Etikettarkiv: cancer

Same same but different

Jag, som så många andra i mitt twitterflöde såg ”Du är Googlad”, Johan Ripås dokumentär på svt2 igårkväll.

Christina Stielli har bloggat bra om den och jag tänker inte säga så mycket mer om den än att den är tänk- och sevärd. Den finns på SVT Play i en månad, missa den inte.

Om man googlar mitt  namn blir man lite förvirrad.

Jag har ett inte helt vanligt namn, likväl får man upp träffar som inte passar in.

Jo. Vi är två. Två med samma lite ovanliga namn, och två helt olika liv. Jag känner henne inte alls, men klickar runt bland länkarna. Entreprenör, nästan jämnårig med mig. Vi bor båda i Stockholm. Hon är egen företagare, något om barnkläder och design. Själv blir jag arbetslös om en dryg vecka. Jag klickar vidare … huvva. Cancer. Riktigt elak cancer och några mycket tuffa men självklara och likväl modiga beslut.

Förra fredagen var jag på mammografi.

Det är som de där j*vl* cellproven.

Det är en fantastisk sak att helt gratis undersökas, att alla har rätt till det och kallas till den här sortens undersökningar. Samhället vinner på att hitta de som håller på att bli sjuka innan det hunnit gå för långt.
Ändå avskyr jag det, undersökandet, men jag tar mig själv i kragen och går dit.
Låter brösten tryckas ihop i den där stora maskinen. Jo. Det gör ont. Det gör duktigt ont. Det är hemskt att klä av sig och bli tagen på, av en vilt främmande människa, men värst är ändå skräcken.
Tänk om…

Känslan är irrationell och mycket påtaglig: det är skönare att inte veta.

Efteråt tröstar jag mig med en semla.

Idag ligger ett brev från SÖS på hallmattan.

Ett namn.
Två helt olika liv.

Annonser

Logik och konsekvens

Ibland är det svårt att förstå det ögonen läser. Jag läser igen, och baxnar.

kommunpolitikern Erik Hellsborn (SD) i Varberg menar fortfarande, efter att Breiviks identitet och motiv blivit kända, att det är vad han kallar ”islamiseringen” och massinvandringen som bär skulden.
”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”

Artikeln fortsätter:

”Mångkulturen är i mitt tycke något oerhört negativt. Attackerna i Norge visar bara ytterligare på de negativa konsekvenserna och jag ser ingen anledning att försvara den”

Jag tar ett djupt andetag.

Jag undrar vad Hellsborn tycker om lungcancer? Ska kanske alla cancersjuka vara vänliga nog att lägga sig och självdö så att inte någon urspårad hälsofanatiker måste spränga Radiumhemmet för att rädda fosterlandet?


Om bönor, böner och en röd Volvo 740

För några veckor sedan fick min syster sitt hett efterlängtade körkort. Lycka i vår del av hooden.
Det tog inte lång tid förrän hon stolt rapporterade att hon köpt bil.
Sina drömmars bil.
En gammal 740. ( Vem sjutton drömmer om en gammal volvo??)
Jag, den förnuftiga storasystern, himlade med ögonen och pratade om vad bilar kostar, hur mycket bilar, i synnerhet gamla bilar, krånglar och liknande klokskaper – ack så tråkiga.
Men min syster är en böna som väljer sin egen väg, det har hon alltid gjort och jag är oändligt stolt över henne.
I alla lägen.
Just nu är jag också mycket tacksam.
Inte bara för att hon är fantastisk och underbar, utan också för att hon köpt den där gamla volvon.

För när en annan riktigt rekordelig böna har det riktigt jobbigt, åkt akut in till Karolinska sjukhuset, när Lilla Essingens pappa ringer och gråter och vi faktiskt får höra att hon kanske dör inatt, då … då var det svårt att vara i min hood, mitt hörn av världen var helt fel hörn av världen.
Den bönan, Lilla Essingens Farmor, är en dam jag tycker mycket om, och jag har en känsla av att både jag, Lilla Essingen och hans pappa har en hel del att tacka henne för.
Den cancer som hon nästan blev av med, men bara nästan – när hjärtat började svikta och cellgifterna blev för giftiga för inte bara cancerceller utan själva livet – den cancern lever alltför väl. Riktigt vad som hände just i går kväll är jag inte läkare nog att förklara. Det är inte läkarna på Karolinska just nu heller, men hon var döende.
På riktigt.
Lilla Essingens pappa tog med sig de äldre barnen, storasyskonen och for dit i farlig fart.
Blek som lärft, ytlig andning, galna värden, feber och mycket smärta. Tack, Gud, för morfin.
Halv elva är klockan.
Utan bil är jag, och jag har ett barn som är knappt två år som ligger och sover.
Det är långt till karolinska.
Ska man slita tag i en taxi? Packa ihop barnet?
Istället biter jag ihop, ber om hjälp.

Ringer systeryster.
Inom tio minuter är hon här.
Hon sover här, med Lilla Essingen.
Hon för honom till dagis på morgonen.
Och.

Hon ler när hon ger mig nycklarna till sin gamla röda volvo 740.
Det sista jag gör innan jag far är att slänga ut en bön om förbön på twitter.

Lilla Essingens Farmor är fortfarande mycket sjuk.
Men.
Hon lever.
Hon mår mycket bättre.
Kinderna har inte samma färg som lakanen hon ligger på.
Morfinet hjälper, det gör också en massa andra mediciner hon får och blödningen i magen verkar ha upphört.
Andetagen är inte lika fjäderlätta, och blodet syresätts bättre.
Febern har sjunkit och blodtrycket gick att mäta, åtminstone till hälften.