Etikettarkiv: botkyrka

Fixelifaxtrix till max.

Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.

Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.

I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.

Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.

En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.

Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.

Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.

För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.

Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.

Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.

68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.

Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.

Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…

Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…

…och får jag ”den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?

Jag väntar.

Väntar

Väntar lite mera.

Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.

JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?

Allt är klart, lägenheten är min!!

Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska ”gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…

Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.

Men vaffan!!

Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.

För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.

Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.

Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.

It Is Done!

Jag ska flytta!

Annonser

…Return the sender…


…address unknown..!

Jo.
Jag lever ju ett TV-löst liv.
Fast helt sant är det nu inte, eftersom den TV som jag förut brukade titta på faktiskt står kvar i vardagsrummet, även om den inte fungerar.
Det är ju rätt trist att den står där, så nu när jag tillfälligtvis råkar ha tillgång till Fröken Underbars lilla röda Bixie får jag för mig att jag ska åka till återvinningscentralen med liket. Passa på, lixom. Det är ju onekligen lättare att transportera TV när man har en bil…

Jag börjar med att ta reda på var det, i min hemkommun Botkyrka, finns en återvinningscentral. Jodå, det finns i Tumba och i Fittja. Men dåså. Bara att köra iväg med … va..? Stängt på måndagar? Båda två!?
Men det är ju idag jag har tid, och tillgång till bil??
(Visst unnar jag personalen lite ledigt, men måste alla ha ledigt samma dag?)

Fröken Underbar vet på råd. ”Åk till Salem, det är nära!”
Ajaaa. Så får det bli.
Men Nej. Icke. Salem är nämligen inte Botkyrka kommun, utan en helt egen liten kommun med egna bestämmelser. I Salem har man problem med utomjo…utomkommunmedborgare som kommer och vill bli av med sina grovsopor.(Möjligtvis oftast på måndagar?) I Salem har man delat ut passerkort till hushållen, och utan ett sånt passerkort kommer man helt enkelt inte in på återvinningscentralen.
(Kan man ens ta sig in för att betala för att bli av med skrotet?)

Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva åka till Högdalen eller Hässelby, där Stockholms kommun har två återvinningscentraler, för att bli av med TV-eländet!? Hallå, det här är ju knasigt, jag försöker ju göra något bra här, återvinna, istället för att bara slänga skrotet någonstans som så många andra gör?!? Förresten har säkert Stockholms kommun något hemskt system för att förhindra kontaminering från utsocknes tv-apparater, de med…

Grovsoprum? Jo. Visst har vi ett grovsoprum. Tyvärr är vi hyresgäster inte betrodda med nycklar till det. Jag har inte riktigt förstått varför…

…men tillslut lyckas jag hitta ett telefonnummer till en miljösamordnare på botkyrkabyggen, som har nyckel till detta grovsoprum. Kanske får jag tag på honom. Kanske lyckas vi stämma träff. Kanske får jag be Svärdsmannen köra aset till sin återvinningscentral, i Vänliga Viksjö, där man inte skiljer kreti från pleti.

Jag har placerat min blogg i
Botkyrka
på bloggkartan.se


Botkyrka – långt ifrån lagom!

Jag är ute och promenerar, hemma i Botkyrka, hemma i hooden.

Förvånat stannar jag till.
Tittar på bänken intill cykelvägen mellan höghusen.

Vad har hänt här?

Är det någon som helt enkelt behövde en bit trä, tog en såg och gick ut i världen för att hämta sig en bit trä? (Nej, ingen färsk snittyta, det har nog varit så här länge…)

Är det någon som vattnat bänkens brädor, varpå bänkens ena bräda helt enkelt växt en smula?

Är det en opportunistisk ParkBänksMontör som tyckte att så här skulle det vara?

Jag kan inte låta bli att fantisera.

Och konstatera: Botkyrka – Långt ifrån lagom!