Etikettarkiv: barn

Den sorts rubrik som blir när jag saknar ord.

Jag läser, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa.

VAD I ALLA JÄVLARS HELVETE?!?

Jag läser igen.

Världen är galen. GALEN.

”När nioåringen fördes in i domstolen bar han en likadan orangefärgad fängelseoverall som vuxna interner i USA är klädda i. Han gav ett förvirrat intryck och grät, skriver den brittiska tidningen The Independent.”

Det är alltså en nio år gammal pojke som tagit med sig en revolver hemifrån, som haft den i sin skolväska, och när han ställt den ifrån sig har revolvern avlossats, och en åttaårig flicka skadades allvarligt.

Men det är inte det jag baxnar över.
Det är en tragisk olycka men olyckor händer och barn är klåfingriga och i ett land där så många bär vapen och förvarar vapen i sina hem sker också olyckor med vapen och barn.

Men vad fasen gör ungen i en rättssal??!

Så jag letar reda på The Independents artikel. (Varför länkar DN inte?)

Jag läser: ”The boy sat in court, crying and wearing an orange jail jumpsuit, as his father gently rubbed his back.”

Det är fullständigt sunt och normalt om en nioåring gråter efter att blivit inlåst i ett fängelse, det är inte självklart att man sovit över hos bästa kompisen så himla många gånger när man är nio år än. En nioåring är ganska så liten. Särskilt ensam i en cell.

Men varför skriver DN att The Independent skriver att han gav ett förvirrat intryck (vilket alltså vore helt rimligt) när The Independent inte gör det?

Och varför skriver DN inte om det vansinniga i att låsa in en nioåring i ett häkte?


Students hold hands as they are led along a walkway at Armin Jahr Elementary School in Bremerton, Wash., following the shooting of an 8-year-old female student there on Wednesday, Feb. 22, 2012. (AP Photo/Kitsap Sun, Larry Steagall)
(Washington Post)


Lego tänker till

Lego har tagit fram ett nytt legotema. Man har fått stark kritik för att man är så vinklade mot pojkar, med StarWars-lego, riddarlego, piratlego och tekniklego så nu kommer LegoFriends.

Vi får lära känna Stephanie, Mia, Andrea, Emma och Olivia, de bor i Hearlake City och ”är alla verkligen fantastiska med sina egna unika personligheter och egenskaper”
Surfar man in på LegoFriends kan man göra ett litet test, om man inte lyckas bestämma vilken karaktär man är just idag, på egen hand.


”Andrea jobbar på Parkcaféet och älskar att severa läckra rätter, när hon inte sjunger med sopborsten som mikrofon och dagdrömmer om sin stora konsert.
Det är här LEGO Friends träffas i Hearlake city för att ta en milkshake eller en hamburgare och ha kul!”

”Hjälp veterinären att göra alla de söta små djuen friska igen! Undersök dem på undersökningsbordet, ta tempen, använd isomslaget, lyssna på hjärtslag och ge djuren medicin. Väg dem på vågen och ta röntgenbilder! Dekorera burarna med fjärilar, nyckelpigor och blommor. Innehåller tre djur samt minidockorna Mia och veterinären Sofie.”

Efter allt hårt arbete på veterinärkliniken är det tur att det finns någonstans att vila lite.

”Det är en hektisk dag för skönhetssalongen Fjärilen! Emma älskar denna lilla salong vid centrum av Heartlake City! Här kan man handla läppstift, smink och hår-tillbehör! Emma och alla hennes vänner kommer att se fantastiska ut med sina nya solglasögon, läppstift och nya frisyrer. Fixa iordning flickorna inför alla evenemang och kalas med salongen där du kan ändra interiören! Inkluderar minifigurerna Emma och Sarah.”

Visst känns det fräscht och fint?!

Snälla LEGO.

GE FAN I ATT BESTÄMMA ÅT MIG VAD MIN ONGE SKA LEKA MED.
GE FAN i att klistra blommor och fjärilar på alla ”tjejsaker” och lasersvärd och dinosaurier på alla ”killsaker”.

Tona ner de vansinnigaste attributen, och jag lovar att ni dubblar er marknad – då kan nämligen små pojkar önska sig ”Olivias uppfinnarverkstad” eller ”Stephanies husdjurspatrull” också, barn är nämligen inte lika trångsynta som produktutvecklarna och marknadsföringsfolket hos er på LEGO!


Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som ”skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.


Monstej!

Vi läser på kvällarna, de kvällar då barnet faktiskt hunnit få i sig lite middag och pyamas på kroppen istället för att ha däckat i soffan, en kvart efter hemkomst från Dagis.
Vi läser Pettson och vi läser Mulle Meck och vi läser ett och annat men den senaste tiden har vi läst om Monster.
Bara om monster.

Lilla Essingen älskar den.
Kanske är det för att han själv är precis i gränsen mellan att vara mörkrädd och att inte vara det. På något sätt har han lärt sig att han förväntas vara det, så han säger att han är det, men egentligen tror jag inte att han är speciellt ängslig. Däremot är det ett bra skyll för att få en kram till, en saga till, en stunds till med mamma innnan hon går, när sagan är slut.

Så vi läser om monster. Livrädda monster, monster som pruttar och monster som stökar ner.

Sen läser vi om monster, monster som äter glass, som demonstrerar mot barn och som gråter under sängen.

Sen läser vi lite till om monster.

För säkerhets skull


Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en ”filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. ”Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på ”a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är ”bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.


Om ”för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika ”byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg


Om att hämta barn.

-NEJ!!
Ja kan inte gå hem nu, vi haj inte tid! Vi lekej Mamma-Bajn!

-Men vad ska jag göra då?
-Du kan gå in däj, pjata me fjöknana!

Ibland tar det en stund att få med sig sin onge hem från Dadi.
Ibland är det inte helt lätt att bara få med sig sin egen onge hem från Dadi. (Vi måste bestämma något, Anna, vad säger du om onsdag nästa vecka?)
Ibland får man vara tacksam för att man lyckades lämna klackeskorna ongen vandrade omkring i, och leva med att stövlarna råkade bli kvar.


All is well

”Ja VILL INTE, mamma!”
”Vad är det du inte vill, loppan?”
”ja VET inte.” [tonfall:men sluta tjata!!]
”ok”

20110726-143202.jpg


Return of investment

Vi är på Orris, min barndoms paradis, en halvö i Södermanland och vi gör inte många knop. Är vädret tillräckligt varmt badar vi, annars plockar vi blåbär eller går ner till båtbryggan och metar. Tunt pennflöte, minimal krok och vetemjölsdeg i en välknådad påse.

Mamman metar, barnet dansar förtjust över varje liten mört eller löja vi drar upp:”Mamma, titta! En hoppfisk!”
En dag tar vi med en handfull firrar och häller ut i mojmojs damm intill huset.

Idag gjorde jag i ordning ett litet spö till barnet, så han fick fiska själv och visst kunde han det! Två silverglittrande löjor drar han upp och mamman känner svindeln hota – var det inte förra sommaren vi kom hem från BB? Nej. Riktigt så är det ju inte, men nog går det fort ibland…

Jag öser kärlek, tid och engagemang över den här pojken och jag älskar nästan varje stund av det.

Jag investerar.
Mitt kapital är människan som jag är med att forma och räntan är upplevelsen att få göra det.
Få vara med om hans två första egenfångade fiskar, hans spontana kärleksförklaringar:”mamma, du äj min bästa komps, ja älskaj dej” och doften från hans hår när han kryper upp i min famn. Så småningom kommer han lära sig cykla, simma, läsa och någon annan än jag kommer få hans pussar.
En lång resa tillsammans, upplevelser, drömmar som förverkligas och mål som uppnås.
Jag gör inbetalning på inbetalning och kärleken tar aldrig någonsin slut.

Tanken att det finns flera hundra människor i vårt grannland som står i tomma sovrum orkar jag inte alls ta in.
Att en enskild människa anser sig ha rätt att avbryta dras kärleksfulla investerande, beröva dem på konfirmationer, studentfester, bröllop och barnbarns dop, på lyckan när antagningsbevis kommit och körkort äntligen fixats…
Det är inte bara alla dessa barn som samvetslösts mördats, utan alla de drömmar de bar på, och själva var.

Jag plockar lite blåbär, drar upp en mört ihop med min onge och försöker hantera paniken.

20110724-181716.jpg


När fel på fel på fel blir rätt

En gång i tiden jobbade jag som socialsekreterare i en kommun, jag jobbade med flyktingmottagning. Då hette myndigheten Invandrarverket. Nu heter den Migrationsverket. Mycket har säkert förändrats på alla de år som gått, men en sak visar sig vara densamma.

Tiden.

Regnen som kommer och går. Barn som växer, föräldrar som åldras. Mod, hopp och drömmar som sakta knäcks, ersätts av inlärd hjälplöshet och maktlöshet. Frustration.
Många gånger tänkte jag på Pavlovs hundar under mitt år inom flyktingmottagningen.
En evig väntan på ”PUT”.
Permanent UppehållsTillstånd.

Sorgen när det inte blev så, överklagandena, de desperata försöken att få tag på dokument från ambassader eller myndigheter som inte längre fanns, som inte svarade på brev, som vägrade att ens kännas vid en medborgares existens och definitivt inte hade något som helst intresse av att erkänna att en medborgares liv eller hälsa riskerades. I fullt inbördeskrig.
Det här var under det glada nittiotalet, då det som en gång hette Jugoslavien bröt samman.

Allt det här är lika idag. Det hör till problemet när man flyr. Man flyr från något, hade man ett val skulle man inte fly. Det du flyr från har sällan något intresse av att hjälpa dig att bli accepterad av någon annan.

En människa är aldrig så ensam som just då, när man flyr.
Ensammast är barnen.

Flera år senare, när jag sedan länge jobbade med något annat, bröt jag upp ur en passionerad kärleksrelation, och i ett skede så vågade jag inte stanna i mitt hem. Jag var rädd för att det nyblivna exet skulle dyka upp, ställa till en scen, kanske i värsta fall göra mig illa. Jag packade snabbt ihop en ryggsäck och satte mig i bilen och åkte till en – för honom – okänd vän. Jag fick gömma min bil i ett garage, jag sov på en soffa några nätter och saker och ting lugnade ner sig. Men faktum är att jag verkligen kände mig På Flykt.
…och jag var en vuxen kvinna, med pengar, bil, språk och kulturkompetens.

Nu, sent på tisdag kväll, är jag ganska så säker på att Mikael Ribbenvik, Rättschefen på Migrationsverket, är lättad. Han har tvingats kommentera ett synnerligen ”hårigt” ärende gång på gång, i radio, tidningar och tv, och han har nog fått en hel del arga mail. Men mest har han nog själv känt att det hela ändå är orimligt. Det är helt enkelt för många saker som gått fel, som inte skötts bra. Somligt är inte Migrationsverkets fel men konsekvensen blir migrationsverkets ansvar. Barnens hemkommun har exempelvis inte familjehemsplacerat dem, vilket borde ha gjorts, man har inte heller givit dem den hemspråksundervisning som de har rätt att få. Annat menar Gränspolisen är Migrationsverkets ansvar.

– Domen i migrationsdomstolen kom i somras. Sedan hade verket att skriva ett två sidors beslut om att utvisningen skulle verkställas. Det tog dem ett halvår.

– Det mest humana är om utvisningen kunde ha skett innan skolan började till hösten, säger Elke Schröder. Det är dåligt skött av dem och går ut över barnen.

För många misstag. För många felaktigheter. För lång tid.

Två små barn som inte vetat vilket damoklessvärd som hängt ovanför deras huvuden, i en tunn tunn tråd, men en mamma som varit ohyggligt medveten om det. En mamma som närapå gått under i den här ohyggligt uttdragna och smärtsamma processen.

Min lättnad över dagens beslut var så fysiskt att jag grät och kramade Lilla Essingen hårt, sedan stängde jag av spisen och tog honom i handen, gick över gatan till Pizza Hut. Plättar och glass till honom, Pizza och vin till mig. Lyckligt kvittrade han vid min sida inne på restaurangen medan jag tackade Gud över att jag lever i ett land där människor kan påverka skeenden, uttrycka åsikter, protestera men också backa och ändra felaktiga beslut.

Jag tror faktiskt att jag unnar Mikael Ribbenvik ett glas rött; han har nog haft en skitvecka, men nu känns det helt säkert bättre även i hans hjärta.

________________________________________________________

Saxat ur ”Rättschefens rättsliga ställningstagande angående verkställighet av beslut som rör ensamkommande barn”, hämtat ur LIFOS, Migrationsverkets Landinformation.
Författare: Mikael Ribbenvik, Rättschef

Bestämmelsen om hänsynen till barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen har sin bakgrund i Sveriges anslutning till FN:s barnkonvention. När det gäller förutsättningarna att bevilja uppehållstillstånd har bestämmelsen särskild betydelse i fråga om humanitära överväganden. Enligt 5 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen får barn beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer.

Regeringen har i prop. 1996/97:25 s. 250 f. skrivit följande om ensamkommande barn. En självklarhet är att för barn liksom beträffande vuxna noga utreda varje påstående om risk för förföljelse eller andra omständigheter som ger behov av skydd i Sverige. När detta inte är fallet bör huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma vara att vidta alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. – - – Är det fråga om ett barn som efter noggrann utredning befinns vara i verklig mening övergivet, anser regeringen att barnet ska beviljas permanent uppehållstillstånd

Om man utvisar två barn från ett land, där deras enda levande förälder redan vistas, har man då vidtagit ”alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet.”

Av utlänningslagen framgår att utlänningen har en skyldighet att självmant återvända. Frågan är vad kravet ”självmant” innebär i förhållande till ej myndiga personer, bl.a. underåriga barn. Eftersom frågan rör barnet och barnets synpunkter ska beaktas i ett utlänningsärende är det rimligt att barnet medverkar i utredningen och i samband med en eventuell verkställighet av ett beslut om avvisning/utvisning som fått laga kraft, särskilt när det handlar om äldre barn i de övre tonåren (motsvarande synsätt tillämpas redan i prövningen av asylansökningar). I sammanhanget bör barnets mognad noga beaktas, så att inte barnet tvingas hantera frågor som är orimligt svåra i förhållande till mognadsgraden. Det är också fel att kräva frivilligt eller självmant återvändande som för vuxna; att barnet inte vill medverka kan inte hållas emot det i den juridiska prövningen. Just med hänsyn till att det är fråga om barn bör inte huvudansvaret för återvändande och mottagande läggas på barnet. Inte heller en god man för barnet kan utan stöd i lag åläggas ett sådant ansvar. Ansvaret bör i stället ligga på den ansvariga myndigheten, dvs. på Migrationsverket och/eller polismyndigheten.

Hur mycket kan två så små barn ”medverka i utredningen” om prövning av uppehållstillstånd? Så vitt jag förstått har de inte ens, förrän så sent som under tisdagen, alltså IGÅR, blivit informerade om att de riskerade utvisning. Är det rimligt att så små barn alls ens utsätts för en sådan diskussion?

Med hänsyn till barnets bästa bör återvändandearbetet bedrivas så koncentrerat och effektivt som möjligt.

Vi minns Gränspolisens kritik och Östra Göinges underlåtenhet att informera barnen om deras läge.

Ja, tack gode Gud att den här röran kanske blir lite mindre rörig nu.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare