Etikettarkiv: barnaga

Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den ”Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett ”funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett ”normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.