Etikettarkiv: bön

Om att stänga in eller öppna upp.

Jag har svårt att inte bli provocerad av det årliga tjafset om skolavslutningar och kyrkor.
Jag förstår verkligen inte vad det är för problem.

Förlåt mig, förklara gärna, för det här stör mig och det kommer åter varje år och vi verkar inte lösa det.

Så som JAG förstått det så är någon/några/alla lite/mycket upprörda över att man har skolavslutning för alla barn i kyrkan. Som är en KRISTEN kyrka. Där det finns präster som är manipulativa (ok, jag raljerar lite) nog att vilja prata om Gud.

Ja. Präster pratar om Gud. Det är deras jobb att göra det. Om man går till en kyrka så är det stor risk att man utsätts för prat om Gud.

Om man går till restaurangen Döden i Grytan är risken stor att man utsätts för dött kött, tillagat enligt konstens alla regler.

OM de som nu verkligen absolut inte vill utsättas för prat om Gud kan tala om det för sin lärare, sin rektor, är jag helt säker på att man kan hålla skolavslutning i skolans aula, i matsalen, i gymnastiksalen eller i klassrummet.
Där behöver man inte prata om Gud om man inte vill, och veganer går säkert hellre till Hermans där det är hyfsat fritt från kött.

Man kan göra på ett annat sätt också.

Man kan gå till en kyrka och se och lyssna och se hur andra människor tänker och vad de säger. Man kan också gå till en Moské, ett Buddhistiskt tempel och en Synagoga.
Man kan öppna upp och tillåta olika sorters tankar. Man kan prata om Gud och man kan prata om Allah och man kan prata om Vishnu och inte se allt som är religiöst som förstadiet till sekterism, extremism, terrorism och idioti.
Det är nämligen inte alls samma sak.

Annonser

Ständigt denna ”Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

”…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet ”kärlek” längre till.


En livsnödvändig drog: Syre

En kväll i min förort.
Via Lilla Essingens dagis får jag möjlighet att gå en RödaKorset-kurs. Livräddning – Barn. Självklart ska jag det. Vi har redan hunnit fara på akuten en gång, även om det nu inte var så farligt, så var det ändå otrevligt så det räckte. Kunskap och goda redskap är bra sällskap.
Märkligt nog har jag aldrig gått en riktig Hjärt-lungräddningskurs. Bara fått det snabbt demonstrerat i föreläsningar och demonstrationer.

Det är roligt, jag dyker in i övningarna med entusiasm, låter mig läggas i framstupa sidoläge (det heter visst något annat nu? Jag ska läsa i boken strax) och vi övar heimlich-manöver på varandra. Obehagligt men nytttig.

Men så tar vi fram dockorna.

Det kryper längs med ryggen på mig.
Javisst. Det är läge att bita ihop. Lyssna och lära. För det kan faktiskt hända något riktigt farligt redan i morgon, och då är det bra att ha … kunskap.

En liten docka. Man stoppar in en svart plopp i munnen på den, täpper till luftvägarna, och sen gäller det att få ploppen att lossna. Flyga ut.

Det bara ilar i hela kroppen av obehag när vi övar, men jag biter ihop.
Biter ihop.

Sen springer jag hem i snöyran, bråttom bråttom.
Mormor har varit barnvakt. (Bästa barnvakten ever. Tvätten är ihopplockad, disken är ren, diskbänken är tom. TOM!)
När hon gått står jag intill Lilla Essingens säng, ser på honom där han ligger och sover.
Tryggt.
Stilla.

Gode Gud.

Låt mig aldrig behöva de här kunskaperna på ett barn.
Allra helst inte mitt eget.


Bönblandning

Då och då har jag svårt att få tankarna att stillna, då ligger jag i mörkret och tänker, somligt gott men oftare blir det mest orostuggande och ur sånt tänk kommer sällan något klokt.
Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.

Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.

Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: … Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska… Solen sken varmt och skönt idag… Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen… Lunchen var god… Jag har en BästVän… Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag…

…och efter en stund somnar jag oftast.

Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.

Vill man be ”på riktigt” med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.

En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.

Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen…?

Ja, jag behöver absolut fler.

Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.

Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.

Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen

.