Etikettarkiv: BB

Grodprinsen

Jag läser hos Mymlan om Grodprinsar och studsar till.

Innan Lilla Essingen föddes sydde jag en babyfilt, broderade den, hade den i sängen så att den skulle vara ”inluktad” av min doft och redo att användas på BB.
Särskilt ifall det skulle bli så att h*n inte skulle kunna vara hos mig precis hela tiden, då är tydligen det en bra sak; det hade en barnmorska tipsat om, och jag sydde. Eftersom jag flyttade hade jag inte koll på var sysaker och symaskiner fanns, så jag sydde för hand. Febrigt. Bråttom bråttom, man vet ju inte när det är dags, måste bli klar nyss.
Men jag trodde ju aldrig att det faktiskt skulle bli så, att han inte skulle vara hos mig från början, utan ligga på värmebädd på Neonatalen.

Nu blev det som det blev.
Jag vaknade upp efter narkosen, fick veta av en sjuksköterska att det blivit en pojke, att allt gått bra, och strax där efter kom Mamma ner till mig på uppvaket. Hon hade följt med Essingen upp till Neo, men fick veta att jag vaknat. Jag låg i sängen när de körde mig till Neo, knölade in min jättelika säng mellan kuvöserna och värmebäddarna och så fick jag se honom för första gången.
Mitt minne är så suddigt.
Jag var så chockad, så yr efter narkosen, så omtumlad efter det som inte blivit någon speciellt normal förlossning.
…men jag sträcker ut handen, en liten liten hand greppar om mitt finger och jag pratar med mitt barn och han vrider på huvudet och ser rätt in i mitt hjärta och på något sätt så upphör …nej, startar tiden om precis då. Omstart.
Reboot

…och så ser jag. Var är filten? Var är hans filt!! Hans filt, han måste ha sin filt, jag har ju gjort en filt till honom, till just honom, ifall det skulle bli just så här, inluktad och klar, var är den, var är den?!!

Grodprinsen, tretton timmar gammal

Grodprinsen, tretton timmar gammal

Filten kommer till rätta, och det är mormor som börjar kalla killen för Grodprinsen, just efter den filten.


070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…


777

Handen i min är liten när vi knackar på dörren i den där grå korridoren. Pappa öppnar, i sängen ligger mamma med en bäbis i famnen, en lillasyster som kommit ut ur magen, trefaldigt välsignad är den lilla tösen: att vara efterlängtad av tre, födas den sjunde dagen i den sjunde månaden, det sjunde året.

Storebror får plats i famnen hos mamma, hos pappa, tillsammans med lillasyster och det är en stor och god stund och jag är så lycklig för dem alla.

Jag stannar där, i rummet, istället för att åka vidare, till kaffekoppar och frågeställningar som inte håller sig på mattan.

Sen åker vi hem igen, jag och storebror, plättar, glass och disney på tv. Killen är knäckt, mer lättsövd unge var det länge sedan jag träffade.

På köksbordet ligger DN, kulturdelen överst.

Dagens mystiska datum
I dag är det den 7/7 år 2007. Bröllop har bokats lång tid i förväg, likaså fester och dop. Siffran sju är ett tal med stark attraktionskraft, och många hoppas åtnjuta de hög­re makternas välsignelse just på detta magiska datum.

Hon gör storstilad entré, denna dam.

Det kommer bli kanonbra.


Nu…..


…är de på BB, och jag är på väg till Han Som Ska Bli Storebror för att lösa av Tom, som är med honom nu.

*gone*