Dagsarkiv: december 6, 2011

En modig Donna?

Jag saknar mitt konfirmationskors. Det är på långlån hos min bror, jag ska påminna honom om det, för jag saknar det. Jag fick det i present av min farmor, och det är ett speciellt silverkrucifix eftersom det också var hennes konfirmationskors. Exakt femtio år efter hennes konfirmation fick jag det. Nu har min bror det, eftersom jag lånade ut det till honom då han skulle till Afghanistan och vara soldat/minröjare, och om han har mitt kors kan han inte dö för han måste komma hem och lämna tillbaks det.

Besvärjelsen fungerade, han kom hem, hel och fin och nu kan jag gärna få tillbaks mitt kors, tack.

Jag saknar tyngden av det i halsgropen. Det är vackert, det har en historia och det står för något jag tror på.

En av mina twitterbekanta, Cherin, bär slöja. Hon är muslim och hon delade en länk häromdagen, en länk om Donna ElJammal, som är först ut på polishögskolan med att bära slöja. Återigen hamnar vi i den diskussionen. Har man rätt att bära slöja? Har man rätt att vara religiös på arbetstid? Får någon som representerar en sekulariserad stat (som Sverige är) samtidigt representera en religion?

Mitt svar är enkelt.

Just det här är inte det minsta komplicerat.

Ja. Man får vara religiös på jobbet. Man får vara religiös på fotbollsarenor, konsumbutiker, i joggingspår och inom polisen eller försvaret. Man har också rätt att inte vara religiös. Man måste inte bära ett guldkors i halsgropen, men jag är rätt säker på att åtskilliga poliser redan gör det, och det provocerar oss inte alls lika mycket som tanken på en polis i slöja.

Det är en del av vår yttrandefrihet.

Sen kan det finnas situationer där en slöja, en turban eller kippa inte är förenligt med vad som är praktiskt. I vissa situationer använder poliser hjälm. Man kan inte ha en turban och en hjälm på sig samtidigt.  Då har hjälmen företräde. Vårdpersonal måste byta slöja dagligen, av hygienskäl.

Vi är olika. Det är ok. Vi har olika kultur, olika bakgrund, olika historia och olika drömmar.

Det är OK.

Det FÅR vara så, vi MÅSTE inte sträva efter att bli likadana. Det räcker om vi lär oss acceptera varandras olikheter, och inte blir så rädda och kränkta så fort vi konfronteras med något vi inte förstår.

Integration” är INTE samma sak som ”assimilation

Annonser

Om ”för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika ”byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg