Etikettarkiv: Carina

De där Tjejsakerna…

Ja, det är inte min grej.
Jag är dålig på dem, känner mig ofta vilsen och klumpig när det kommer till det där klassiskt feminina, det där uttalat kvinnliga.
Make Up till exempel.
Visst kan jag sminka mig hjälpligt, men jag gör det sällan och när det händer känner jag mig både fin och obekväm. (Ja, jag pratar bort läppstiftet på nolltid och råkar klia mig i ögat utan att tänka mig för. Varje gång)
Jag avskyr att köpa kläder och än värre är det att köpa skor. (I helvete ”vara fin och lida pin”. Jag har HÄLLT blod ur ett par vita pumps en gång)

Därför har jag lite roligt åt mig själv nu, när jag helt plötsligt kommit in i något sorts nagellacksnoja.
Helt sprunget ur skyn är det inte. Ansvar fördelas jämnt mellan Malin och Filippa. Själv är jag – självklart – fullständigt ansvarslös. Som alltid.
Malin har nämligen en alldeles underbart charmig liten sminkblogg, som även en människa som egentligen är ganska ointresserad av smink kan läsa med behållning. Stor behållning till och med. En sminkblogg som inte bara visar upp olika läppstift och nagellack, utan också bjuder på personliga reflektioner, utmaningaroch gyllene stunder. Och då kan någon som jag åka dit. Och helt plötslig gå till Åhléns City och köpa nagelgrejs för femhundraspänn. Barasådär. (Tro mig, jag är inte den som bränner pengar på skönhetsprodukter)

Så.
Vad köpte jag då? Jo, här Carina, kommer det där vi pratade om idag. Nail Food, från Scratch. Malin lovar att den där lilla flaskan innehåller magiska droppar för såna som oss, som har korta, trasiga, flisiga naglar. Och jag vill så gärna tro på henne att jag köpt den.

Dessutom köpte jag det här underlacket och ett överlack. Det skulle ha blivit Malins rekommendation, det med men jag tiltade nog lite av makeupavdelningsöverslag att det blev OPIs Top Coat och det får duga gott. Lilla Essingen var med under hela äventyret, ledsnade hårt av mitt velande och snurrande bland hyllorna och fick som muta välja ett helt eget nagellack, då bland Depends billiga små mini-lack. När en flaska kostar 25 spänn kan man ta ut svängarna lite.

Om någon tvivlade så vet vi nu, det här är min pojke, det är det, för han valde … ett lila lack! (Helt utan påverkan av Mamman. Sådetså!)

Ja. Ganska mesigt är det, men han är ju ganska liten, med det att han växer till sig blir nagellacken säkert häftigare!


Ne-ej

Egentligen är allt Carinas fel.
Man skulle kunna tycka att det är ett hårt uttalande, men jag ristar det i sten.
Det Är Carinas Fel.

Men det finns några ytterligare bidrag till katastrofen.

Oktober.
Jag menar, visst kan man prata om mysiga kvällar i stearinljussken, med mustiga grytor och lurviga filtar.
Jaja. Man kan också prata om att frysa ihjäl i mörkret i väntan på bussen som är sen, om lövhalketunnelbanor som kommer en annan dag, om regn som kommer mer från sidan än uppifrån och blöta fötter.
Så till Carinas tröst så… Ja, Oktober.
En klart förmildrande omständighet.

Dessutom

Måndag.
Ja. Behöver jag säga mer?

Därutöver:

Barnet hade feber. Inte mycket feber, men tillräckligt för att dagis skulle vara en omöjlighet. Tillräckligt lite för att lägenheten skulle kännas alldeles för trång så vi for iväg till Farsta Centrum för lite höststövelinförskaffande. De stövlar som ännu var, var på gränsen till små men framförallt trasiga på ett mer katastrofalt sätt och min onge ska inte behöva frysa om fötterna. Jag AVSKYR att frysa.
Över twitter skräddar jag lite snabbt ihop en träff med vännen Carina, som ska leta jeans till någon av sina flickor.
Vi letar, hittar, fyndar och har det ganska trevligt där bland klädställningar och hyllor. (Vilket är bra gjort, för jag gillar inte att köpa kläder)
Jag är mycket glad för att hon är med när de där stövlarna ska införskaffas, för jag tycker att det är svårt att köpa lagom mycket för stora stövlar. ”Kan de verkligen VARA så DÄR stora??”

Vi jobbar på duktigt, och tillslut sjunker vi ned på varsin stol på Waynes Coffee för värförtjänt kaloriintag.
Barnet har hållit sig någorlunda i skinnet under förmiddagen och får nu ett glas mjölk och en liten muffin. Fint med lite socker.

Det är här det går snett.

För att den var måndag, för att det var oktober. För att han hade tråkigt eller för att det var just Carina som satt på hans högra sida.

Men

Hans ben börjar pendla, under cafébordet.
Som den kloka kvinna Carina är, så säger hon till honom:
”Kan du sluta sparka på mitt knä?”

Förändringen är så dramatisk att vi tittar på varandra över bordet, och försöker kväva våra skratt.

Barnet tappar axlarna, armarna faller ner, och muffinsbiten ur handen ner på golvet (jo, mamman hann se och fånga)
Hela barnet slokar och slutar vara barn, för att bara vara Det Försmådda Och Missförstådda Offret

…och det har på något sätt inte släppt sedan dess.

Trotsåldern är här!


Om man saknar varmluftspistol

Det snöar.
Det snöar mer och så blåser det lite, ganska mycket, massor.
Jag berömmer de uthålliga killar från bostadsbolaget som skottar fram trappor och sopskåp, där traktorerna inte kommer åt.
Vilket sisyfosarbete
Barnet drar ”puckan” varv efter varv i lägenheten men jag tänker på köldeffekter och minusgrader.
Det är kallt ute. Femton minusgrader och lite vind på det, det biter illa i små pojkkinder.

Men tillslut låter jag mig bevekas, efter att jag slarvigt råkat nämna ordet ”Overall” i ett telefonsamtal, varpå han lyckligt kommer springande med den bruna PolarnåPyretoverallen vi fått av Carina.
Han vill utututNU!

Så vi går ut.
Jag drar honom i ”Puckan” runt kvarteret, det är kylslaget men uthärdligt. Han är lycklig och drar med händerna i den lösa kalla snön.
Sen leker vi lite utanför porten.
Jag önskar jag haft en skyffel, så jag kunnat hjälpa de tappra snöskottarna.
Han pulsar, gräver i snön, ålar i densamma.
Jag försöker förhandla: Jag lovar, du får mat, så mycket du vill, du behöver inte äta snö!
Men så kommer jag på.
Barnet har tjuvläst bloggen
Han drar bara sitt strå till stacken.
Vad gör man om man inte har en bazooka, liksom?

Väl inne igen dricker vi varm choklad och äter smörgåsar med leverpastej.

Precis så som man ska göra efter en stund ute i snön.


Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt ”Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.