi lekej Mamma-Bajn!

-Men vad ska jag göra då?
-Du kan gå in däj, pjata me fjöknana!

Ibland tar det en stund att få med sig sin onge hem från Dadi.
Ibland är det inte helt lätt att bara få med sig sin egen onge hem från Dadi. (Vi måste bestämma något, Anna, vad säger du om onsdag nästa vecka?)
Ibland får man vara tacksam för att man lyckades lämna klackeskorna ongen vandrade omkring i, och leva med att stövlarna råkade bli kvar.


Hemma är där jag lägger min hatt?

Vi går, i morgonmörkret, över parkeringen på väg mot Dadi. Det är ruggigt och vi är trötta båda två.

-Mamma, kan vi inte åka till andra hemma?
-Hem till Pappa menar du?
-Nej, till hotellet-hemmet.

20111121-075647.jpg


Om att få känna sig fin. Inte frän, tuff eller cool utan FIN.

Jag, Lilla Essingen och hans halvsyster strosar runt i Ban Saladans t-shirt/handväsk/krimskramskvarter. Faderskapet och halvbrorsan shoppar Nästanalldelesäkta Billabongtröjor i en ”butik” några steg bort. Vi skrotar och försöker försmäkta i värmen och tittar efter något fint eller lockande och jag tänker att kanske kan vi hitta någon fin t-shirt till Lilla Essingen när han får syn på den.
DEN.

Han mållåser, och vi tittar och den är för liten och jag ser i hans blick att han förstår att han inte kommer få den och jag ser något gå sönder lite i blicken. Inga tårar, inget utbrott, bara något lite uppgivet som jag inte alls gillar att se. Precis som om han förstod att det är något som just han inte kan få och det är då jag bestämmer mig.
Ser vi den någon annanstans, och de har den i rätt storlek ska han få den.
Utan diskussion.

Storasyster är mer än en smula tveksam, men vi har tur, vi hittar den, och han sitter lyckligt med sitt fynd i famnen, och jag är 300 bath fattigare, och sällan har jag väl köpt så mycket lycka till min onge så billigt.

Hemma på hotellet vill han inte ha den på, han är lite ledsen och jag förstår att han sett, hört sina äldre syskons … tvekan. (Vi kan väl beskriva det så, lite generöst) Pappa är mer van vid mammans ”galenskaper” men barn har känsliga antenner och han känner att något inte är helt rätt. Men gång på gång, under vår tid i Thailand tittar vi på den tillsammans och jag tänker att vi spar på den här karamellen. Hemma, i lugn och ro, då tar vi fram den och då, min lilla prinsprinsessa, då…

Jag vill inte att han, redan nu, ska behöva möta ifrågasättande kommentarer.
Det vill jag inte att han någonsin ska behöva, men i synnerhet inte redan nu. Han är så liten, han har inga försvar alls, inga verktyg. Så vi spar det hela så att jag vet att det blir en bra sak. Istället får han något att längta efter, och längtan är också något bra.

—-

Den här scenen kommer ur filmen ”Morocco”, från 1930 och skapade en hel del hallabaloo. Inte bara för att hon kysser en kvinna utan för att hon bär byxor offentligt.
I arbetssammanhang hände det även tidigare att kvinnor bar byxor, helt enkelt för att stora kjolar blev blöta, tunga, otympliga etc, men inte förrän under andra världskriget blev byxor som ett arbetsplagg mer vanligt eftersom kvinnor gick ut i industriarbete medan deras män skickades ut i krig.
Men än dröjde det flera decennier tills byxor betraktas som ett vardagsplagg för kvinnor, än är det långt kvar tills en kvinna klär sig i byxor och går till kontoret.

Det här handlar om kultur, om vad man för stunden hittat på.
Idag är det normalt att en kvinna bär jeans, men onormalt att en man bär kjol.Om han inte är hantverkare, för Blaklader har en kilt i sitt sortiment, och det skulle de knappast ha om den inte gick att sälja. Så kvinnor och hantverkare får bära kjol. Och präster; som bär alba eller röklin under mässa.
Att kliva utanför den ramen kan ingen kille göra utan att riskera konstiga kommentarer.
Inte ens en treåring.

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen

Citatet kommer ur en recension av en bok jag helt klart blir nyfiken på:”Bara den inte blir rosa”.

Idag tog vi fram den, den ljusblå klänningen med vita prickar, änglavingar på ryggen och Hello Kitty på magen.
Åh, så glad han var och självklart skulle den på och han har lekt och dansat och varit i sin klänning hela dagen, och nej, han ville inte alls ta av den när det var dags för pyamas, men jag lovade att man visst kan ha klänning på Dadi.
För det kan man, för där har man haft sin rosa ballerinakjol förut.
Många gånger.

Jag förstår inte varför jag ska stänga in min pojke i en roll där han bara får vara tuff och frän och ball, i bruna, grå, blå och gröna kläder. Kanske någon liten orange detalj. Varför får inte en liten pojke känna sig söt och fin ibland? Varför finns det så ont om bling-dinosaurier? Paljett-rallybilar? Camomönstrade fjärilar? Måste alla kläder och leksaker vara gjorda för flickor eller pojkar, räcker det inte om de är gjorda för barn?

För barn är allt. Modiga, rädda, starka, vilda, söta, näpna, fåfänga, fnissiga… och vi har faktiskt inte rätt att sortera bland känslorna, och ge den ena högen till vissa ongar och den andra till resten.

Dr E lyssnar på Kattens puls.

—-

Läs gärna SVD:s artikelserie om ”Pojkar och klänning”


PTTS

Jag kan inte sluta frysa.
Inte så att jag hackar tänder, men ruggig är jag.
Långkalsonger under jeansen.
Fleecetröja.

Raggsockorna rotar jag fram ur lådan i hallen.

Jag tror jag lider av PostTraumatiskt ThailandsSyndrom.

20111120-195043.jpg


Jetlag