Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en ”filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. ”Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på ”a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är ”bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

3 responses to “Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

  • Stefan

    1. Blev länkad hit fr någon annanstans.
    2. Underbart trevlig blogg du har. Fastnade och läste flera. Gillar!
    3. Jo, jag läste hela avsnittet här ovan och håller med i allt du säger.
    4. Får jag tillägga min egen reflektion. Händer att jag ser Minnenas Television tidiga helgmornar. Slås då ofta av att programmen från anno dazumal, eller från 60- och 70-talet i alla fall, saknar mycket av den där stressande ljudmattan som alla dagens program belastats med. Reklam, nyheter, väderleksrapporter – alla har de ett överflöd av det som (med vänliga förtecken) betecknas ‘jinglar’ eller ngt sådant. Jag störs över att varje samtal, varje uttalande skall förknippas med en trudelutt som man blir så trött, så trött på. Sanna mina ord, det stressar. Bespara mina öron och hörselgångar, bespara min hjärna! Å då har jag inte ens berört att de höjer volymen när reklamen kommer. Det enda som till nöds kan betraktas som bra med det är att man får slänga sig över fjärren och slå av allt ljud. Hade de hållit sig till normal samtalston så kanske deras budskap skulle gått fram …
    Just my 4 cents.

  • Charlotte

    Liknande program är min egen mörka synd. Jag tittar och förfasas. Men inte på allt. Skönhetsoperationer orkar jag inte med. Om man tycker att några extra miljoner är bäst investerade i sina egna boobs och inte exempelvis malariavaccin har vi så lite gemensamt att jag lika gärna kan gå på zoo. Och när det är barn inblandande blir jag förstås alltid extra arg. En sjuåring har ju inte ens boobs, och ska inte ha det heller. Man kan verkligen fundera över de där programmens samhällsfunktion, eller är det bara till för att stilla vår befängda sensationslystnad..?

    Stefan: Faktum är att de inte höjer volymen för reklamen utan att den går så mycket snabbare att vi uppfattar den som högre. Läste om det när jag läste neuropsykologi. Det har med frekvens att göra. Eller nåt.🙂

  • mcsarcne

    Tack, för dina vänliga ord, Stefan!

    …och Charlotte. Allvarligt. Är det bara inbillning, att öronen krullar ihop sig i plågor av reklamen? Vaddå ”frekvens”? Pratar de fortare än annars??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: