Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Annonser

Free media time

OM man heter Paul McCartney och har gjort ett nytt album, och gör en musikvideo till en av låtarna, och låter Natalie Portman och Johnny Depp teckentolka den, får man väldigt mycket gratisreklam i all världens medier.
Det är ganska smart gjort.

Och faktiskt ganska snyggt.


Det är florsocker. Jag lovar.

Lill Lindfors har sjungit in en liten sång, Eine Kleine Mazarin, som jag ofta nynnar på.


(Tyvärr hittar jag inget youtube-klipp med henne, men här är sången)

Den är också lämplig i att man lätt kan ändra texten en smula, när man kommer till dagis och i princip får skrapa ner barnet från väggarna, full fart, massor av lek och energi, så det gör jag, och Dennis har skrattat åt mig mer än en gång. Jag brukar -inte utan desperation-  fråga honom om inte jag också kan få lite av vad-det-nu-är de utfodrar barnen med?

Nu försökte vi få skära till glasfiberväv i köket medan barnet for omkring som ett torrt skinn.

Så hör jag honom, sjunga för sig själv i köket, med mina ord till den kända melodin

”Amfetamiiin, amfetamiiin, det e en massa amfetamin’in…”

Jag ska nog sluta sjunga den texten, det kan helt klart missuppfattas.


Om hopp

 

Somliga saknar vett nog att ge upp.

 


Ballofix

Jag hade en plan.

Det visade sig sedan att det var en ganska dålig plan, men jag hade en plan.

Min plan gick åt skogen, ungefär en bråkdel av vad jag tänkt hinna göra hans med.

Först upptäckte vi att spacklet som skulle spacklas på, hade frusit.

Då måste man åka och köpa nytt spackel, och det tar tid, värdefull arbetstid en lördagmorgon som redan hunnit bli förmiddag eftersom man varit lite seg i starten.

Redan där sprack det.

För egentligen var tanken att spacklandet skulle blivit gjort redan på fredagkvällen, och fått torka i lugn och ro under natten.

Dessutom fanns där ingen ballofix, där under tvätthon i tvättstugan, så helt plötsligt kunde man inte ta bort hela den där fula och klumpiga hon, eftersom ingen står ut speciellt länge i ett hus med helt avstängt vatten.

Så min plan sprack fullständigt.

Jag som tänkt att glasfiberväven skulle vara upplimmad nu, få torka över natten, så att vi kunde måla ett lager i morgon på morgonen och nästa på eftermiddagen, jag fick istället försöka hantera min frustration över att min plan sprack.

Grovt.

Jo. Den var lite optimistisk, det var den. Det där med fredagskvällar är svårt.

Men.

Jag avskyr när mina planer spricker.

I synnerhet när det beror på att jag tänkt fel, inte kollat allt själv (”Jo, jag har spackel”) och inte ens tänkt tanken att det inte skulle gå att stänga av vattnet till bara just den tvätthon. (Nu vet jag att spackel antagligen inte bör stå i garaget, eftersom det inte tål kyla. Vilket det står på burken. Vilket han som ställt det i garaget uppenbarligen inte heller tänkt på. Vilket jag inte kollade)

Sånt här gör mig frustrerad.

Jag är helt enkelt duktigt dålig på att stå ut med att mina planer spricker.

Även om det bara gäller arbetsordningen kring en tvättstuga som ska renoveras.

Den tapeten… #horror


Wtf?!!

20120414-072323.jpg

gammal rubrik
Ny bild.


En tummetott..?

20120413-093249.jpg

Det skulle ha blivit ett par sockor…