Månadsarkiv: februari 2012

Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för ”slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.


Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som ”skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.


Where should birds tweet if not on twitter?

Männisor, som får en idé, och genomför den, även om den är lite knäpp. Eller egentligen, faktiskt inte alls så knäpp.
Jag bara älskar’t.

Så en lettisk tidningsredaktion placerar ut fett på ett tangentbord, och ställer ut det så att fåglarna kan komma och kalasa på godsakerna.
Och därmed få uttrycka sig. För alla har rätt att säga sin mening.

Och var ska inte fåglar få kvittra, om inte på twitter?

Sa jag att jag älskar’t?

Så, trots att det är måndag går veckans första #ff till @hungry_birds

Jag tror att de och @Lilla_Essingen skulle förstå varandra.


Lyteskomik

I mitt flöde på twitter pågår någon sorts motionsutmaning.
Det heter ”plankan” och går ut på att man ska stå på tår och armbågar, på golvet. Så länge som möjligt.
Det här är en ganska elak övning, som förutsätter en hel del muskler i mage och rygg. Och ben. Och rumpa. Och… Ja.

Jag har tillräckligt god självinsikt för att inte testa.
Alls

I synnerhet inte inför andra människor, på ett gym eller så.

Mitt kära flöde förärar mig då en liten present.

En länk till en blogg med 22 olika förslag på varianter på Plankan.

Man måste säga ”tack” då, eller?


Om att nicka till vid sitt barns bädd…

Att jag är blödig så det räcker vet vi.
Att jag älskar min onge kan ingen ha missat. (Ja, herrejävlar vilket tjat!)

Dessa två drag hos mig gör att jag får oerhört svårt att mentalt klara av tanken med malaria.

Jag bloggade om det:

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Åh, jag orkar inte tänka på det här. Det blir så svårt att andas.

Men det blir bättre.
Jag blir så himla glad när jag läser på UNICEFs hemsida: ”Allt färre barn dör av malaria i Rwanda”

Fira med mig.
Shoppa loss lite här!


Det här är en bra postning om det där man alltid behöver påminnas om, nu när jag har en treåring som blir mer och mer sin egen person, med sämre och sämre hörsel.


”No self respecting man should ever have to buy cotton balls”

Via twitter klickar jag på en länk, och baxnar.
Det är en blogg, som kommenterar en reklamkampanj.

Någon som kan gissa vad man gör reklam för?

Gissa!

Nej.
Jag förstod det, det är inte någon speciellt typisk bild för att sälja den här produkten.
I vanliga fall brukar den här produkten säljas med hjälp av den här sortens bilder


Skillnaden är att nu är det män som ska lockas att köpa nagellack.

Obs. För mig får vem som vill bära nagellack, precis som jag inte har något emot att den som vill bär byxor eller kjol. Jag vet män som bär kjol, jag vet kvinnor som bär byxor. Varför ska det ena vara konstigare än det andra? Så, killar, njut av nagellack om ni vill – eller låt bli.

Men reklamen.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja, det är så idiotiskt och kränkande att jag får spader.

Fem Bilder har skrivit bra om det här: Missa inte