Etikettarkiv: Björkskatakyrkan

Hemma.

Hur många gånger har jag inte suttit på bussen längs E4:an norrut, från Skellefteå, mot Luleå?

Och hur många gånger har jag inte åkt än längre norrut, västerut, förbi Harads och Vuollerim?

…och hur många gånger har jag åkt med tåget över Årstabron, in mot söder, mot Stockholm?

…och när man svänger av stora vägen, där vid det bruna staketet med de vita stolptopparna, där vid de stora ekarna, och sen svänger man vänster och åker över den lilla träbron… (numera är staketet grått, färgen finns bara i mitt minne…)

Jag åker Hem.
Jag är en Hemmaråtta, jag tycker om att vara hemma.

Att vara där jag vet var ”gäddorna står” som grabbarna i Euskefeurat sjunger.


(Tyvärr gör klippet inte alls Euskefeurat rättvisa…)

Luleå. Orris. Stockholm.
Allt är hemma.
Samtidigt.

Somliga hemma finns inte kvar. Inte för mig. Annat än i hjärtat.
I Lenatorp har jag inte varit på många år.
Geografin är en anledning: Man ”svänger inte förbi” så lätt.
Det finns också andra.

Men jag saknar fortfarande doften av solvarm tallhed, känslan av torr kall kyla, den sortens kyla man inte måste klä sig mot när man ska ut och hämta ved.

Andra hemma är. Men annorlunda. Inte självklart sämre eller bättre, bara annorlunda. Jag fylls av tacksamhet över att det fortfarande KÄNNS som hemma. Doften i den där lägenheten på Playa Del Porsön är välbekant; vi gör sånt som vi alltid gjort, mår avspänt och bra tillsammans. (Fast jag i somligt jag är inte VAN vid att vara tjock! -helt plötsligt blivit lite blyg!)

Gång på gång påminns jag: Jag har så oändligt mycket att vara tacksam över.
Så många människor runt omkring mig som verkligen påverkar, påverkat mig, som verkligen gjort skillnad, förändrat och förbättrat mitt liv.
Gjort skillnad; hjälpt mig vända misär och depression till något kreativt och funktionellt.

HUR uttrycker man all den tacksamheten?
För det är ju så.
Det är ju relationen till människor, som man associerar till platser, som gör att man känner sig Hemma.