Etikettarkiv: barnvakt

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans ”blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.

Annonser

Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

”Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är ”söttbullaj” i ”ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en ”Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en ”söttbulle” eller två.


En livsnödvändig drog: Syre

En kväll i min förort.
Via Lilla Essingens dagis får jag möjlighet att gå en RödaKorset-kurs. Livräddning – Barn. Självklart ska jag det. Vi har redan hunnit fara på akuten en gång, även om det nu inte var så farligt, så var det ändå otrevligt så det räckte. Kunskap och goda redskap är bra sällskap.
Märkligt nog har jag aldrig gått en riktig Hjärt-lungräddningskurs. Bara fått det snabbt demonstrerat i föreläsningar och demonstrationer.

Det är roligt, jag dyker in i övningarna med entusiasm, låter mig läggas i framstupa sidoläge (det heter visst något annat nu? Jag ska läsa i boken strax) och vi övar heimlich-manöver på varandra. Obehagligt men nytttig.

Men så tar vi fram dockorna.

Det kryper längs med ryggen på mig.
Javisst. Det är läge att bita ihop. Lyssna och lära. För det kan faktiskt hända något riktigt farligt redan i morgon, och då är det bra att ha … kunskap.

En liten docka. Man stoppar in en svart plopp i munnen på den, täpper till luftvägarna, och sen gäller det att få ploppen att lossna. Flyga ut.

Det bara ilar i hela kroppen av obehag när vi övar, men jag biter ihop.
Biter ihop.

Sen springer jag hem i snöyran, bråttom bråttom.
Mormor har varit barnvakt. (Bästa barnvakten ever. Tvätten är ihopplockad, disken är ren, diskbänken är tom. TOM!)
När hon gått står jag intill Lilla Essingens säng, ser på honom där han ligger och sover.
Tryggt.
Stilla.

Gode Gud.

Låt mig aldrig behöva de här kunskaperna på ett barn.
Allra helst inte mitt eget.


Gone, baby, gone!

När Essingen var mindre brukade jag sätta honom i babysittern i badrummet när jag skulle duscha.
Den är han för stor för nu.
Han reser sig upp ur den, och det är mindre lyckat.
Sen brukade jag sätta honom i en leksaksback tillsammans med några leksaker, på badrumsgolvet.
Någon gång har han sovit i spjälsängen.
Oftast tycker han inte om att sova där på dagarna bara. Oftast sover han middag i min säng, eller på en liten dyna på vardagsrumsgolvet.

Så det här med att duscha är ibland en lite komplicerad affär.
(Om jag njuter av att duscha länge i lugn och ro när jag får möjlighet? Gissa!)

Nu passade jag på när han låg på vardagsrumsgolvet och sov. Från duschen har jag uppsikt, men jag är ju inte så sugen på att avbryta duschandet och skubba runt och jaga honom, så det är bra om han sover gott.
Men det verkade han göra, så jag tog chansen.
In i duschen.

Halvvägs genom schamponeringen tittar jag ut – jag lämnar dörren på glänt.

img_1074_small

Ooops.

Nej.
Inget balsam i håret den här gången.
Sånt är för veklingar.

Om jag längtar efter ett långt bad?

Teckningen är länkad från Jojo Falks eminenta blog. Besök den gärna, hon gör vansinnigt roliga och träffsäkra teckningar.


Megaloma..vaddå? Jag?

Jag är inte vem som helst.
Jag är modern.
Mamman, navet i världen är vi , jag och Essingen, vi hör samman till tidens slut och resten av världen cirkulerar kring oss.
Jag är hans allt, och han är mitt.

Faktiskt en ganska bekväm världsbild, resten blir liksom mindre viktigt, mycket kan man helt strunta i, annat passerar bara i periferin.

Så hur tänkte jag när jag tyckte att det var en bra idé att rubba de cirklarna?

Jag packar ihop en massa prylar och stuff. (och tre reserver av allt, eftersom pojkmagen fortfarande inte är riktigt i form)
Jag promenerar hem till PojkMormodern med tillhörande bonusmorfar.
Jag processar vilt.
Nej. Jag har inget val, det är bestämt och jag kan inte backa ur.

Men jag ställer de obligatoriska idiotiska frågorna.
Ni har väl sänkt sängbotten i spjälsängen..?
Mamma himlar med ögonen.
Jag kan inte komma om något händer, jag kan inte lämna F
Mamma kontrar: Vi har bil, vi kan åka till akuten om det behövs, du har ingen bil, vad ska vi med dig till?
Jag ryser långt ner på ryggen.

När jag pussar om pojken, när jag står påklädd i hallen så känns det avgjort mycket underligt.
När jag stänger dörren är det sista jag ser hans blick.

Går du ifrån mig?? Mamma!?

Ja
Precis det gör jag.
För första gången lämnar jag honom mer än för en liten stund.
För första gången är jag utom räckhåll.

Jag sitter på bussen, tar några djupa andetag.
Nej.
Jag ska inte ringa.
Jag är tillräckligt patetisk som det är.
Jag ska inte ringa.
Djupa andetag.
Allt är ok.
Det här är bra.


Nu…..


…är de på BB, och jag är på väg till Han Som Ska Bli Storebror för att lösa av Tom, som är med honom nu.

*gone*