Kategoriarkiv: Uncategorized

Den sista

Den sista postningen här blir en du säkert sett på många ställen redan.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Ja.
Den sista.
Kanske blir det en fortsättning, men blir det blir det inte här.
För en tid sedan skaffade jag en egen domän. Nu har jag flyttat hela rasket dit.
Ses vi?


Move on.
Nothin’ to see, peeps.
Show’s over.


Igår skrev jag en bloggpost om det här med att lyssna på sina vänner. Det har jag gjort förr också. Både lyssnat, och skrivit om, alltså. Den här texten är både relevant och faktiskt en smula klok, så den förtjänar en repris. För att festa till det raderar jag en bild eftersom länken till den är trasig. (För er som minns den från förra publiceringen)

Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te - Från innerlighet till ytterlighet

Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde…

View original post 697 fler ord


Om att nicka till vid sitt barns bädd…

Att jag är blödig så det räcker vet vi.
Att jag älskar min onge kan ingen ha missat. (Ja, herrejävlar vilket tjat!)

Dessa två drag hos mig gör att jag får oerhört svårt att mentalt klara av tanken med malaria.

Jag bloggade om det:

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Åh, jag orkar inte tänka på det här. Det blir så svårt att andas.

Men det blir bättre.
Jag blir så himla glad när jag läser på UNICEFs hemsida: ”Allt färre barn dör av malaria i Rwanda”

Fira med mig.
Shoppa loss lite här!


Det här är en bra postning om det där man alltid behöver påminnas om, nu när jag har en treåring som blir mer och mer sin egen person, med sämre och sämre hörsel.


Insomnia

Ja. Ni har rätt.
Kanske börjar det vara dags att söka hjälp för det här.
Det fungerar ju inte att vakna vid två, tretiden var och varannan natt.

Det är faktiskt inte alls funktionellt.


Cocktails and Dreams

Skaka samman
7.5 ml Alvedon
4 ml Bricanyl
5 ml Kåvepenin

Toppa med en chokladbit och en pipett Futhalmic

Servera genast.

Nej.
Bara nästan. En sådan häxbrygd klarar inte den här mamman att tvinga i sin onge. Det blir fler skedar istället.
Men jag måste erkänna.
Jag är imponerad.
Av barnet.


För mamman förklarar: Ögondropparna är jobbiga, de svider, men de hjälper mot kliet i ögonen, och medicinen är bra så att du slutar vara sjuk och ja, jag vet att den smakar äckelpäckel men du måste svälja den ändå och titta där, där ligger en chokladbit och väntar på dig, och den får du så fort du svalt medicinen.
Och barnet sväljer snällt skedarnas innehåll, till och med det vämjeliga kåvepeninet slinker ner utan större protester.
Ja. Jag har ett fantastiskt barn.