Kategoriarkiv: samhälle

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.


…a free lunch…

Annonsen dyker upp i min marginal på Facebook och jo. Nog luktar det härsken fisk om den.
Så jag googlar, och hamnar snabbt här
Inlägget är ungefär ett år gammalt, och vad vet jag, kanske är Trustbuddy ett seriöst företag nu.

Men.

Jag tvivlar.

Helt enkelt eftersom jag är gammal nog att veta att ingenting någonsin är gratis. Verkar det för bra för att vara sant är det antagligen inte det.

Ingen lånar ut femtusen kronor gratis. Det finns alltid en hake.


Stängda dörrar och öppna fönster

Jag har fönstret i köket på glänt.
Liljorna jag fick av kollegorna i torsdags kväll är fantastiska men det är likväl klokt att ha ett fönster på glänt.
Och jag älskar doften.

I fredags googlade jag, för att ta reda på var arbetsförmedlingen har sina lokaler. Sedan gick jag dit, ställde mig i kö (ja, precis som på mcDonalds!) och när jag köat duktigt och fint och fyllt i något webformulär (”Vad snabb du var?”) fick jag en nummerlapp, fick träffa en mycket närsynt handläggare och vi kom överens om att ha så lite med varandra att göra som möjligt.
Det passar mig utmärkt.

Helgen har varit god. Mycket god. Somligt blev som det var tänkt, annat blev mer komplicerat och ännu något blev inte alls – Hördu Leif, ge HIT!

Igår kom barnet springande, i full fart, gjorde en handbromssväng vid hallbyrån, och sladdade in på toaletten.

”Ja kissade på mig igen.
Ja fölojade loppet”

Tänk, allt vi faktiskt kan, lyckas med, allt det där självklara som vi ständigt förmår och genomför, och som vi inte alls längre ser eller uppskattar.
Jag har blivit arbetslös, men solen skiner, jag har en fantastisk unge som – emellanåt, om livet inte är för spännande precis där och då – faktiskt försöker hinna till toaletten i tid, jag är älskad, frisk och jag har rätt till A-kassa så inte ens arbetslöshet en kortare period är en katastrof. (Men röda siffror kommer det att bli varje månad så många får de inte bli)

Dessutom skiner solen idag.


Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!


Smuts, smuts, smuts…

Jag har aldrig varit någon stor fantast av att städa.
Tråkigt är det, tröstlöst och framförallt så är jag slarvig.
Hemma hos mig är det rörigt. Ofta hyfsat damsugat och golven torkas regelbundet, men köksbordet är aldrig någonsin tomt.

Bacillskräck har jag inte. Inte det minsta.
Däremot är jag noga när jag hanterar mat. Tvättar händerna, ger sjutton i karamellskålen på pizzerian (den där man förväntas ta en karamell och sitta och vänta fint medan pizzan gräddas) och sniffar på mjölken istället för att per automatik hälla bort den om den passerat bästföre.

Så kom Lilla Essingen.
Alla som får ett litet barn får en brutalkurs i att hantera äckel.

Man blir nerkissad.
Man blir nerspydd.
Man får bajs på fingrarna.

Då är det skönt att det finns rinnande vatten och tvål nära tillhands.

Sen gör små barn äckliga saker.
Under en period stoppar de allt i munnen.
Det är en naturlig fas, ett sätt att upptäcka världen, men det ÄR äckligt när en onge undersöker en kattlåda. (Just det hände inte här, eftersom Lilla Fröken Morrhår lämnat oss när Ongen blivit så pass stor.)
Däremothar det inmundigats lassvis med sand, jord och grus.
Jag har alltså hittat småsten i blöjorna.
Att hålla ongen från att slicka på handtag, fönsterglas och dynor på bussar och tunnelbanor är en utmaning.

Men han lever.
Faktum är att – peppar peppar – har han aldrig varit riktigt ordentligt kräksjuk, även om han varit duktigt risig i kistan emellanåt.

Vi har hanterat den sortens blöjor som toxic waste och jag lovar. De doftar inte hallonpaj. Alls.

Vi omges av ”baciller”. Virus, bakterier och andra mikroorganismer. Somliga är farliga. En del är rikigt farliga. Andra bekommer oss inte och många bakterier är livsviktiga för oss. Bakterier bryter ner en massa biologiska prylar. Höstlöv, döda möss och allt annat som dör och som sen ”försvinner”. Det vore rätt opraktiskt om de inte gjorde det.
Vi använder bakterier i matlagning, när vi syrar mjölk och framställer ost. Vi betalar extra för hängmörad biff – och när man mörar kött låter man det vila, och en förruttnelseprocess påbörjas, vilket gör köttet mörare.
Är det någon som tror att den råa sashimin eller den fräscha kycklingsalladen är steriliserad innan vi äter den?

Men.

Då är det skönt att Vanish oxi action extra hygiene finns.

”Visste du att en fläck också kan vara en bakteriehärd?

I smutstvätt kan bakterier föröka sig obehindrat och tvätt vid låga temperaturer räcker oftast inte för att stoppa bakterierna. Använd därför nya Vanish Oxi Action Extra Hygiene. Med sin kraftfulla sammansättning tar den pålitligt bort fläckar och dessutom bakterierna.”

Toppen!
Jag känner hur mitt hjärta lättar, all min föräldraoro över att mitt barn ska bli sjuk bara seglar iväg på ett litet rosa moln.

För jag kan ju ta med mig min Vanish oxi action extra hygiene och descinficera gruset som min onge glatt tuggar i sig, putsa och gno på hela vår lokaltrafik och för att inte tala om hur jag kan sterilisera mitt hem tack vare fantastiska Vanish oxi action extra hygiene.

Eller inte.

Hur var det nu?
Vett och sans.

Fläckarna på Lilla Essingens kläder innehåller visst bakterier, säkert flera stycken och nej, dom hinner inte kopulera tvättkorgen full. Jag, och människor i allmänhet, tvättar nämligen lite då och då. Då blir tvätt fullt tillräckligt ren för att vi ska kalla den ren. Den behöver inte vara ”fri från bakterier” för det är inget annat runt omkring den nytvättade t-shirten heller.

Och då har vi inte ens börjat prata om hur bakteriedödande produkter påverkar miljön: där bakterier utvecklar resistens mot de medel vi använder och vi därför tvingas använda starkare medel, och också dödar de goda bakerierna man har och faktiskt också behöver.

Fråga din tandläkare vad hen tycker om SB12 eller Listerine…


Frustration

Jag känner mig ungefär som Lilla Essingen låter ibland.
Jag vill bara ligga på golvet och vråla över att jag inte får som jag vill, att jag inte behandlas som jag förtjänar och inte lönas för det jag gör.
Jag är arg ända ut i naglarna och snuddar jag bara vid tanken på orättvisan i det hela får jag ett duktigt adrenalinpåslag.

Jag försöker kanalisera ilskan på något gott.
Jag försöker nyorientera, vara klok och rationell, se det goda i det som sker.

Men jag är arg.
Arg, så arg, så arg.

Det värsta av allt är att jag måste hålla käft om det.
Jo.
Jag får lägga mig på mitt eget köksgolv och vråla, men jag måste se till att ingen annan hör.


Hej Femtiotal!

Jag fick ett mail från Lego som svar på den här postningen

Takk for at du kontaktet LEGO® Direct, det er alltid hyggelig å høre fra en ekte LEGO fan.

Jeg vil takke deg for at du tok deg tid til å skrive til oss. Det er viktig for oss at kundene våre er fornøyde og vi tar alle komentarer som kommer inn svært alvorlig.

Vi har fått mange forskjellig kommentarer når det gjelder vår nye serie LEGO Friends, både positive og negative.
Det finnes selvfølgelig mange jenter som liker de produktene vi har nå, men vi har studier som viser at det kun er en liten prosent av våre jentefans som ville ha disse produktene og vi ønsket å utvilke et produkt som inviterte flere fra denne gruppen til å oppleve gleden av LEGO konstrukjsonslek.

Vi har i lang tid mottatt kommentarer og ønsker om en LEGO serie som appelerer mer til jenter. LEGO Friends serien har kommet som en respons til disse kommentarene og ønskene.

Under en utviklingsperiode på over fire år har det blitt gjort både antropologiske og etnografiske studer for bedre å forstå forskjellen i motivasjonen, verdier og ønsker gutter og jenter har. Vi har gjort studier i fokusgrupper og i barnas hjem, med tusenvis av barn og foresatte over hele verden. Med den nye Friends serien føler vi at vi har kommet frem til et produkt som svarer alle de ønskene som har kommet gjennom denne perioden. Vi har blandt annet funnet at jenter er mer interesert i rollespill og små detaljer.

Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende. Vi har hørt på hva barn (og mødre) har bedt om gjennom hele konseptutviklinen og de ville ha en minifigur som var mer detaljert, stilig og feminin.

Vi vet at ikke alle jenter vil like denne serien, mange vil foretrekke våre andre serier som LEGO City, LEGO Harry Potter, LEGO Star Wars, eller å bygge med våre brikke-esker. Vi har fremdeles det samme gode utvalget, dette er ikke et produkt som vil erstatte noe annet, men kommer i tillegg. Jenter og gutter kan velge den serien de selv helst vil ha.

Jeg vil igjen takke deg for at du skrev til oss og delte dine kommentarer og følelser angående denne nye LEGO serien. Vi setter stor pris på alle tilbakemeldinger vi får og vi ser på disse som en stor hjelp for videre utvikling både av bedriften og de individuelle seriene, som denne nye LEGO Friends serien.

Har du noen spørsmål angående dette, eller annet, er det bare ta kontakt. Du kan svare på denne emailen, eller ringe oss på 00800 5346 5555, mandag til fredag fra 09:00 til 17:00.

Med vennlig hilsen,

Cathrine Olsen
LEGO Direct

Tankevurpan är monumental.
Lego gafflar in sig i ett hörn, där Lego-varumärket allt mer nischas mot pojkar, pojkars lek och pojkars förebilder.

Det får de – rättvis – kritik för.

Flickor känner inte igen sig i ninjago-legot.
Kanske inte jättekonstigt när det är extremt nischat mot pojkar, roller som vi ger pojkar och män, och säljer in det just som ett pojklego.

Så man funderar, man undersöker och man frågar: Hur vill flickor leka?

Och vi hamnar i samma tjafs som vanligt. Rosa, fjärilar, små läppstift, bratzifierade figurer, cupcakes och skönhetssalonger. Flickor gillar rollspel. (Pojkar leker inte rollspel när de leker starwars, alltså?)

LEGO.
Femtiotalet ringde just.
Det ville ha sin kvinnosyn tillbaka!

———————————–

Missa inte artikeln i DN om Legos förödande avveckling från kreativ leksak till alla barn till att bli någon sorts … ja, jag vet inte vad. Sorgligt är det.

Bilden är lånad härifrån (Crave, the gadget blog:”Lego Friends range patronises girls with dull stereotypes”)


Blommor, bin och vad som händer när hösten kommer.

Jag kan inte låta bli att fascineras över KDs sällsynt bristfälliga kontakt med verkligheten.

Nyss var det steriliseringstvånget för transpersoner inför könsbyte.

Nu är det ensamståendes rätt till assisterad befruktning som får KD att snurra som en mask uppträdd på en krok.

Göran Hägglund skriver på SVD Brännpunkt

Som företrädare för KD tänker jag inte reducera papporna till något överflödigt i barns liv. Vi har bedrivit en intensiv kamp för att markera barnkonventionen i svensk politik, som talar om att barn i så stor mån det är möjligt ha rätt att få veta vem både mamman och pappan är och få omvårdnad av dessa.

Jag blir fascinerad över förmågan att sila mygg och svälja kameler.

Jag tänker på de barn det här gäller.
Det är barn som är extremt efterlängtade. De föds till en mamma som har ett starkt socialt nätverk, som har ekonomi för att försörja sig själv, och sitt barn och därmed har de ovanligt goda förutsättningar att växa upp i ett gott hem.
Med en mamma.

På vilket sätt är det här fel?

Förutom hela tankevurpan att ett barn behöver två föräldrar (alltså måste vi genast förbjuda ensamföräldrar och förbjuda skilsmässor) så vad är det som gör en pappa?
Spermier i ett provrör?

Låt oss titta på ett annat exempel.
Vi har en kvinna, vi har en man, förälskelse uppstår, kroppsvätskor utväxlas. Lycka och förlusetelse och planer smids, man träffas mer och mer, drömmer om ditt och datt ihop i en framtid.
Så blir hon med barn. Oj. Det var inte meningen men sånt händer.
Ojdå.
Det var inte alls meningen.
Nu blir det problem, för mannen är inte alls redo för att bli pappa och i ärlighetens namn är inte kvinnan redo för att bli mamma heller. Dessutom spyr hon som en räv. Det enda som verkar läskigare än en förlossning med vidhängande unge är en abort. Dessutom är kvinnan kanske kristdemokrat och uppvuxen i ett sammanhang där abort likställs med mord. Bara för att spetsa till det lite.

Så kärleken tar slut, snabbt som sjutton, mannen sjappar, och kvinnan står där med sin mage. (Eller om han väntar med att sjappa tills barnet är fött, tills barnet är ett år, tre år)
Många relationer havererar där i börjarn, när det där oplanerade barnet kommer.

Vet ni vad det kostar en man att dumpa en tjej som fött hans barn?
1273 kronor per månad. Det är det han tvingas betala, av försäkringskassan. Han kan betala mer, men bara om han medverkar själv till det. Vägrar han, blir det max 1273 kr per månad.

Mer kostar det inte att sjappa.

Ibland funderar jag på om det inte vore bra om det vore dyrare. Riktigt dyrt. Ungefär lika dyrt som det faktiskt är att försörja ett barn. Inte bara blöjpaketen och första cykeln, utan deltidsarbetandet, VAB:andet och alla de där OB-passen man inte längre kan jobba eftersom dagis inte är öppet då.

Nej. En pappa är väldigt mycket mer än en hög med pengar. Tänk inte ens den tanken, för den är bisarr.

Men jag lovar, om det kostade ordentligt, om det sociala priset också drabbade den man som drar och lämnar sina barn och inte bara den förälder (nästan alltid kvinnan men inte alltid!) är jag helt säker på att fler pappor faktiskt inte skulle ta ”the easy way” utan istället finns kvar för sina barn, även om relationen med mamman tagit slut.

Gudskelov är de flesta pappor klokare än så, gudskelov bryr sig de flesta pappor om sina barn.

Men inte alla.

Dem tycker jag KD kan fundera på.

_____________________________________________

För övrigt. 1273 kronor. För ungefär två hundra år sedan jobbade jag som socialsekreterare. Då hette det ”bidragsförskott” och var på 1143 kr. Det känns som om det kanske vore dags att skriva upp det här beloppet en smula.

Bilden är lånad härifrån


Den sorts rubrik som blir när jag saknar ord.

Jag läser, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa.

VAD I ALLA JÄVLARS HELVETE?!?

Jag läser igen.

Världen är galen. GALEN.

”När nioåringen fördes in i domstolen bar han en likadan orangefärgad fängelseoverall som vuxna interner i USA är klädda i. Han gav ett förvirrat intryck och grät, skriver den brittiska tidningen The Independent.”

Det är alltså en nio år gammal pojke som tagit med sig en revolver hemifrån, som haft den i sin skolväska, och när han ställt den ifrån sig har revolvern avlossats, och en åttaårig flicka skadades allvarligt.

Men det är inte det jag baxnar över.
Det är en tragisk olycka men olyckor händer och barn är klåfingriga och i ett land där så många bär vapen och förvarar vapen i sina hem sker också olyckor med vapen och barn.

Men vad fasen gör ungen i en rättssal??!

Så jag letar reda på The Independents artikel. (Varför länkar DN inte?)

Jag läser: ”The boy sat in court, crying and wearing an orange jail jumpsuit, as his father gently rubbed his back.”

Det är fullständigt sunt och normalt om en nioåring gråter efter att blivit inlåst i ett fängelse, det är inte självklart att man sovit över hos bästa kompisen så himla många gånger när man är nio år än. En nioåring är ganska så liten. Särskilt ensam i en cell.

Men varför skriver DN att The Independent skriver att han gav ett förvirrat intryck (vilket alltså vore helt rimligt) när The Independent inte gör det?

Och varför skriver DN inte om det vansinniga i att låsa in en nioåring i ett häkte?


Students hold hands as they are led along a walkway at Armin Jahr Elementary School in Bremerton, Wash., following the shooting of an 8-year-old female student there on Wednesday, Feb. 22, 2012. (AP Photo/Kitsap Sun, Larry Steagall)
(Washington Post)


En näve tröst

Vissa dagar vet man redan från början att det inte blir någon ordning på.
De saknar förutsättningar att bli bra.
De kontamineras av något riktigt riktigt uselt och kan därför bara bli usla.
Rakt igenom usla.

Igår var en sådan dag och en sådan dag är det bara att ta rak på.

Ingen räddning finns, ingen annan teknik eller strategi hjälper.

…och mitt i misären råkar jag sticka ner handen i fickan.
Jag hittar inte bara Blixten McQueen.
Jag hittar två Blixten, jag hittar Francesco Bernoulli, Holly Blinkers och Carlo Maserati (VAR i filmen är han med?!?)

Ajaaa. Jag tar ett djupt andetag.
Det går nog an.
På något sätt.