Etikettarkiv: bankdirektör

Staaackars!!

Mitt hjärta blöder verkligen för Annika Falkengren.

Hela det här systemet med bonusar gör mig helt enkelt skitsur.
Ska man ha en lön som baserar sig på prestation ska man kunna koppla prestation till ett tydligt resultat.
För en dammsugarförsäljare är det lätt att se vad ett tydligt resultat är.
Inte för en bankdirektör.
Bonussystem för bankdirektörer uppmanar till kortsiktigt vinsttänkande istället för långsiktigt ansvarstagande.

Så då pratar man mer i termer som ”uppmuntran” för att man gör ett ”bra jobb”.
Det kanske man gör.
Om det vet jag inget.

Men jag vet en sak.

JAG gör ett bra jobb.
Jag är engagerad, empatisk.
Jag tar ansvar och jag löser de problem som uppkommer.

Inte fasen får jag någon bonus för det.

Jag får kanske ett julbord ihop med kollegorna, och en biocheck.
(Nu har jag väldigt trevliga kollegor, så julbordet brukar bli en höjdare!)

Man kanske skulle bli bankdirektör istället – för det blir säkert en bonus nästa år.


Adrenalinpåslag.

Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en ”vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.