Etikettarkiv: barnmorska

400 spänn.

Vad får man för 400 spänn?

En matkasse, om man handlar lite vårdslöst. Ett par billigjeans från H&M. Ett par CD-skivor eller DVD-filmer. Kanske ett par skor, ett par rätt billiga skor.
400 spänn räcker inte för att tanka en bil, räcker inte till en tv-serie på DVD, räcker inte till ett par anständiga joggingskor.

400 spänn är inte en föraktlig summa, men speciellt mycket pengar är det inte.


Här om dagen fick jag en faktura i posten på just 400 kr.
Från Huddinge sjukhus.
80 kr i vårdavgift x 5 dagar, summa: 400 kr.

Det är, utan konkurrens, de mest välanvända 400 kronor jag någonsin spenderat.

För dem fick jag:

* Ett gott skratt, när jag upptäckte att någon ambitiös städerska vikt en ”hotellsnibb” på toalettpappret på förlossningsavdelningen.

* TVÅ underbara hallonsmoothies under det där låånga öppningsarbetet. ”Drick ordentligt!”

* Tillgång till trevliga och duktiga sköterskor, barnmorskor och läkare på förlossningen (varav en var ”känd från TV” 😀 )

* En kille i gröna kläder. Som visade sig vara just vad jag längtade efter.
Högt och Vilt.
En anestesiläkare. Såna är helt fantastiska. Särskilt på att lägga epidural-bedövningar. (Honom funderade jag sen på att fria till…)

* En sängrallyfärd.

* En ny date med den där trevlige anestesiläkaren. Dessutom fick jag en sup den här gången. Och en gummimask.

* Ett helt operationsteam, som stod uppställda med ungefär tre minuters varsel. Kvart över tre på natten.

* Barnläkare. I bästa fall räddade de barnet ifråga från t.ex. en CP-skada. Eller från att helt enkelt inte överleva.

* Ett coolt ärr att skryta med.

* Morfin. (Say no more. That’s the shit)

* Citodon (Är inte så sopigt heller, faktiskt)

* UNDERBARA sjuksköterskor. Man ÄR inte så tuff när någon sytt ihop knäskålarna med hakan och det gör ont att alls ANDAS.

* En kateter, så man slipper ta sig upp ur sängen för att kissa.

* Helpension i fem dygn. Ok. Inte GuideRouge-klass på käket, men…

* Fler underbara sköterskor, som får en att ta sig upp ur sängen fast man tror att det inte kommer att gå.
Alls.

Vad mer..?

Jo, just det…

* Ett barn att lägga på bröstet, att somna med, att vakna med, att älska bortom vett och sans.

400 spänn.
Ja…

Jag kommer aldrig aldrig gnälla över den där skatten jag betalar på pengarna jag tjänar.
Aldrig mer.

Det är tamigtusan sexigt att betala skatt.


Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.

Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och … ja, jag ska berätta mer – men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar – det visade sig ju att de verkligen behövdes!


Grisbilen!

Nej. Idag blir det inte fembussen.
Inte någon grisbil heller, idag tänker jag bli körd av en taxichaufför till Huddinge Sjukhus.
Klockan två ska jag vara där. Det blir bra.
Det kändes bra att prata med barnmorskan, de känns genomproffsiga och också så omtänksamma.

Lite oregebunda sammandragningar har jag faktiskt haft i natt och under morgonen, det är mycket bra. Då drar kroppens egen produktion av oxytocin igång, vilket är kanonbra.

Snart, lilla Skorv, ska vi ha en date, du och jag!


Plopp!

Jo.
Så lät det.
Jag vaknade av det.
Eller så lät det inte, utan kändes bara.
Det är inte så gott att veta.
Man kanske inte är helt fokuserad när man vaknar (för fjärde gången samma natt) så där strax efter tre.

Ingen som helst tvekan.
Vattenavgång.

Man ringer till Huddinge. De säger: Kom in i morgon bitti, före nio.
Man inser att det här blir ett konstigt dygn.

För tror ni jag har några värkar?

CTG-kurvor är jättefina, alla jättenöjda – utom The Mom2Be.

Nej. Jag VILL inte hem. Jag är LESS nu.

Men visst, en stund senare sitter jag på 865:an och skakar hem igen, med förhållningsorder om att inte bada badkar, inte ha samlag (jag lovade att försöka motstå att våldta någon rysk sjöman på hemvägen. Min BM – ja, hon jag träffat hela tiden var där! – himlade med ögonen.) och ta tempen morgon och kväll, och ringa om jag undrade över något.

På något sätt så känns det hemvant, det här med att fortsätta att vänta.
Jag visste redan innan jag for in att jag inte skulle bli kvar, så jag ides inte släpa på den där färdigpackade väskan. Tog bara mp3spelaren och DN med mig…

Men om inte annat så är det inte torsdag som gäller längre.
Har jag inte dykt upp hos dem på förlossningen under helgen ringer de på måndag morgon för tid för igångsättning.

Så senast måndag, Inch’Allah.

Nu är jag hungrig.


Muckarkam.

Kanske är det dags att plocka fram en muckarkam nu, eller ett måttband att massakrera.

Idag är det den 6 maj.
Enligt ultraljudet är skorven beräknad till att födas den 6 juni.
Det är en månad dit.

En pyttig månad…

På lördag kommer killarna för att hjälpa mig att flytta.
Jag ligger bra till med packningen, mycket tack vare gott sällskap.

Ikväll har Fröken Underbar burit tomkartonger hit till mig, och sedan klättrat omkring som en apa och monterat ner gardinstänger och diverse annat som skruvats fast högt i väggar och tak…

Det börjar kännas som att mycket mycket är packat. En del är kvar, men det känns ändå som att jag har det mesta under kontroll.

Jag kommer att hinna en hel del i morgon och på torsdag, och på torsdag kväll åker jag hem till mamsen och lämnar Fröken Morrhår där, så hon slipper vara med under lördagens flyttkaos.

Idag var jag också och visade upp mig hos barnmorskan. Alla värden är som de ska, följer normalkurvor och vi är helt överens om att jag mår förträffligt, förutom just foglossningen – och den håller Damen med Nålbreven i schack.
Jag är försiktig, undviker alla lyft, trappor, uppförsbackar och andra otrevligheter jag kan. Åker buss långa omvägar för att slippa gå.

En månad kvar.

Hoppas jag.
Det vore åtminstone bra om jag hinner packa upp mitt hem 🙂

…eller så blir det en evighetslång väntan många många dagar över tiden.

Time will tell…


Vintrampare!

Så är det, det kommer bli en vintrampare av det här barnet!

Stadigt och idogt trampar h*n på och jag svär till. Ont gör det. Så har vi hållit på i något dygn nu, och h*n tycker antagligen att tillvaron är kanon. (Vi är inte helt överens.)

Jag träffade barnmorskan igår och sa just det:”Vad sjutton håller h*n PÅ med?!?

Så vi kollade efter, gjorde ett snabbt ultraljud.
Jo, det var som jag gissade.

Barnet ligger med huvudet under revbenen på min högra sida, med ryggen längs min mages vänstra sida, knäna uppdragna, och fötterna ner mot bäckenet. Så fort h*n sträcker på sig lite, trampar till, trampar h*n rätt ner i urinblåsan.
Nej, jag blir inte kissnödig.
Det gör SKITONT.

Så nu är jag uppe och vandrar lite för att h*n ska somna, så att kanske jag får sova igen.

(Snälla, vänd dig lite, ligg på något annat trevligt sätt, lilla skorv!)

Men jag slipper spy nu för tiden, och gaviscon-tabletterna hjälper mot halsbrännan! 😉

(Räkna dina välsignelser, blott!)


Fortsatt skottlossning.


Jo.
Jag bökar på med den där rädslan, rädslan inför det där projektet i början på juni. Att kalla det ”förlossningsrädsla” känns lite dubbelt, för rädd är jag ju inte, inte så att jag absolut inte vill, att jag bara vill ha kejsarsnitt eller så.
Men samtidigt: Ja. Jag är rädd och …

..då är det ju bara att säga det högt och bearbeta eländet. Fortsätta skjuta pil på demonerna.

En bra grej föreslog min barnmorska på MamaMia: Jag fick en remiss till förlossningen på Huddinge sjukhus, där man har ett program för förlossningsrädda. Man får träffa en barnmorska för samtal några gånger, kolla in lokaler och prylar, känna efter och trygga sig lite. Det är en bra tanke, så där var jag i fredags morse och fick träffa en Agneta. Hon presenterade sig och vi skakade hand och det kändes konstigt, som om jag redan träffat henne, och det tog mig flera minuter innan jag kom på det: hon är en av de barnmorskor som medverkar i SVTs program Barnmorskorna.

Mötet blev bra, hon lyssnade mer än hon pratade, ställde bra frågor och sa ett och annat klokt.
Somligt riktigt klokt.
En sak, som jag nog inte tänkt på.
Min rädsla har nog mycket med ensamhet att göra.
Just där, just i det här projektet är jag ju ensam.
Det vanliga är ju att man är två som delar det.
Ett Vi. ”Vi väntar barn”. Men så är det inte för mig.

Han är inte med, han vill inte vara med, jag vet inte ens om han vill/tänker vara med under förlossningen, om han kommer att komma efteråt för att se sitt barn, om han alls tänker vara en aktiv pappa.
Jag vill att han ska vara det, men det är hur jag än snor mig hans beslut.
Jag är ensam.
Kommer han vilja vara med, träffa sitt barn?
Och om han nu vill vara med, vill jag att han är med? Känner jag mig trygg nog med honom för att ha honom med mig i ett läge när jag är så utsatt och sårbar?
Jag är inte alls så säker på det – jag känner mig väldigt sviken av honom.

Ensam, övergiven av honom i en situation vi borde dela.
Det är i grunden fel, men ändå något jag helt enkelt får acceptera.

Fast det suger.

För övrigt har min borttappade/stulna mp3spelare fortfarande inte kommit till rätta. Jag saknar den…


OAOAOAOAOAOAOAOAOA!!!


Jag kommer gående i korsningen Götgatan/Ringvägen när en ambulans kommer farande, inte speciellt fort, men ändå med blinkande ljus och tjutande sirener. Inför korsningen växlar sirenen ljud till ett än mer påträngande WAWAWAWAWAWA, bilar stannar till, släpper förbi, gångtrafikanter står stilla på refuger och trottoarer.

Korsningen Götgatan/Rinvägen är en av de mest olycksdrabbade i Stockholm, och det är inte svårt att förstå varför. Det är MYCKET trafik, det är MÅNGA gångtrafikanter, bussar och cyklister.
Och Ambulanser, på väg upp till Södersjukhuset.

Ljudet, signalen, är ett larm, får oss att genast uppmärksamma att något utöver det vanliga händer, att det är någon sorts fara å färde. Blinkandet och ambulansens bjärta färger hjälper oss att snabbt finna faran och akta oss – och också lämna fri väg för den stackars själ som man försöker hjälpa.

Som barn, stannade jag ofta upp i leken på skolgården där vid Mariaskolan, och tänkte en snabbt improviserad bön: ”Snälla, håll ut, du är strax framme vid sjukhuset, snart blir det bra!”

Ett larm måste kroppen uppfatta fort. När larmet går är det meningen att man ska agera – inte ifrågasätta eller sätta sig och fundera över. Då kanske man brinner inne, blir påkörd, uppäten av en tiger.

En livsviktig funktion.

I hjärnan är det Amygdala som sköter om det här. Man kan förenklat säga att amygdalan är vårt brandlarm; omedelbart har vi agerat: hoppat till, vänt oss om och först därefter kanske ett synintryck hinner fram till syncentrum i hjärnan som hjälper oss att omtolka situationen: Det var ingen fara ändå. Smått generade skrattar vi åt vårt krumsprång, men i själva verket visar det bara att allt fungerar som det ska.
Vi fick en förvarning, vi reagerade blixtsnabbt, hade det varit fara å färde hade det kunnat vara den sekund amygdalan sparade åt oss genom att larma som räddade oss.

Det här har jag rätt bra koll på.
Jag känner min amygdala.
Den är nämligen vältränad.

En gång i tiden var jag sjuk. Svårt sjuk – för man är inte ”lite sjuk” om man är sjukskriven så länge som jag var det, och om man beter sig som jag gjorde.
Utmattningsdepression. Utbrändhet. Kärt barn har många namn.

Hos mig yttrade det sig bland annat i att amygdala var hyperaktiv.
Signalerade för fara i en väldig massa sammanhang.

Problemet var bara att jag inte klarade av att sortera larmen: Falsklarm eller inte?
Så jag var rädd. Mer eller mindre konstant rädd. För allt möjligt.
Jag var rädd för att någon skulle tilltala mig på affären.
Jag var rädd för min (rätt knäppe!) hyresvärd.
Jag var rädd för att de skulle ringa från försäkringskassan eller jobbet.
Jag var rädd, rädd på riktigt för allt det här.
Rädd för allt som inte följde det jag kände till, planerat.
En sån enkel sak som att det ringde på dörren, när jag inte väntade besök gjorde mig så livrädd att jag stelnade till i soffan och faktiskt inte vågade ens gå upp och titta i titthålet i dörren.
Vad jag var rädd för?
Åh, ni anar inte vilken fantasi en hjärna kan ha, när den målar upp katastrofscenarios. Orimliga? Otroliga? Javisst, det spelar ingen roll. I det läget, i rädslan, ifrågasätter man inte. Man agerar. Fryser/Flyr/Fäktar.

Det här är historia.
Jag är inte sjuk längre.
Nu är jag inte rädd hela tiden, jag är bättre på att ifrågasätta tankarna, bättre på att sortera.

Men somligt ÄR jag rädd för.

Jag är till exempel rädd inför förlossningen.

Inte för att dö – jag kommer att föda mitt barn på ett sjukhus, och där kommer det att finnas läkare och sköterskor och barnmorskor och en vansinnig massa apparater och grunkor som kan hjälpa till att rädda mitt liv om något skulle gå så fel.
Inte för att barnet ska dö – Det KAN hända, men återigen: Det händer sällan, väldigt väldigt sällan och det finns så många fiffiga metoder och pryttlar som läkare kan använda.

Inte för att barnet på något sätt ska vara sjukt. Det kan jag nog klara. Jag vet att barnet inte har någon kromosomskada, men mycket annat kan ju gå snett. Men det spelar faktiskt ingen större roll. Det klarar jag. Det blir som att köpa en biljett till Rom men istället hamna i Amsterdam. Amsterdam är inte så dumt det heller.


Jag är rädd för att bli rädd.
Jag är rädd för att jag inte ska ha koll på mig själv, på vad som händer, att jag ska bli så rädd av smärtan, av allt som är nytt och konstigt att det som egentligen är en välsignad stund i mitt liv bara blir något jag aldrig aldrig mer vill uppleva eller ens tänka på. Att det blir ett trauma, som visserligen gav mig ett underbart litet barn, men som i sig var något vidrigt och fruktansvärt.

Så jag ältar.
Ältar lite mer. Stackars Jeez, Carcol, Peterlina, Kaffemoster… De har alla fött barn. De har överlevt. De tyckte dessutom att det var helt OK. Till och med något alldeles fantastiskt.
Jag har pratat med Mamma: Hon följer nog med mig när det väl är min tur. Jag frågade henne:”Men var inte DU rädd?”
Jag hör i telefonen hur hon hissar upp ögonbrynen, när hon svarar: ”Nej, varför då? Det gör ont, men det är inte farligt!
…så självklart är det henne som jag ska ha med mig då, där.
Någon som påminner mig om det.

Jag läser böcker och jag går på föreläsningar.
Bra föreläsningar.
Om hur det går till, vad som händer, moment för moment.
Mona berättar, med humor, trygghet och oändlig erfarenhet. Jag lyssnar. Lyssnar igen. Repitition, indoktrinering är finfint!
Jag har fått remiss till Huddinge Sjukhus för att få träffa en förlossningsbarnmorska, och för att få se hur det ser ut där, så att miljön inte är ny, så att jag vet var jag ska, så jag får älta och processa lite mer.
Jag ska – *hrm* – lära mig profylaxandas och lyssna på avslappningsövningar.
Massor.
(Måste bara lösa mp3-spelarfrågan först)
Och så ältar jag.
Och msn:ar Fantastiska Fyran igen.

Det blir bättre.
Det hjälper.
Jag tror nog att jag kommer vara redo när det är dags.

För visst har Mona rätt när hon säger: Det är först EFTER förlossningen som äventyret börjar…