Etikettarkiv: Carcol

De där Tjejsakerna…

Ja, det är inte min grej.
Jag är dålig på dem, känner mig ofta vilsen och klumpig när det kommer till det där klassiskt feminina, det där uttalat kvinnliga.
Make Up till exempel.
Visst kan jag sminka mig hjälpligt, men jag gör det sällan och när det händer känner jag mig både fin och obekväm. (Ja, jag pratar bort läppstiftet på nolltid och råkar klia mig i ögat utan att tänka mig för. Varje gång)
Jag avskyr att köpa kläder och än värre är det att köpa skor. (I helvete ”vara fin och lida pin”. Jag har HÄLLT blod ur ett par vita pumps en gång)

Därför har jag lite roligt åt mig själv nu, när jag helt plötsligt kommit in i något sorts nagellacksnoja.
Helt sprunget ur skyn är det inte. Ansvar fördelas jämnt mellan Malin och Filippa. Själv är jag – självklart – fullständigt ansvarslös. Som alltid.
Malin har nämligen en alldeles underbart charmig liten sminkblogg, som även en människa som egentligen är ganska ointresserad av smink kan läsa med behållning. Stor behållning till och med. En sminkblogg som inte bara visar upp olika läppstift och nagellack, utan också bjuder på personliga reflektioner, utmaningaroch gyllene stunder. Och då kan någon som jag åka dit. Och helt plötslig gå till Åhléns City och köpa nagelgrejs för femhundraspänn. Barasådär. (Tro mig, jag är inte den som bränner pengar på skönhetsprodukter)

Så.
Vad köpte jag då? Jo, här Carina, kommer det där vi pratade om idag. Nail Food, från Scratch. Malin lovar att den där lilla flaskan innehåller magiska droppar för såna som oss, som har korta, trasiga, flisiga naglar. Och jag vill så gärna tro på henne att jag köpt den.

Dessutom köpte jag det här underlacket och ett överlack. Det skulle ha blivit Malins rekommendation, det med men jag tiltade nog lite av makeupavdelningsöverslag att det blev OPIs Top Coat och det får duga gott. Lilla Essingen var med under hela äventyret, ledsnade hårt av mitt velande och snurrande bland hyllorna och fick som muta välja ett helt eget nagellack, då bland Depends billiga små mini-lack. När en flaska kostar 25 spänn kan man ta ut svängarna lite.

Om någon tvivlade så vet vi nu, det här är min pojke, det är det, för han valde … ett lila lack! (Helt utan påverkan av Mamman. Sådetså!)

Ja. Ganska mesigt är det, men han är ju ganska liten, med det att han växer till sig blir nagellacken säkert häftigare!

Annonser

Ne-ej

Egentligen är allt Carinas fel.
Man skulle kunna tycka att det är ett hårt uttalande, men jag ristar det i sten.
Det Är Carinas Fel.

Men det finns några ytterligare bidrag till katastrofen.

Oktober.
Jag menar, visst kan man prata om mysiga kvällar i stearinljussken, med mustiga grytor och lurviga filtar.
Jaja. Man kan också prata om att frysa ihjäl i mörkret i väntan på bussen som är sen, om lövhalketunnelbanor som kommer en annan dag, om regn som kommer mer från sidan än uppifrån och blöta fötter.
Så till Carinas tröst så… Ja, Oktober.
En klart förmildrande omständighet.

Dessutom

Måndag.
Ja. Behöver jag säga mer?

Därutöver:

Barnet hade feber. Inte mycket feber, men tillräckligt för att dagis skulle vara en omöjlighet. Tillräckligt lite för att lägenheten skulle kännas alldeles för trång så vi for iväg till Farsta Centrum för lite höststövelinförskaffande. De stövlar som ännu var, var på gränsen till små men framförallt trasiga på ett mer katastrofalt sätt och min onge ska inte behöva frysa om fötterna. Jag AVSKYR att frysa.
Över twitter skräddar jag lite snabbt ihop en träff med vännen Carina, som ska leta jeans till någon av sina flickor.
Vi letar, hittar, fyndar och har det ganska trevligt där bland klädställningar och hyllor. (Vilket är bra gjort, för jag gillar inte att köpa kläder)
Jag är mycket glad för att hon är med när de där stövlarna ska införskaffas, för jag tycker att det är svårt att köpa lagom mycket för stora stövlar. ”Kan de verkligen VARA så DÄR stora??”

Vi jobbar på duktigt, och tillslut sjunker vi ned på varsin stol på Waynes Coffee för värförtjänt kaloriintag.
Barnet har hållit sig någorlunda i skinnet under förmiddagen och får nu ett glas mjölk och en liten muffin. Fint med lite socker.

Det är här det går snett.

För att den var måndag, för att det var oktober. För att han hade tråkigt eller för att det var just Carina som satt på hans högra sida.

Men

Hans ben börjar pendla, under cafébordet.
Som den kloka kvinna Carina är, så säger hon till honom:
”Kan du sluta sparka på mitt knä?”

Förändringen är så dramatisk att vi tittar på varandra över bordet, och försöker kväva våra skratt.

Barnet tappar axlarna, armarna faller ner, och muffinsbiten ur handen ner på golvet (jo, mamman hann se och fånga)
Hela barnet slokar och slutar vara barn, för att bara vara Det Försmådda Och Missförstådda Offret

…och det har på något sätt inte släppt sedan dess.

Trotsåldern är här!


Mer skit i skåpen!

För en tid sedan fick jag anledning att grundligt städa mitt skafferi.
Förutom ett och annat litet odjur hittade jag en bortglömd påse med köpebullar.
Hur kan man glömma en påse bullar??
Well,föder man barn har man på något sätt lite annat att fundera på. Åker man sedan dessutom till sommarstugan och blir där i en månad eller två så…


Ja.
Jag tittar på bullpåsen. På bullarna i påsen.
Läser skeptiskt innehållsförteckningen.
Klämmer på påsen, på bullarna.

De är mjuka fortfarande.
De är inte mögliga.
Pärlsockret på dem har inte ”smält”.

Ajaaa.
Men nog är det ju så, med köpesbullar, slikt ger en ett annat perspektiv på åldrande.

Men jag studsar inför den avslutande meningen i innehållsförteckningen

”Bakas utan konserveringsmedel”

Ok…?!

Nä.
Jag föredrar nog de här till kaffet istället.
Galet goda blev de!

Och mer: Jag har blivit med hushållsvåg.
Nu ska jag lära mig baka levain!

Fullständigt fritt från skit!

Fråga: Vad ska jag göra med bullpåsen? Omloppsbana runt jorden, tillsammans med verktygslådor och annat skräp?
Mata duvorna med, och se om de överlever?
Fler förslag?


En massa ofog.


Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!

Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!

Tydligen.

Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.

Frågan är om det är självförvållat?

Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
”Okejrå” sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.

Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.

Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:

TUNNISAR!!

När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!

Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.

”Jag har ett par här, vill du låna dem?”

Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?

På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.

…och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?

Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan 😉


OAOAOAOAOAOAOAOAOA!!!


Jag kommer gående i korsningen Götgatan/Ringvägen när en ambulans kommer farande, inte speciellt fort, men ändå med blinkande ljus och tjutande sirener. Inför korsningen växlar sirenen ljud till ett än mer påträngande WAWAWAWAWAWA, bilar stannar till, släpper förbi, gångtrafikanter står stilla på refuger och trottoarer.

Korsningen Götgatan/Rinvägen är en av de mest olycksdrabbade i Stockholm, och det är inte svårt att förstå varför. Det är MYCKET trafik, det är MÅNGA gångtrafikanter, bussar och cyklister.
Och Ambulanser, på väg upp till Södersjukhuset.

Ljudet, signalen, är ett larm, får oss att genast uppmärksamma att något utöver det vanliga händer, att det är någon sorts fara å färde. Blinkandet och ambulansens bjärta färger hjälper oss att snabbt finna faran och akta oss – och också lämna fri väg för den stackars själ som man försöker hjälpa.

Som barn, stannade jag ofta upp i leken på skolgården där vid Mariaskolan, och tänkte en snabbt improviserad bön: ”Snälla, håll ut, du är strax framme vid sjukhuset, snart blir det bra!”

Ett larm måste kroppen uppfatta fort. När larmet går är det meningen att man ska agera – inte ifrågasätta eller sätta sig och fundera över. Då kanske man brinner inne, blir påkörd, uppäten av en tiger.

En livsviktig funktion.

I hjärnan är det Amygdala som sköter om det här. Man kan förenklat säga att amygdalan är vårt brandlarm; omedelbart har vi agerat: hoppat till, vänt oss om och först därefter kanske ett synintryck hinner fram till syncentrum i hjärnan som hjälper oss att omtolka situationen: Det var ingen fara ändå. Smått generade skrattar vi åt vårt krumsprång, men i själva verket visar det bara att allt fungerar som det ska.
Vi fick en förvarning, vi reagerade blixtsnabbt, hade det varit fara å färde hade det kunnat vara den sekund amygdalan sparade åt oss genom att larma som räddade oss.

Det här har jag rätt bra koll på.
Jag känner min amygdala.
Den är nämligen vältränad.

En gång i tiden var jag sjuk. Svårt sjuk – för man är inte ”lite sjuk” om man är sjukskriven så länge som jag var det, och om man beter sig som jag gjorde.
Utmattningsdepression. Utbrändhet. Kärt barn har många namn.

Hos mig yttrade det sig bland annat i att amygdala var hyperaktiv.
Signalerade för fara i en väldig massa sammanhang.

Problemet var bara att jag inte klarade av att sortera larmen: Falsklarm eller inte?
Så jag var rädd. Mer eller mindre konstant rädd. För allt möjligt.
Jag var rädd för att någon skulle tilltala mig på affären.
Jag var rädd för min (rätt knäppe!) hyresvärd.
Jag var rädd för att de skulle ringa från försäkringskassan eller jobbet.
Jag var rädd, rädd på riktigt för allt det här.
Rädd för allt som inte följde det jag kände till, planerat.
En sån enkel sak som att det ringde på dörren, när jag inte väntade besök gjorde mig så livrädd att jag stelnade till i soffan och faktiskt inte vågade ens gå upp och titta i titthålet i dörren.
Vad jag var rädd för?
Åh, ni anar inte vilken fantasi en hjärna kan ha, när den målar upp katastrofscenarios. Orimliga? Otroliga? Javisst, det spelar ingen roll. I det läget, i rädslan, ifrågasätter man inte. Man agerar. Fryser/Flyr/Fäktar.

Det här är historia.
Jag är inte sjuk längre.
Nu är jag inte rädd hela tiden, jag är bättre på att ifrågasätta tankarna, bättre på att sortera.

Men somligt ÄR jag rädd för.

Jag är till exempel rädd inför förlossningen.

Inte för att dö – jag kommer att föda mitt barn på ett sjukhus, och där kommer det att finnas läkare och sköterskor och barnmorskor och en vansinnig massa apparater och grunkor som kan hjälpa till att rädda mitt liv om något skulle gå så fel.
Inte för att barnet ska dö – Det KAN hända, men återigen: Det händer sällan, väldigt väldigt sällan och det finns så många fiffiga metoder och pryttlar som läkare kan använda.

Inte för att barnet på något sätt ska vara sjukt. Det kan jag nog klara. Jag vet att barnet inte har någon kromosomskada, men mycket annat kan ju gå snett. Men det spelar faktiskt ingen större roll. Det klarar jag. Det blir som att köpa en biljett till Rom men istället hamna i Amsterdam. Amsterdam är inte så dumt det heller.


Jag är rädd för att bli rädd.
Jag är rädd för att jag inte ska ha koll på mig själv, på vad som händer, att jag ska bli så rädd av smärtan, av allt som är nytt och konstigt att det som egentligen är en välsignad stund i mitt liv bara blir något jag aldrig aldrig mer vill uppleva eller ens tänka på. Att det blir ett trauma, som visserligen gav mig ett underbart litet barn, men som i sig var något vidrigt och fruktansvärt.

Så jag ältar.
Ältar lite mer. Stackars Jeez, Carcol, Peterlina, Kaffemoster… De har alla fött barn. De har överlevt. De tyckte dessutom att det var helt OK. Till och med något alldeles fantastiskt.
Jag har pratat med Mamma: Hon följer nog med mig när det väl är min tur. Jag frågade henne:”Men var inte DU rädd?”
Jag hör i telefonen hur hon hissar upp ögonbrynen, när hon svarar: ”Nej, varför då? Det gör ont, men det är inte farligt!
…så självklart är det henne som jag ska ha med mig då, där.
Någon som påminner mig om det.

Jag läser böcker och jag går på föreläsningar.
Bra föreläsningar.
Om hur det går till, vad som händer, moment för moment.
Mona berättar, med humor, trygghet och oändlig erfarenhet. Jag lyssnar. Lyssnar igen. Repitition, indoktrinering är finfint!
Jag har fått remiss till Huddinge Sjukhus för att få träffa en förlossningsbarnmorska, och för att få se hur det ser ut där, så att miljön inte är ny, så att jag vet var jag ska, så jag får älta och processa lite mer.
Jag ska – *hrm* – lära mig profylaxandas och lyssna på avslappningsövningar.
Massor.
(Måste bara lösa mp3-spelarfrågan först)
Och så ältar jag.
Och msn:ar Fantastiska Fyran igen.

Det blir bättre.
Det hjälper.
Jag tror nog att jag kommer vara redo när det är dags.

För visst har Mona rätt när hon säger: Det är först EFTER förlossningen som äventyret börjar…