Etikettarkiv: Christina Stielli

”Hatar din blogg”

Jag studsade till inför de första orden i hennes tweet, men läste vidare.

Märkligt.
Man ska bara behöva ange någon sorts giltig e-postadress för att kunna kommentera i den här bloggen. Jag vill att det ska vara så enkelt som möjligt, men tillräckligt svårt för att spambotar ska misslyckas. Alltså, en giltig e-postadress.

Men något inlogg någonstans ska inte behövas.

Snälla du, som läser det här.

Kommentera, se om du har samma problem som Stielli.
OM du får det, berätta vad du använder för browser och om det bara är den här wordpress-bloggen du fått problem med.

Ok?

(Och om du begriper varför det Stielli får upp en underlig inloggningsruta, får du gärna berätta det för mig!)

Annonser

Same same but different

Jag, som så många andra i mitt twitterflöde såg ”Du är Googlad”, Johan Ripås dokumentär på svt2 igårkväll.

Christina Stielli har bloggat bra om den och jag tänker inte säga så mycket mer om den än att den är tänk- och sevärd. Den finns på SVT Play i en månad, missa den inte.

Om man googlar mitt  namn blir man lite förvirrad.

Jag har ett inte helt vanligt namn, likväl får man upp träffar som inte passar in.

Jo. Vi är två. Två med samma lite ovanliga namn, och två helt olika liv. Jag känner henne inte alls, men klickar runt bland länkarna. Entreprenör, nästan jämnårig med mig. Vi bor båda i Stockholm. Hon är egen företagare, något om barnkläder och design. Själv blir jag arbetslös om en dryg vecka. Jag klickar vidare … huvva. Cancer. Riktigt elak cancer och några mycket tuffa men självklara och likväl modiga beslut.

Förra fredagen var jag på mammografi.

Det är som de där j*vl* cellproven.

Det är en fantastisk sak att helt gratis undersökas, att alla har rätt till det och kallas till den här sortens undersökningar. Samhället vinner på att hitta de som håller på att bli sjuka innan det hunnit gå för långt.
Ändå avskyr jag det, undersökandet, men jag tar mig själv i kragen och går dit.
Låter brösten tryckas ihop i den där stora maskinen. Jo. Det gör ont. Det gör duktigt ont. Det är hemskt att klä av sig och bli tagen på, av en vilt främmande människa, men värst är ändå skräcken.
Tänk om…

Känslan är irrationell och mycket påtaglig: det är skönare att inte veta.

Efteråt tröstar jag mig med en semla.

Idag ligger ett brev från SÖS på hallmattan.

Ett namn.
Två helt olika liv.


Lila saker #2

Jag förstår att ni biter på naglarna.
Spänningen är oliiidlig.

Jo.
Det är ännu en blomma.
Den är fantastiskt lila.

Lilla Essingen kommenterade dem när vi gick förbi ett snår på väg till Dadi:

Mamma! De luktaj godis!!

Så här års säger jag som Christina Stielli – Syréner är underbara. Jag knarkar doften, parkerar i snåren och struntar i myror och andra småkryp.
Och snyggast är de där djuplila. De ljuslila är ok, de vita är maffiga men bäst är de djuplila, å tänk att få ha en hel häck med djuplila syréner…

(I mitt liv finns bara en risig och eländig kornellrad och jag lovar, den gör mig inte det minsta lycklig)


Om att tappa hoppet

Jag tror att vi alla varit där, i den känslan, åtminstone någon gång, i någon situation.
När en katastrof drabbat oss, när livet rasar samman, när det vi behöver tas ifrån oss.
När ord som ”kris betyder utveckling” och ”det blir bättre” i bästa fall känns tomma och i värsta fall grymma och cyniska.
För hur i hela fridens namn ska jag någonsin kunna le igen, efter det här?

Jag har det, rent av flera gånger, men jag är lyckligt lottad. Trots åtskilliga katastrofer har jag bara varit i den här känslan korta stunder, och korta stunder står man ut. Några minuter i taget. Jag har räddats av goda vänner som pratat med mig, om det som gjort ont ont ont eller om helt andra saker. Jag har räddats av vardag som måste råddas: mat lagas, snö skottas. Jag har räddats av min egen galghumor, ja, utan den hade jag nog faktiskt varit död.
För till och med i de värsta sörjorna jag vadat i har jag kunnat garva åt min egen misär. Inte hela tiden, men lite då och då.
Men jag har räddats när jag inte riktigt förmått att rädda mig själv.

Jag har aldrig på allvar börjat tänka tanken :”Livet är meningslöst. Lika bra att göra slut på det”

Men.
Jag vet de som gjort det.
Jag vet också att de är fler än jag tror, att alla inte är lika bra som jag att se till att få hjälp när världen går sönder.
Jag vet att flera jag känner och älskar gjort det.

Det gör mig förtvivlad, för jag är säker.

Säker på att livet till och med när det är som jävligast faktiskt kan bli bättre.

Därför blir jag förtvivlad när jag ser att en handledning för självmord är den första träffen man får, om man googlar på ”självmord”.
Inte en sida där man kan hitta hjälp för att överleva, utan en sida med tips och tricks för att ha ihjäl sig själv.
Någon jag älskar kanske funderar, tänker och googlar, och hamnar där, istället för någon annanstans, någonstans som ger lite kraft att leva istället för att bara överleva.

Jag biter mig fast i ett citat av Julian av Norwich

”…All shall be well, and all shall be well, and all manner of things shall be well”

Andra har sagt, tänkt och skrivit goda och kloka saker om självmord. Läs
Ludmilla
Jacob Sunnliden
Magnus Callmyr
Mats Adamczak
Cattas Bubbla
Christina Stielli
Robert Damberg
Doris
Peter Reuterås

Petra Jankov
Per

Mymlan
Mazocialmedia
Elwira Kotowska


Drömmen som tog slut

förekommen anledning så tänker jag försöka tänka och skriva om drömmar.
Om vad jag önskar mig, vad jag längtar efter, vad jag vill ska ske.

Det här är inte lätt.
De tog ju slut, drömmarna. Jag drömde om att bli socionom, jag drömde om att bli tekniker, jag ville jobba med säkerhet, ville bli bra, riktigt bra, på brandväggar och sånt pyssel. Det blev inte så. Drömmarna krackelerade. Jag har ansträngt mig mycket för att inte tänka på det som hände som mitt misslyckande, utan att saker helt enkelt blev på ett annat sätt.

En annan stor och viktig dröm lever jag i nu. Efter många års längtan och en hel del bergodalbaneåkande lever jag med en liten pojke, en pojk full av skratt och förklaringar och ”Lissmakiin” och ”Thomas Tåget”.

Så vad finns kvar?

Men jo. Något är det där i alla fall.Orden, orden tycker jag om och jag skriver här i min blogg, skriver för mig själv och blir själaglad när jag märker att människor läser och tycker om det som står här. Så orden är en lisa, ett nöje. Där är en dröm. Tänk om jag någon gång skulle få till det, tänk om man skulle skriva en bok? Men hur gör man?? Och jag har ju inga historier, bara tusen ”börjor”?
Men den här drömmen tänker jag nog odla lite ändå. Trots att den är omöjlig och orealistisk och fullständigt vansinnig. Jag har en skrivbok i ryggsäcken. Den följer mig till jobbet varje dag. En bok med postit-lappar, för det är tydligen så man gör, man har tusen postitlappar… Och nu så pratar jag om min dröm högt, och det är nästa steg. Ännu ett steg tar jag den 7 mars, för då ska jag på en … föreläsning/seminarium/whatever som Punct.se arrangerar och jag ser fram mot det SJUKT mycket. Det här är nog en av de största drömmarna jag har… Åh, så kul det ska bli!!

Men sen då?
Christina frågar: Vad vill du göra, vad vill du bli, vad vill du ha?
Shitshitshit.

Vad vill jag GÖRA med timmarna i mitt liv, de timmar jag inte tillbringar med min onge?

Det jag gör ska spela roll, förändra och förbättra tillvaron för människor. Göra livet bättre eller enklare på något sätt.
Jag vill få tänka och utvecklas. I det jobb jag har i dag möter jag inga som helst utmaningar längre.
Jag vill tjäna pengar. Tillräckligt med pengar. Inte shitloads med pengar men tillräckligt med pengar för att vi ska kunna leva tryggt, jag och min onge. Jag vill slippa oroa mig för pensionen. Jag vill ha råd att ha semester. (Inte nödvändigtvis att åka på guldkantade utlandsresor, men åtminstone slippa jobba några veckor på sommaren och unna mig lite ledighet runt jul och nyår. Det var länge sedan)
Jag vill lära mig saker, möta människor och nya tankar.

Vad vill jag bli?
Jag vill bli klokare.
Jag vill bli mött med respekt, inte bara för min person utan också för min kompetens och kunnande.
Jag vill känna mig efterfrågad.

Vad vill jag ha?
Jag vill ha roligt.
Jag vill ha omväxling.
Jag vill ha ledigt då och då och göra roliga saker med min onge

Jag älskar er för att ni läser de här inläggen och för att ni så generöst delar med er av era tankar och erfarenheter.
Jag får frossa av de tjänster som jag får länkar till i min mailbox och jag googlar vilt på de uttryck ni svänger er med.
Men jag andas och då går det bra. Så länge jag andas.


Dags för lite fredagsmys?

Jag är mamma sedan två och ett halvt år. Jag är inte någon sensationellt bra mamma men jag är antagligen inte sämre än de flesta. Jag blir ibland arg på mitt barn och redan nu vet han ganska väl hur man gör för att provocera mig. För det mesta biter jag mig i läppen, tar ett andetag extra och sätter mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge. När jag inte klarar det går jag ut på balkongen och tar tre andetag. Sen sätter jag mig ned på huk och pratar och lyssnar på min onge.

På samma sätt som alla tvåochetthalvtåringar gör, så händer det att mitt barn slår mig när han är arg på mig. Undantagslöst tar jag tag i hans händer och pratar med honom: Du får inte slå mig. Du får inte slå någon, aldrig någonsin får du slå någon. Arg kan man vara utan att slåss. Vi pratar och vi lyssnar men vi slår inte varandra.

Och så pratar vi om det. Gång på gång.
Var gång det sker. För det gör det, för är man tvååetthalvt har man mer humör än fostran, och det är mitt jobb, mitt ansvar att lära honom hantera frustration och ilska, och lära sig att inte bli provocerad av andra människor.

Jag blir förtvivlad och alldeles vitglödgat asförbannad var gång jag påminns om att det jag predikar för mitt barn, och det jag faktiskt kräver att han ska lära sig att bemästra inte är en självklarhet.
Att människor anser sig ha rätt till undantag.

Det finns inga förbehåll, det finns inga undantag. Det är en av tillvarons ytterst få absolut analoga regler.

NEJ.

Så när SR rapporterar om pappan som misshandlat sin dotter men slipper fängelse blir jag matt och förtvivlad och förbannad.

Men jag försöker andas. Predika kommunikation. Vikten av att lyssna dubbelt så mycket som man pratar.

Sen får jag nästa käftsmäll

Stopp.
Vad händer?

Man hade en träbur på gården som kallades Mysen?!
Varför fanns den där, vem hade byggt den, vem kom på det, och vem fasen kom på att kalla den ”Mysen”??

Nej. Lika lite som att man inte får slå barn får man låsa in dem i en trälåda.

Man får inte heller videoövervaka dem för att slippa vara med dem när de får panik av att vara inlåsta i en trälåda.

Man får inte heller skrämma andra barn genom att låta dem se en video med ett panikslaget och inlåst barn.

Särskilt inte ett ”funktionshindrat” barn som kanske  inte har samma förutsättningar att kommunicera som ett ”normalt” barn.

Det är vår gemensamma,  absoluta och kompromisslösa plikt som vuxna människor, oavsett om vi är föräldrar, lärare, busschaufförer, kassörskor eller poliser,  att lyssna på, skydda och företräda barn så att de lär sig respekt är något man får och inte något man kan kräva eller ta. Det bästa verktyget vi har för att kommunicera med barn är den trygghet vi kan projicera kring barnet. Utan trygghet och  tillit finns tillslut  bara skrik, knytnävar och panik kvar.

Heder till de vikarier som gjorde sin plikt och såg till att skydda ett barn istället får att låsa in det.


Listad dag.

DAGENS VILL HA: Sömn.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, vit stickad jumper, halsbandet från Carina
DAGENS SMINK: Smink? Ja faktiskt, för en gångs skull lite läppstift
DAGENS FRISYR: Halvrisig hästsvans
DAGENS HÄNDELSE: Sniffat ett av mina gudbarn i nacken. Ätit lunch med en vän och fick inte bara mat utan också shitloads med myror i huvudet. Överraskat en annan vän.
DAGENS LÅT: Hmm… P1, gills det?
DAGENS PLANER: Eftersom klockan är nästan tio på kvällen så … är de avklarade. De blev ungefär som väntat.
DAGENS SAKNAD: Den där tvåsamheten. Den ordlösa, trygga.
DAGENS DUMMASTE: Idag har varit en bra dag, så jag kommer faktiskt inte på så mycket att gnälla över..?!
DAGENS SJUKA: Barnet är inte riktigt kurant. Det kan bli en VAB-dag i morgon.
DAGENS DROG: Bekräftelse. Tänk att någon tror på mig och visar det så konkret!
DAGENS KRAM: Barnet. Oräkneliga gånger. Bästvännen. Lunchsällskapet. Lillasyster. En kramrik dag. En välsignad dag.
DAGENS PUSS: Barnet klättrade upp i favoritfrökens famn på dagis, vände sig om mot mig och gjorde en riktig slängkyss till mig… 🙂
ElefantlåsTro Hopp och Kärlek

DAGENS KÖP: Äntligen. Jag unnade mig en fin present idag. Ett armband från Troldekugler.
Jag köpte en armlänk, ett elefantlås och en berlock, ”tro, hopp och kärlek”
Jag fick dessutom tag på mer garn till min sjal.

DAGENS GODIS: Inget alls. Fast jag har varit grymt chokladsugen hela kvällen. GRYMT. Fatta att jag köpt praliner idag, och gett bort!!. Inte minsta lilla tjuvning. GRYMT sugen.
DAGENS HUMÖR: Glad. Rent av lycklig.