Etikettarkiv: ansvar

Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.


Staaackars!!

Mitt hjärta blöder verkligen för Annika Falkengren.

Hela det här systemet med bonusar gör mig helt enkelt skitsur.
Ska man ha en lön som baserar sig på prestation ska man kunna koppla prestation till ett tydligt resultat.
För en dammsugarförsäljare är det lätt att se vad ett tydligt resultat är.
Inte för en bankdirektör.
Bonussystem för bankdirektörer uppmanar till kortsiktigt vinsttänkande istället för långsiktigt ansvarstagande.

Så då pratar man mer i termer som ”uppmuntran” för att man gör ett ”bra jobb”.
Det kanske man gör.
Om det vet jag inget.

Men jag vet en sak.

JAG gör ett bra jobb.
Jag är engagerad, empatisk.
Jag tar ansvar och jag löser de problem som uppkommer.

Inte fasen får jag någon bonus för det.

Jag får kanske ett julbord ihop med kollegorna, och en biocheck.
(Nu har jag väldigt trevliga kollegor, så julbordet brukar bli en höjdare!)

Man kanske skulle bli bankdirektör istället – för det blir säkert en bonus nästa år.


Skuld, skyldighet och ansvar.

.

”Jag är oskyldig”

Vad vet jag, huruvida just denne man är skyldig eller oskyldig, men två rättegångar har det blivit och fällande domar två gånger så rimligtvis borde risken att det är en felaktig dom vara ganska liten.

Jag är inte insatt i ärendet, men jag blev lite tagen av en blick, ett tonfall i ett av tv-inslagen om domen.

Jag såg inte en man, en styrelseledamot.
Jag såg en liten pojke, som förtvivlat insett att festen var över, att musiken tystnat och att han förlorat allt.

Fallet är onekligen ganska högt: har han vänner kvar än, så är det nog goda vänner.

.


Att behöva…s…


Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.


Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.

Avsnittet kommer ur essäsamlingen ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”, och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.

Beställ den genast!

.