Etikettarkiv: Briggen Gerda

Lilla Essingen vid Lilla Essingen

Gammelgammelfarfar seglade med Af Chapman medan hon hette GD Kennedy, låångt innan hon blev ett vandrarhem vid Skeppsholmen.
Gammelmorfar har varit ”chief” ombord på jagvetintehur många fartyg. Senast i raden är dock Briggen Gerda..
Faderskapet är (eller var, slutar man vara det?) örlogskapten (eller vad det nu var för grad…) och blir lycklig av robotbåtar och är dessutom semiprofessionell seglare som tycker att allt under 40 fot är fånigt och omöjligt att segla.

Som om inte dessa influenser räckte så är Lilla Essingen från födseln medlem i en Pirats hushåll.
En Pirat som har en ångbåt att leka med.
En alldeles riktig ångbåt från 1909, med ångvissla, kapten, kock och allt.

Och vet ni.
Då kan det bara gå på ett sätt.

Lilla Essingen, styrandes S/S Drottningholm, förbi Lilla och Stora Essingen, Mälaren, 8 juli 2008

Annonser

Bland jungfrur och koffertnaglar

Den är så lämplig att stå mot, nagelbänken, särskilt när man har lite ont i höfterna, så som jag ideligen har. Vi blir stående där, jag och Morfar, när vi småpratar, och jag fascinerat samlar på nya ord. Han berättar om jungfrur och block, om vad man gör när man brassar en märs och vad babords låring innebär och jag, med min absolut ICKEEXISTERANDE erfarenhet av segling i allmänhet och råseglare i synnerhet försöker hänga med, för jag gillar ju ord, roliga och märkliga ord.

Det är en välsignad stund, jag blir där länge, med Morfar på Briggen Gerda. Vi småpratar om lite allt möjligt och vi pratar om magen och han är bergsäker: Det blir en kille, jo, en Kalle! och vad vet man, kanske har han rätt.
Det är så skönt att känna hans omsorg – han kommer med en stol med ryggstöd:”Nu gör du som jag säger, sitt!” när jag försöker vara till så lite besvär som möjligt och sätter mig på en bänk och när någon annan kommer med några ölburkar öppnar han glatt en till sig själv men är blixtsnabb: ”Nej, för faen, hon får inget!. Jag hinner inte ens tacka nej själv, jag tycker ju inte om öl 🙂

Jag var, fånigt nog, lite orolig för att han skulle tycka något… Men det säger ju mer om mig, hur lätt det fortfarande är att falla in i toktänk: i skam över att inte vara tillräckligt älskad för att ett barn skulle välkomnas.
Men så är det ju faktiskt inte, och det VET jag ju, ändå hann jag tänka så innan jag skulle träffa min morfar, min morfar som i somligt är en mycket konservativ man. Men det känns alltigenom gott och bra att sitta och prata med honom där i solen om barnet och om hur jag mår och om hur mamma mådde när hon väntade mig och … Ja, mormor hade det tydligen jobbigt och mådde mycket illa när hon väntade mamma – det är väl kanske någon familjegrej…

Solen skiner varmt och jag sitter och broderar lite och mår gott av den friska luften och ler åt ”Sjöbergs Höns”, han säger så om måsarna som flyger genom riggen och jag är glad över att vara där, hos Morfar.
Jag hoppas att jag får åldras så som han gör. Han har fullt upp, han är engagerad och kunnig. Han bär kunskap om ett hantverk, och han delar med sig och förklarar; han vet hur en Brigg ska byggas, seglas och underhållas.
Han kan finliret: hur en jungfru på babord och styrbord ska se ut när det är rätt och inte bara funktionellt.
Hans pappa, Gammelfarfar Nils, seglade på AfChapman på den tiden hon hette GD Kennedy och var skolfartyg för skeppsgossar, han var både skeppsgosse och befälselev ombord på henne, morfar har segelfartygen i blodet, och har själv legat till sjöss både i marinen och den civila flottan under stora delar av sitt yrkesliv.

Jag räknar på fingrarna och kommer på att han nog måste fylla 78 år i år och skakar på huvudet: Det är inte möjligt. Han ser femton år yngre ut. Men han säger att han inte klättrar i hela riggen längre…

(Bilden har jag lånat från Gerdas hemsida)

Det är något speciellt med segelfartyg, med doften av tjära och fernissa, och av segelfartyg som inte bara ligger i hamn och är museum utan som används, som seglar varje sommar, som brukas, slits och som fungerar.

Jag ler när jag går hem, och lovar mig själv att hälsa på morfar snart igen, när de ligger i dockan på Beckholmen…


Kärleksförklaring till en syster.

Jag sitter hemma i mammas kök.
Det är inte min barndoms kök, jag är inte uppvuxen i det huset, men nog är det hemma hos mamma ändå. Tittar ut på gatan i villakvarteret, tittar på de översnöade julrosorna och de ömkliga krokusarna som tappert sticker upp genom eländet som ramlat ner under natten.

…och så kommer det två tjejer gående på gatan, de ställer sig mitt emot vår uppfart, på en besöksparkering som finns där, och tänder sina cigaretter. Jag studerar dem. De ser ut att vara i odefinierad övre tonår; antagligen kommer de från högstadieskolan som ligger strax intill. De står där och sparkar i snön, röker, spottar på marken och visar mobiltelefonerna för varandra.

De är hårt sminkade, så mycket foundation och puder i ansiktet att det verkligen är som femtiotalets pancake. Guldiga, blingade gucciellernåt-kopior hänger och slänger, de är för tunt klädda och fryser.
Men de står där och tjuvröker, jag pratar om det med min bonuspappa, och han bekräftar: Jo, de brukar stå där…

…och jag andas ut med tacksamhet.
Så SKÖNT att inte behöva delta i det där.
Att slippa anstränga sig så, för att vara tillräckligt cool, passa in, ha rätt sorts grejer, säga rätt, tycka rätt…

…och så går jag och duschar.

Därefter går jag in i min systers rum, jag har lånat hennes säng under natten. (Hon är inte hemma eftersom hon har inackorderingsrum på sin gymnasieskola och är där i veckorna)


…och så får jag syn på en väska hon har hängande över en stolsrygg.
En rätt punkig väska i rött och svart, väldigt långt ifrån guldiga gucci-kopior. På den har hon nålat fast något med säkerhetsnålar…Men det är inte ett anarkist-A, inte en driva med mer eller mindre galna knappar utan…

…ett broderat tygmärke från Briggen Gerda.

Hon väljer sin egen väg, min syster…

Precis där och då slår det mig hur oerhört stolt jag är över henne.


Salta sillar!


Det är tveklöst den saltaste sill jag någonsin ätit, den jag idag inmundigade, i min morfars sällskap, på Briggen Gerda. Stekt salt sill har jag inte ätit sen… Ja, jag minns inte när det skedde sist. Det står sannerligen inte på min vardagsmeny! Som man kanske kan gissa är Stekt Salt Sill en mycket salt erfarenhet, som passar min morfar, som är en salt seglarkille utmärkt. Jag äter allt, det är få saker jag inte tycker om. (Jag är inte så väldigt förtjust i burk-tonfisk, men kniper det, såvisst äter jag…) Självklart testar jag saltsillen! Salt var den, om någon missat det. Resten av eftermiddagen har jag bälgat i mig loka citron, allt för att desperat ge den där sillen något att simma i. Jösses så salt!
Förresten. Stekt Salt Sill är rysligt salt. Bara så ni vet!

Gerda är på tillfälligt besök här i Stockholm, hon ligger i en av torrdockorna på Beckholmen.
Roligt var det att överraska honom, morfar, för vi träffas inte så ofta, så ett spontant besök så här var festligt. (Jag är barnsligt förtjust i att överraska!)

Jag blir också lite glad i hjärtat över att det finns människor som han, som lägger ner själ och hjärta i att bygga en hel brigg, att bibehålla hantverk som skeppsbyggeri men också konsten att segla fartyg som Gerda.
Jag gick från Beckholmen med ett leende på läpparna.

(och med ett saltbehovet för en hel månad mättat)

Om någon törs undersöka salthalten på stekt salt sill så finns det ett recept på anrättningen här!

.

.