Kategoriarkiv: Uncategorized

Morgonstund har …zzz…

Vi har tidiga mornar, jag och Lilla Essingen. Dels är vi nog båda två helt enkelt ganska morgonpigga men så är det också så livet ser ut. Om mamman ska vara halv åtta på jobbet så betyder det arla revelj.

Det går för det mesta bra, det är förvånansvärt sällan några problem och det är mycket sällan mamman försover sig. Även om hon glömt fippla med väckningen i mobiltelefonen. (Nej, klockradion funkar inte, P1 har inte börjat sända så tidigt…!)

Men så händer det då och då att mamman faktiskt har en ledig dag. Det kan vara en fredag, det kan vara en onsdag eller det kan vara en lördag. Då vore det härligt att sovmorna sig till … ja, halvsju kanske. Vore faktiskt ganska ljuvligt.

 

Men det är inte så vi gör hemma hos oss.
Nejnej.

Mamma! De e mojon!!

Mmm.
Det är morgon.
Kära barn. Jag lovar dig. När du är fjorton kommer jag påminna dig om det.
Med en blomspruta om det behövs.
Jag kommer aldrig att glömma de tidiga, lediga dagarna…


En vecka av kaos.

En vecka har gått sedan jag satt på buss 810, med telefonen i handen, och läste de första raderna på twitter om att något stort och hemskt hänt i Japan.

En vecka av sorg och förtvivlan så stor att den inte alls går att förstå.


(Bilden är länkad från DN)


Vinna?

Ja, jag vinner gärna lite blogcandy ifrån Scrapbutiken
I synnerhet när jag tänker ge bort en hel startsats scrapsaker till en ung dam i min närhet.
Oja. Det skulle sitta fint.


”Min bästa vän”

Novemberkvällen är mörk och ganska bra och barnet dansar runt i vardagsrummet, framför tv:n, utan byxor och blöjor och är söt som socker.
Jag gör i ordning makaroner till den micrade köttfärssåsen och hans intresse för konceptet mat är inte alls överhuvudtaget. Nej.
Så jag äter själv.

Någon timme senare klättrar han upp i sin stol, äter några tuggor, och jag sätter mig med honom för att uppmuntra tilltaget, serverar den där älskade mjölken och han dricker lyckligt.

Sedan lägger han en hand på var sida av mitt ansikte, på var kind, jag böjer mig fram mot honom och ska till att pussa honom när han tittar på mig och säger:

”Min bästa vän”

Sen slickar han min pussförberedda mun, en hundslickarpuss, inspirerad av hunden Silje på Gotland och dissar köttfärssåsen, och dansar vidare i mitt liv och jag står i mitt kök och är bara lycklig över att han finns i mitt liv.


Re-tweetandets svåra konst.

Det började med följande tweet:

Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Jag klickade på länken och hänfördes.

Den tweeten ska definitivt re-tweetas.

Ooops. Genast problem. För den kom från @pelletsmaskinen och RT @pelletsmaskinen Vov! RT @tesas Naturen är otrolig! #ashtag RT @forsgren Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb blir för långt för att gå att sända.

Vad göra? Jag strök de tidigare RT:arna, visade att jag fått tweeten via pelletsmaskinen och skickade iväg. Länken spridd till alla de som följer mig.
Wow! RT @Pelletsmaskinen: Vov! #ashtag Galet vackra bilder från Eyjafjallajökull: http://bit.ly/bWF9lb

Då får jag en tweet från @pelletsmaskinen: Hm, du kan ju inte stryka alla jag RT:ade sådär. Ge rätt cred ser jag som väldigt viktigt.

Och jag håller med.

Hur gör ni?

Vad jag såg som fick mig att stryka RT:are för att kunna sprida länken?

Det här.

Fler bilder på vulkanen och människorna som finns i dess närhet finns här och de är helt fantastiska.


Autopilot

Ibland går man på autopiloten.
Kroppen gör saker, huvudet är inte alls med.
Oftast går det bra.

Ibland blir det väldigt fel.


Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt ”Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (”Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (”pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.