Kategoriarkiv: Rent mjöl i påsen

Hela havet stormar.

Alla har vi lekt leken, spelat spelet. På kalas, på skolgymnastiken, i verkliga livet: Alla rusar runt, och när musiken stängs av gäller det att sätta sig på en ledig stol. Tävlingsmomentet består i att det hela tiden finns en stol för lite. Den som blir stående åker ut.

Nu är det ett gäng biljettkontrollanter hos Securitas(som om jag förstått det rätt tidigare var anställda av SL på samma tjänster) som blir stående utan stol när musiken tar slut. De blir av med jobbet, eftersom Securitas avtal med SL går ut. Nej. SL lär nog inte förnya det, eftersom man kommit på att Securitas fuskat, och rapporterat fler kontroller än vad som genomförts.

SL ska genomföra en ny upphandling,enligt konstens alla regler, och räknar med att den är klar till årsskiftet.(Om nästan ett år alltså)
Biljettkontrollanternas fack försöker få SL att skynda på processen, och rädda anställningarna för de sextio kontrollanterna. Jag gissar att tanken är att den som vinner upphandlingen också ska anställa dem.

Vilka som förlorar i den här historien är uppenbart.
Det är inte Securitas, som tjänat gott om pengar i utbyte mot lite dålig press.
Det är inte SL, som kan tacka några av sina fd anställda för hjälpen: en fuskande underleverantör blir av med sitt avtal.

Det är de lojala fd SL-anställda som rakryggat berättat om fuskandet och om kulturen på Securitas som drivit fram det, som nu betalar. De blir av med jobben, dessutom riskerar de att uppfattas som tjallare av kommande arbetsgivare.

I år. År 2012,som kallas The Year of the Whistleblower


[Blackout]


Om debatten som helt missar målet.

Jag har fött ett barn.
Det kostade mig fyrahundra spänn.

Jag skulle aldrig ha råd att betala vad ett akut kejsarsnitt kostar, men vi har ett system där vi solidariskt delar på vissa kostnader och därför är jag inte skuldsatt resten av mitt liv för den förlossningen.
Jag har rätt till sjukvård.

Jag fattar fortfarande inte
varför en partiledare för det parti som just pratar om att solidariskt bära kostnader för det som är för viktigt för att avstå från men för dyrt för den enskilda människan roffar åt sig pengar han kanske eventuellt har rätt till, men absolut inte behöver, lika lite som jag behöver gå till doktorn en gång i veckan, även om jag faktiskt har rätt till det.


För bra för att vara sann?

Apropå förra bloggposten

(Via twitter, via någon på Facebook…?)


Nej, förlåt, men jag förstår inte.

Regler är inte alltid lätta att förstå sig på. Man måste hitta rätt blankett, man måste fylla i den på rätt sätt och man måste se till att rätt myndighet, förvaltning, handläggare får resultatet av ens samlade mödor.

Men först måste man ha en anledning.

Saknar man jobb ansöker man om A-kassa.
Saknar man inkomst ansöker man om socialbidrag. Förlåt, försörjningsstöd heter det visst nu för tiden.
Är man lågavlönad kan man ha rätt till bostadsbidrag.
Det är ingalunda någon självklarhet att man har det, men man kan.

Så man sitter och räknar ut sin inkomst, man fyller i alla papper och man skickar in dem till försäkringskassan.
Men det visar sig att man med sin inkomst på en dryg hundralapp i timmen före skatt faktiskt har för hög inkomst och att hyran, som är hälften eller en tredjedel av inkomsten inte är tillräckligt hög, alltså är man inte berättigad till något bostadsbidrag.
Surt, eftersom man lite för ofta hamnar på röda siffror vid månadsbokslutet, men ok. Man knogar på, muttrandes.

Tills någon med en mångdubbelt högre inkomst anser att han inte ska betala sitt boende själv. Att jag ska betala hans boende med de kronor jag betalar i skatt. Som jag vill ska gå till min onges dagis, till sjukvård, till potthålen i gatan här utanför och till en anständig kriminalvård där personalen slipper bli ihjälslagen på jobbet.

Ärligt talat.
Jag SKITER i om Juholt begått ett misstag, inte förstått regler, inte vetat eller begripit.
Däremot skrämmer det mig att företrädaren för ett parti som säger sig värna den lilla människan (Hahaha!) inte tänker tanken om han behöver hjälp för att betala sitt boende eller inte utan självklart tar det han kan få.


För Sverige i Tiden

Det är mycket nu.
Jag måste medge att jag är glad över att inte jag drabbats av samma drev som nu Kungen försöker navigera i. Amiral som han är, och allt.
Jag tror att det är ganska svårt.
Jag tror jag skulle vara lika usel på det som han är.
Jag skulle inte vilja byta plats med honom, inte för allt smör i småland.

Debatten är rörig, och alla har olika agendor.

Själv är jag less på den, och ärligt talat struntar jag fullständigt i om Kungen varit på porrklubb eller inte.
Och om han nu HAR det så är det knappast något lagbrott att ha en kaffeflicka i knät och en paljettrosa på den kungliga skulten istället för amiralsmössan.

Vad värre är att även om det VORE brottsligt skulle det spela någon roll.
Kungen kan inte åtalas.
Inte ens om han begick betydligt tyngre brott.
Kungen kan mörda utan att kunna åtalas.

Så kan vi släppa snacket om porrklubb eller inte porrklubb?

Men pengarna då?
Ja.
Vi (som i Svenska Folket, Skattebetalarna) förser Kungen med ett apanage. Det är väl att betrakta som en lön, en ersättning för det arbete han gör och för att han underhåller ett och annat slott.
Om han nu använder skattemedel för att betala kaffeflickor?
Ja.
Det får han göra.
Han får sitt apanage och med det kan han göra vad han vill.
En statlig myndighet utsätts för revision och granskning, delar av verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen och vi har rätt till en hel del insyn. Ett aktiebolag har ägare, styrelse och bolagsstämma och även där kan man granska och ifrågasätta beslut i efterhand. Fråga Skandia, de vet en del om hur man duckar för frågor om vem som visste vad och vem som beslutade om vad.
Men Kungen får sitt apanage och med det är det färdiggranskat.
Antagligen mer färdiggranskat än min personliga ekonomi, för jag undrar om Kungen ens behöver lämna in någon självdeklaration? Hur som helst, han kan skattefuska hur mycket han vill, för – som sagt – han kan inte åtalas för ekonomisk brottslighet (heller).

Så jag känner mig ganska generös. Tjommen får shitloads med stålar och kan göra vad han vill med dem. Å andra sidan är det han som har fotografer hängande i fönsterkarmarna och inte jag.
Men varför gör vi så här? Vad har vi honom till? Vad är poängen med Monarki?

Jag börjar undra.

Förutom de hisnande tankevurporna som man måste acceptera för att kunna förena monarki och demokrati (likhet inför lagen, religionsfrihet etc) så, vad är monarkin bra för? Ofta hänvisar man till marknadsföringsvärdet. Det är helt enkelt good for business för svenska företag utomlands att ha en Kung att skicka på invigningar, goprata med högdjur och bringa lite stjärnglans.

Så då vore det ju bra om Kungen vore riktigt vass på marknadsföring, på kommunikation och på att vårda sitt eget varumärke.
Då vore det ju bra om Kungen inte stod och ljög inför alla sina uppdragsgivare i TV.

(Tack Wahlstrm för skärmdumpen!)


Och dag läggs till dag…

…och formar veckor, månader och år.
Men jag kan likväl inte förstå varför en kommun – i det här fallet Östra Göinge kommun – väljer att ha två minderåriga barn placerade på barnhem istället för familjehemsplacerade. Alltså, boende i en vanlig familj, en familj där samma mamma kommer hem från jobbet varje dag, där personalen inte byts ut eller har semester och där två små barn kan få knyta an lite, och borra ner en och annan liten trygghetsrot?

Dessutom törs jag – utan att helt säkert veta – gissa att familjehemsplaceringar är billigare än institutionsvård på barnhem.

Eller är det kanske det som är problemet – att det är praktiskt om barnen inte rotar sig, knyter an, bygger upp ett starkt socialt nätverk som kan hjälpa dem, ta hand om dem och stötta dem – och deras mamma – eftersom det blir svårare att utvisa dem då?

Det är inte bara jag som tycker att det här är konstigt.

Det gör socialstyrelsen också.

– Vi tycker det är anmärkningsvärt att barnen varit institutionsplacerade så länge. Därför vill veta vad kommunen har gjort för att hitta andra placeringar för barnen, säger Lena Bohgard på Socialstyrelsen.

Enligt myndigheten är placeringen på den aktuella institutionen att ses som tillfällig.

Barn placeras där i avvaktan på utredning som ska göras tillsammans med hemkommunen.

Källa: Kristianstadsposten

Tre år kan inte på något sätt vara ”tillfälligt” och det får inte ta så lång tid att göra en utredning över hur man bäst ska stötta och hjälpa barnen och deras mamma.

För det ÄR krokigt att Migrationsverket vill utvisa två minderåriga barn, utan sin mamma, till ett land där de inte har någon anknytning och inte heller kan språket.

För ja, det allra mest akuta hotet är avvärjt. De kommer antagligen inte bli avvisade på torsdag. (Ja, torsdag den HÄR veckan, överövermorgon) men de kan bli det på fredag, måndag eller tisdag nästa vecka. Migrationsverket har ”öppnat ett ärende” och ska ”göra en ny prövning” men hur lång eller kort tid det tar vet ingen.

Skriv under namninsamlingen, eller skicka ett mail till Migrationsverket.

Jag har också pillat till en facebook-grupp, gå gärna med i den!


Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på ”halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på ”Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen ”Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa ”heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde ”riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.


Ruttet läge.

IMG_1465Ja.
Jag fick bara nog av bloggen, och den fick nog av mig. Less var vi på varandra, rakt av.
Ungefär så less som jag antar att den som bar färghinken blev, när skänkeln gick av, hinken dråsade i marken och gick sönder och färgen rann ut.
Synen mötte mig igår när jag och Lilla Essingen promenerade hem till Mamma&BonusMorfar.
På hemvägen stod hinken kvar, men då hade färgen hunnit torka lite.
Undrar hur det blivit nu, efter en natts regnande?

Jag ruttnade på bloggskrivande, bloggläsande, internetsurfande och datorer överhuvudtaget.
Och ja, det finns absolut ett samband med att min dator tillslut dog sotdöden. Nej, datorlös är jag inte, Essingens pappa har generöst lånat ut en liten IBM till mig, och i ärlighetens namn är den ett uppköp jämfört med min nu saligen avsomnade acer.
Men.
Den är inte min.
Det är en massa saker i den som inte finns.
Photoshop, tusen miljoner bilder och dokument.
Musik.
Ja, allt finns kvar i gamla datorn, det är bara att plocka ur den disken, slänga på en sladd och jacka in i ett USB-jack, men … jag ruttnade istället.
Åkte till Essingens pappa och rev en häck.
Såg Metallica.
Beskådade hundra lyckliga och vårrusiga kossor och SEX TUSEN frånbetongenrymda stockholmare.
Lekte med ett barn.
Klappade på en gravidmage.
Planterade två tomatplantor.
Tvättade tusen maskiner tvätt. (Tack Gode Gud för tvättmaskiner!)
Scrappade.
Sydde.
Pussade ett barn.
Byggde tågbana.
Log åt en lycklig farmor.
Skruvade upp en gunga i en gungställning.
Fotade en massa.
Åkte till Esp..eh…Espberga, Espboda? Kom hem igen, ett dygn senare, och mycket lycklig i hjärtat.
Drack kaffe i gott sällskap utanför Edvard Andersons växthus.
Petade ut jord, kottar, träbitar, barr och myror ur Essingens mun.
Hänfördes av blommande magnolior.
Hänfördes av alla blåsippsbackars morsa till blåsippsbacke. (Grät nästan)
Krigade med J-tangenten på den ”nya” datorn.
Picnicade med Fröken Moe.
Fick koskit under naglarna.
Samlade ihop pappersinsamling efter Essingens framfart.
Läste kloka ord om piratpartiet och integritetsfrågor inför eu-valet.
Försökte hinna andas.

Så.

Kanske är vi sams igen, jag och bloggen.
Nu ska vi bara se om ag får j-tangenten på plats igen.


Min kriminella gammelmoster

Min lilla moster Bibbi, hon är mig så kär. Min farmors syster, min pappas moster. Min gammelmoster, Lilla Essingens gammelgammelmoster.
I sommar blir hon 80 år.
Hon är lite krummare nu än förr, och synen är inte vad den var.
Nu har hon slutat måla sina akvarelltavlor och hon håller inga kurser längre.
Men kakor bakar hon.
Det har hon svart bälte i.

…och jag svär.
För inte får jag till dem som hon, Brysselkexen. De blir ok, de blir goda, men de smälter inte i munnen.
Det gör hennes.

img_1021
Hon tar fram sin gamla kokbok, skriver av receptet åt mig, och jag viker noggrant ihop pappret och stoppar det i plånboken.
Viktiga saker.
Dyrbarheter.

Det är tur att vi gjorde upp det här innan 1:a april, för vem vet, snart har pennor IPnummer de med (Ja, om ett kylskåp kan ha ett ip-nummer, varför skulle då inte en penna ha det?), och strängt taget så … ja, författare har upphovsrätt på sina texter, inklusive recept, och hur ska det gå med matlagandet här i landet när människor inser att även det här är en sorts fildelning, om än inte speciellt digital.

Upphovsrättsbrott är det, någon har inte fått betaaalt, och därmed är min lilla moster en kriminell fildelare.

FRA-lagen och IPRED-lagen är grundlagsvidrig

Andra som skrivit bra om Ipred
Hål i huvudet.
Den tekniske latmasken
Välkommen till Ipredia – en positiv motkraft

<