Kategoriarkiv: språknörderi

Om att göra något slarvigt eller som en man.

Det finns fullt av uttryck som speglar vår väldigt långt ifrån jämställda värld.
Man kan ”köra som en kärring” eller ”ta det som en man”. Man kan kan ”ha stake” eller ”vara en jävla fitta”.
Gemensamt är att det ordet som kopplas till det feminina oftast är negativt, medan det maskulina är positivt.

Det hela är inte ett nytt fenomen, tvärtom, men man skulle kunna tänka att allt eftersom världen förändras förändras också språket.
Därför blev jag ledsen här om dagen då Språkrådet väljer att lyfta upp ordet ”tjejsamla”.

Tjejsamla – Att ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Prefixet ”Tjej” kopplas alltså till att göra något halvhjärtat och oengagerat, eller bara slarvigt.

Nå väl, vårt språk är som sagt fullt av såna här fulheter och jag reagerar på dem och irriteras över dem men den här förvånar mig också, för det är i princip det enda ordet på listan jag aldrig hört förut. De andra har jag hört åtminstone NÅGON gång, så jag googlar.

Jag hittar inte NÅGON träff som INTE är från samma dygn som språkrådets lista.
Min fråga blir: Har de hittat på det själva??

Så hör jag på radio att ordet förekommit i EN (Jag upprepar EN ENDA) nyhetstext, och då i en krönika i Gotlands Allehanda.

Så nej, språkrådet har inte hittat på ordet själva.
De har bara valt ut det som tillräckligt viktigt och relevant för att lyftas in på nyordslistan.
Genom att lyfta det legitimerar man bruket av det, och det är minst sagt unket gjort.


#$&%#!!

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör, det är en gammal sanning och gång på gång blir den tydlig. Jag hör mig själv, mitt eget tonfall, när Lilla Essingen skäller på Lissmakiiin eller Thomas Tåget:”Men SLUTA nu då!”

…och så plötsligt händer det, jag kan inte påstå att jag är förvånad, mer drabbad av min egen inkonsekvens. Han leker med någon bil, och bökar samtidigt med en av solstolarna på altanen hemma hos Pappa:

Fan…fan…fan

Ja. Det är från mig barnet lärt sig det. Eller någon annanstans, men barnets far är oskyldig för han svär mycket sällan och tycker väldigt illa om svordomar.
Jag svär och är inte heller så bekymrad över det. Överdrivet bruk blir till missbruk, men så blir det med allt språkande, det vet alla som någon gång läst en säljtext för en bostadsrätt.

Nu valde jag att ignorera det hela, men jag kommer i trångmål om jag ska fostra mitt barn att inte svära eftersom jag faktiskt svär själv ibland och inte tycker att det ÄR ett stort problem.
Samtidigt vet jag att andra verkligen avskyr svordomar, och vi har alla våra käpphästar. Jag har till exempel svårt att överse med särskrivningar och dåliga formuleringar.

Hur gör ni? Försöker uppfostra er själva samtidigt som era barn?