Etikettarkiv: babykläder

Det ärvda, det fådda, det givna.

Pojken växer, precis som små pojkar ska, särskilt i den här åldern.
Det är deras jobb: Att äta, växa och upptäcka saker.

Han gör som han ska, han gör det bra, han följer alla kurvor och äter som besatt emellanåt.

Det första plagg han växte ur hann han aldrig använda. Det var för litet redan på BB.
En liten blå mössa, den gav vi till den betydligt mycket mindre grabben (och hans mamma) vi delade sal med.

Det andra plagget var ännu en liten mössa, något större än den blå, den räckte en god bit in på sommaren, men en sen sommarkväll tog jag en promenad med pojken i bärsjalen, tog med mössan i fickan: ”Det blir nog fuktigt lite senare”.
Det blev det, jag tog fram mössan och satte den på honom. Den gled upp på hjässan, ville inte omsluta hela huvudet, och uppe på hjässan blev det en tom tutt.
Jag tittade på honom, förvånat. Jag hade inte märkt att han växt…


Nu har mer tid gått. Flera månader till.
Bodysar som stramar när man knäpper dem i grenen.
Tröjor och byxor som är för korta i ärmar och ben.
En ack så näpen pyamas med små apor som går att använda ännu, men mest för att jag bestämt att den går, för nog … ja… Jag har hört att man brukar klippa av fötterna på dem, pyamasarna, för att de ska räcka längre…

Det är så hemskt, det här med kläderna.
Som den där pyamasen med aporna på, små apor med ballonger, elefanter, solar… Den är så näpen och den har ett sammanhang, en historia.
Den är ärvd.
En annan mamma har klätt en liten flicka i den, en liten tjej. Den har smutsats ner, den har tvättats, vikts och använts igen.
Sen sorterades den ut, lades undan.
Lades i en grön jiffypåse tillsammans med andra små små kläder och landade i min verklighet.

Med små apor och allt.

De par jeans mamman, som blev mormor helt plötsligt, i glädjeyra över just den nya statusen köpte som nu är precis lagom. Alldeles underbara är de. Så fina.
Sluta väx!! tänker jag förtvivlat!
De är så fina, ihop med den där Sailor-bodyn en Morfar köpt… Hur ska jag kunna sluta använda dem, de är ju så fina, och i ärlighetens namn, sailor-bodyn börjar strama betänkligt. Men någon gång till går den nog att använda, visst?

Jag viker undan. Motvilligt.
Den där vita mössan, de minsta bodysarna, de där svarta byxorna som kom i den gröna jiffypåsen.
Det här ska jag ge bort.
Än vet jag inte till vem.
Men till någon speciell måste det vara.
De är mig så kära, de här små kläderna.
Det rymms så mycket ömhet och kärlek i en liten grön dress.

Än kan killen ha pingvinsparkbyxorna.
De kommer jag aldrig göra mig av med.
Somligt går helt enkelt inte för sig.


Kofot – bra att ha när man bryter tankespår


Med en kraftansträngning bryter jag bort tankarna efter morgonens hemska telefonsamtal. Ut i tillvaron behöver jag komma, distraheras. Koncentrera mig på det i mitt liv som är gott nu.
Miraklet som pågår; ständigt i bakgrunden, ständigt närmre mig än något annat.

Idag är en bra dag för en premiär.
Nästan som ett statement.
Jag har valt rätt.
Jag är så oerhört välsignad över att detta lilla liv, denna människa kommit till mig, sakta (men samtidigt väldigt väldigt fort) skapas inuti mig.

Samtidigt kan jag inte riktigt släppa rädslan över att något ska gå fel.
Framför allt kommer nog den rädslan ur vissheten om att sånt verkligen sker.
Jag vet åtskilliga exempel på det.
Närmast är väl min egen mamma: Hon har upplevt fyra förlossningar, men bara kommit hem från BB med tre barn.

Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle överleva det. Jag törs inte ens ”känna på tanken” utan att paniken bubblar upp.

Men här om dagen bestämde jag mig.
Inch’Allah.

Skulle detta otänkbara ske är det vidrigt och katastrofalt på alla tänkbara sätt; inget blir bättre av att jag inte unnat mig att njuta och fantisera om det som är gott.
Inget blir bättre av att jag undviker att förbereda i det praktiska livet, för att min lilla skorv ska vara välkommen.

Så i badrummet står numer ett skötbord, galant ditburet av yours truly och Jeez.

På det ligger resultatet efter en stunds bläddrande bland kläder på Lindex:

Jag hoppas du trivs i det här, lilla skrov…