Månadsarkiv: februari 2012

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)


Blommor, bin och vad som händer när hösten kommer.

Jag kan inte låta bli att fascineras över KDs sällsynt bristfälliga kontakt med verkligheten.

Nyss var det steriliseringstvånget för transpersoner inför könsbyte.

Nu är det ensamståendes rätt till assisterad befruktning som får KD att snurra som en mask uppträdd på en krok.

Göran Hägglund skriver på SVD Brännpunkt

Som företrädare för KD tänker jag inte reducera papporna till något överflödigt i barns liv. Vi har bedrivit en intensiv kamp för att markera barnkonventionen i svensk politik, som talar om att barn i så stor mån det är möjligt ha rätt att få veta vem både mamman och pappan är och få omvårdnad av dessa.

Jag blir fascinerad över förmågan att sila mygg och svälja kameler.

Jag tänker på de barn det här gäller.
Det är barn som är extremt efterlängtade. De föds till en mamma som har ett starkt socialt nätverk, som har ekonomi för att försörja sig själv, och sitt barn och därmed har de ovanligt goda förutsättningar att växa upp i ett gott hem.
Med en mamma.

På vilket sätt är det här fel?

Förutom hela tankevurpan att ett barn behöver två föräldrar (alltså måste vi genast förbjuda ensamföräldrar och förbjuda skilsmässor) så vad är det som gör en pappa?
Spermier i ett provrör?

Låt oss titta på ett annat exempel.
Vi har en kvinna, vi har en man, förälskelse uppstår, kroppsvätskor utväxlas. Lycka och förlusetelse och planer smids, man träffas mer och mer, drömmer om ditt och datt ihop i en framtid.
Så blir hon med barn. Oj. Det var inte meningen men sånt händer.
Ojdå.
Det var inte alls meningen.
Nu blir det problem, för mannen är inte alls redo för att bli pappa och i ärlighetens namn är inte kvinnan redo för att bli mamma heller. Dessutom spyr hon som en räv. Det enda som verkar läskigare än en förlossning med vidhängande unge är en abort. Dessutom är kvinnan kanske kristdemokrat och uppvuxen i ett sammanhang där abort likställs med mord. Bara för att spetsa till det lite.

Så kärleken tar slut, snabbt som sjutton, mannen sjappar, och kvinnan står där med sin mage. (Eller om han väntar med att sjappa tills barnet är fött, tills barnet är ett år, tre år)
Många relationer havererar där i börjarn, när det där oplanerade barnet kommer.

Vet ni vad det kostar en man att dumpa en tjej som fött hans barn?
1273 kronor per månad. Det är det han tvingas betala, av försäkringskassan. Han kan betala mer, men bara om han medverkar själv till det. Vägrar han, blir det max 1273 kr per månad.

Mer kostar det inte att sjappa.

Ibland funderar jag på om det inte vore bra om det vore dyrare. Riktigt dyrt. Ungefär lika dyrt som det faktiskt är att försörja ett barn. Inte bara blöjpaketen och första cykeln, utan deltidsarbetandet, VAB:andet och alla de där OB-passen man inte längre kan jobba eftersom dagis inte är öppet då.

Nej. En pappa är väldigt mycket mer än en hög med pengar. Tänk inte ens den tanken, för den är bisarr.

Men jag lovar, om det kostade ordentligt, om det sociala priset också drabbade den man som drar och lämnar sina barn och inte bara den förälder (nästan alltid kvinnan men inte alltid!) är jag helt säker på att fler pappor faktiskt inte skulle ta ”the easy way” utan istället finns kvar för sina barn, även om relationen med mamman tagit slut.

Gudskelov är de flesta pappor klokare än så, gudskelov bryr sig de flesta pappor om sina barn.

Men inte alla.

Dem tycker jag KD kan fundera på.

_____________________________________________

För övrigt. 1273 kronor. För ungefär två hundra år sedan jobbade jag som socialsekreterare. Då hette det ”bidragsförskott” och var på 1143 kr. Det känns som om det kanske vore dags att skriva upp det här beloppet en smula.

Bilden är lånad härifrån


Den sorts rubrik som blir när jag saknar ord.

Jag läser, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa.

VAD I ALLA JÄVLARS HELVETE?!?

Jag läser igen.

Världen är galen. GALEN.

”När nioåringen fördes in i domstolen bar han en likadan orangefärgad fängelseoverall som vuxna interner i USA är klädda i. Han gav ett förvirrat intryck och grät, skriver den brittiska tidningen The Independent.”

Det är alltså en nio år gammal pojke som tagit med sig en revolver hemifrån, som haft den i sin skolväska, och när han ställt den ifrån sig har revolvern avlossats, och en åttaårig flicka skadades allvarligt.

Men det är inte det jag baxnar över.
Det är en tragisk olycka men olyckor händer och barn är klåfingriga och i ett land där så många bär vapen och förvarar vapen i sina hem sker också olyckor med vapen och barn.

Men vad fasen gör ungen i en rättssal??!

Så jag letar reda på The Independents artikel. (Varför länkar DN inte?)

Jag läser: ”The boy sat in court, crying and wearing an orange jail jumpsuit, as his father gently rubbed his back.”

Det är fullständigt sunt och normalt om en nioåring gråter efter att blivit inlåst i ett fängelse, det är inte självklart att man sovit över hos bästa kompisen så himla många gånger när man är nio år än. En nioåring är ganska så liten. Särskilt ensam i en cell.

Men varför skriver DN att The Independent skriver att han gav ett förvirrat intryck (vilket alltså vore helt rimligt) när The Independent inte gör det?

Och varför skriver DN inte om det vansinniga i att låsa in en nioåring i ett häkte?


Students hold hands as they are led along a walkway at Armin Jahr Elementary School in Bremerton, Wash., following the shooting of an 8-year-old female student there on Wednesday, Feb. 22, 2012. (AP Photo/Kitsap Sun, Larry Steagall)
(Washington Post)


En näve tröst

Vissa dagar vet man redan från början att det inte blir någon ordning på.
De saknar förutsättningar att bli bra.
De kontamineras av något riktigt riktigt uselt och kan därför bara bli usla.
Rakt igenom usla.

Igår var en sådan dag och en sådan dag är det bara att ta rak på.

Ingen räddning finns, ingen annan teknik eller strategi hjälper.

…och mitt i misären råkar jag sticka ner handen i fickan.
Jag hittar inte bara Blixten McQueen.
Jag hittar två Blixten, jag hittar Francesco Bernoulli, Holly Blinkers och Carlo Maserati (VAR i filmen är han med?!?)

Ajaaa. Jag tar ett djupt andetag.
Det går nog an.
På något sätt.


Lego tänker till

Lego har tagit fram ett nytt legotema. Man har fått stark kritik för att man är så vinklade mot pojkar, med StarWars-lego, riddarlego, piratlego och tekniklego så nu kommer LegoFriends.

Vi får lära känna Stephanie, Mia, Andrea, Emma och Olivia, de bor i Hearlake City och ”är alla verkligen fantastiska med sina egna unika personligheter och egenskaper”
Surfar man in på LegoFriends kan man göra ett litet test, om man inte lyckas bestämma vilken karaktär man är just idag, på egen hand.


”Andrea jobbar på Parkcaféet och älskar att severa läckra rätter, när hon inte sjunger med sopborsten som mikrofon och dagdrömmer om sin stora konsert.
Det är här LEGO Friends träffas i Hearlake city för att ta en milkshake eller en hamburgare och ha kul!”

”Hjälp veterinären att göra alla de söta små djuen friska igen! Undersök dem på undersökningsbordet, ta tempen, använd isomslaget, lyssna på hjärtslag och ge djuren medicin. Väg dem på vågen och ta röntgenbilder! Dekorera burarna med fjärilar, nyckelpigor och blommor. Innehåller tre djur samt minidockorna Mia och veterinären Sofie.”

Efter allt hårt arbete på veterinärkliniken är det tur att det finns någonstans att vila lite.

”Det är en hektisk dag för skönhetssalongen Fjärilen! Emma älskar denna lilla salong vid centrum av Heartlake City! Här kan man handla läppstift, smink och hår-tillbehör! Emma och alla hennes vänner kommer att se fantastiska ut med sina nya solglasögon, läppstift och nya frisyrer. Fixa iordning flickorna inför alla evenemang och kalas med salongen där du kan ändra interiören! Inkluderar minifigurerna Emma och Sarah.”

Visst känns det fräscht och fint?!

Snälla LEGO.

GE FAN I ATT BESTÄMMA ÅT MIG VAD MIN ONGE SKA LEKA MED.
GE FAN i att klistra blommor och fjärilar på alla ”tjejsaker” och lasersvärd och dinosaurier på alla ”killsaker”.

Tona ner de vansinnigaste attributen, och jag lovar att ni dubblar er marknad – då kan nämligen små pojkar önska sig ”Olivias uppfinnarverkstad” eller ”Stephanies husdjurspatrull” också, barn är nämligen inte lika trångsynta som produktutvecklarna och marknadsföringsfolket hos er på LEGO!


Urbanisering

20120220-100445.jpg

Nog för att vi lever i en urbaniserad värld, men nyskördade svenska morötter – i februari?


Känn dig välkommen!

Okej då, då tipsar jag väl inte @raftsjo om de snygga ljusstakarna då…


Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för ”slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.


Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som ”skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.


Where should birds tweet if not on twitter?

Männisor, som får en idé, och genomför den, även om den är lite knäpp. Eller egentligen, faktiskt inte alls så knäpp.
Jag bara älskar’t.

Så en lettisk tidningsredaktion placerar ut fett på ett tangentbord, och ställer ut det så att fåglarna kan komma och kalasa på godsakerna.
Och därmed få uttrycka sig. För alla har rätt att säga sin mening.

Och var ska inte fåglar få kvittra, om inte på twitter?

Sa jag att jag älskar’t?

Så, trots att det är måndag går veckans första #ff till @hungry_birds

Jag tror att de och @Lilla_Essingen skulle förstå varandra.