Kategoriarkiv: mat

Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för ”slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.


Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.


Sånt som är fullständigt sjukt.

Det finns en hel del.
En hobby som heter ”Scrapbooking”. Sjukt amerikanskt. Sjukt kul.
En grupp fruntimmer som är ansvarig för allt ont. Ungefär. Ja, jag pratar om er, Scraphäxor.
En annan sak som är fullständigt sjuk är den här cheesecaken.
Sjukt god.

½ pkt (ca 200g) digestivekex (krossa dem till smulor)
1 msk vaniljsocker
100g smält smör

2 pkt (400g) philadelphiaost
½ dl vaniljsocker. (Nej. Inte vanillinsocker. ALDRIG vanillinsocker)
2 dl florsocker.
En lime

3 dl vispad grädde.

Börja med att smula kexen, och blanda smulet med smält smör och vaniljsocker. I ursprungsreceptet tillsätts en hel del socker, men jag gör tvärtom. Jag brukar ofta slänga med någon tesked salt, jag gillar det lite salta i digestivekexen. Det bryter bra mot den ganska söta ostmassan.
Ta en form, gärna en med löstagbar botten, och klä den med gladpack, och tryck sedan ut ett pajskal i formen med fingrarna.
Ställ in pajskalet i frysen.

Blanda sedan samman philadelphiaost, socker och saften av en lime till en slät och blank massa.
När det inte finns några ostklumpar kvar vänder jag försiktigt ner den vispade grädden.
Blanda noga, så det inte finns några ”gräddstråk” kvar i ostmassan.
Provsmaka INTE (för risken är stor att äventyret tar slut precis här då)

Själp ner ostmassan i pajskalet, stryk ut så det blir snyggt och fint och ställ in i frysen några timmar.

Ja.
Precis så enkelt är det.
F Ä R D I G !!

När den ska serveras tar man ut den ur frysen, tar isär formen, lossar kakan försiktigt (det är här gladpacken är bra!) och låter tina.
Servera med färsk frukt.

cheesecake

Enligt obekräftade uppgifter botar den migrän.
Personligen är jag inte förvånad.
Jag tror den kan rädda liv.


Om man saknar varmluftspistol

Det snöar.
Det snöar mer och så blåser det lite, ganska mycket, massor.
Jag berömmer de uthålliga killar från bostadsbolaget som skottar fram trappor och sopskåp, där traktorerna inte kommer åt.
Vilket sisyfosarbete
Barnet drar ”puckan” varv efter varv i lägenheten men jag tänker på köldeffekter och minusgrader.
Det är kallt ute. Femton minusgrader och lite vind på det, det biter illa i små pojkkinder.

Men tillslut låter jag mig bevekas, efter att jag slarvigt råkat nämna ordet ”Overall” i ett telefonsamtal, varpå han lyckligt kommer springande med den bruna PolarnåPyretoverallen vi fått av Carina.
Han vill utututNU!

Så vi går ut.
Jag drar honom i ”Puckan” runt kvarteret, det är kylslaget men uthärdligt. Han är lycklig och drar med händerna i den lösa kalla snön.
Sen leker vi lite utanför porten.
Jag önskar jag haft en skyffel, så jag kunnat hjälpa de tappra snöskottarna.
Han pulsar, gräver i snön, ålar i densamma.
Jag försöker förhandla: Jag lovar, du får mat, så mycket du vill, du behöver inte äta snö!
Men så kommer jag på.
Barnet har tjuvläst bloggen
Han drar bara sitt strå till stacken.
Vad gör man om man inte har en bazooka, liksom?

Väl inne igen dricker vi varm choklad och äter smörgåsar med leverpastej.

Precis så som man ska göra efter en stund ute i snön.


En ganska vanlig torsdagmiddag

Man hade tagit fram ett paket (ca 4 hg) köttfärs ur frysen. I kylen låg ett paket bacon.
Ok.
Då kör vi.
Lite hackad lök (jag gillar rödlök…) Ett ägg, lite skorpsmulor, en liten skvätt mjölk; rör ihop, låt svälla en liten stund.
Blanda ner köttfärsen. Rena händer är det absolut bästa verktyget.
Riv ett syrligt, gärna svenskt, äpple på den grova sidan på rivjärnet och blanda ner i färsen.
Kryddor är bra. Jag gillar svartpeppar och timjan. Massor.
Sen formar du rejäla biffar, tänk hockeypuck, och linda en baconskiva runt den. Säkra med en tandpetare.

Fräs gärna lite rödlök och äppelklyftor som garnityr, och jag gillar mandelpotatis, så det har jag gärna till.

Hugg in! IMG_2431

Till det f


Glasklart resonemang.

…eller inte.
För vi borde ju rent av vara tacksamma för det kloka initiativ som någon tagit. Ja, att sabotera kycklingmördarindustrin, så vi slipper än värre farsoter. Glasbitar i kycklingen är helt enkelt vad vi förtjänar.
Eller hur det nu var…??

Jag kan bara instämma med Ingvar: ”Vad är det här för tokstolle?”


Min kriminella gammelmoster

Min lilla moster Bibbi, hon är mig så kär. Min farmors syster, min pappas moster. Min gammelmoster, Lilla Essingens gammelgammelmoster.
I sommar blir hon 80 år.
Hon är lite krummare nu än förr, och synen är inte vad den var.
Nu har hon slutat måla sina akvarelltavlor och hon håller inga kurser längre.
Men kakor bakar hon.
Det har hon svart bälte i.

…och jag svär.
För inte får jag till dem som hon, Brysselkexen. De blir ok, de blir goda, men de smälter inte i munnen.
Det gör hennes.

img_1021
Hon tar fram sin gamla kokbok, skriver av receptet åt mig, och jag viker noggrant ihop pappret och stoppar det i plånboken.
Viktiga saker.
Dyrbarheter.

Det är tur att vi gjorde upp det här innan 1:a april, för vem vet, snart har pennor IPnummer de med (Ja, om ett kylskåp kan ha ett ip-nummer, varför skulle då inte en penna ha det?), och strängt taget så … ja, författare har upphovsrätt på sina texter, inklusive recept, och hur ska det gå med matlagandet här i landet när människor inser att även det här är en sorts fildelning, om än inte speciellt digital.

Upphovsrättsbrott är det, någon har inte fått betaaalt, och därmed är min lilla moster en kriminell fildelare.

FRA-lagen och IPRED-lagen är grundlagsvidrig

Andra som skrivit bra om Ipred
Hål i huvudet.
Den tekniske latmasken
Välkommen till Ipredia – en positiv motkraft

<


Lätt som en plätt!

Jag minns inte den här episoden själv, men jag har fått den återberättad åtskilliga gånger.

Jag var tio eller kanske elva år, och jag ringde till mamma på hennes jobb när jag kom hem efter skolan.
Utan att få tag på henne.
Jag fastnade hos tanten (Visst hette hon väl Ingrid?) i växeln på PUB (På den där gamla goda tiden när PUB var ett varuhus och inte en butiksgalleria) men någon mamma fanns inte på sitt kontor. Illa illa, förtvivlan, ack och ve. Men Växel-Ingrid var inte så knusslig, hon frågade helt enkelt vad problemet var, och kanske kunde hon hjälpa mig på något sätt?
Och det kunde hon, för jag skulle steka plättar, men ville inte göra en hel sats, men hur gör man då, när man minskar receptet får man ju halva ägg och hur blir det då..?

Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, som kommer från en familj där man lagar mat på riktigt, där jag varit med i köket sedan jag kunde stå och gå.
Att få med sig den kunskapen hemifrån är ingen självklarhet.

I Svenstavik i Bergs kommun har man ”teoretisk” hemkunskap. Man lagar alltså ingen mat, utan pratar bara om hur man gör när man lagar mat. Det är ett resultat av ett sparbeting där man går över alla verksamheter med osthyvel eftersom man inte får igenom skolnedläggningar. Det är en glesbygdskommun med vikande elevantal.
Självklart är det en fullständigt absurd tanke att lära sig laga mat eller ha syslöjd på teoretisk bas.

För vem som helst kan läsa ett recept, men hur gör du för att vispa ihop en plättsmet utan att få klumpar i smeten? Det måste man få pröva!

Hemkunskapsläraren konstaterar bekymrat att man inte kan uppnå de mål som fastställts i läroplanen och kommunen har också blivit anmälda inför Skolinspektionen.

Nere på Coop Forum handlar jag mat till mig och Lilla Essingen. Grönsaker, kött, mjölk, ägg och yoghurt, bröd och frukt.
Jag blir stående vid mejerihyllan.
Plättsmet på tetrapack.
Det finns färdigstekta plättar också, och torrmix för den som vill ha det.
Men om man väl ids stå och steka plättarna, varför vispar man då inte ihop plättsmeten själv – det är ju stekandet som tar tid, inte vispandet..?
…eller är det så illa att det finns vuxna människor som inte kan vispa ihop en plättsmet?

Antagligen är det så, och fler lär de bli, både de stackars människor som är hänvisade åt trista halvfabrikat och halvfabrikaten som bara hjälpligt imiterar den mat de ska föreställa.