Etikettarkiv: Dadi

En present

Dagens bästa stund är när jag kommer till Dadi. Bara att komma dit, till min Onge gör mig lycklig, och egentligen har vi sällan väldigt bråttom hem. Vi har nära, och har ingen tid att passa. Vi snackar lite med fröknarna, hänger lite, letar rätt på lappar, borttappade vantar och plastpåsinknutna kläd-bomber. Kollar in byggprojekt, snackar om vad fläckarna på kläderna skvallrar om – jaha, ni har målat idag, och så har ni ätit… köttfärssås?

Idag fick jag en sötnötsbryt.

På Lilla Essingens hylla ligger en present från Molly.


Om att hämta barn.

-NEJ!!
Ja kan inte gå hem nu, vi haj inte tid! Vi lekej Mamma-Bajn!

-Men vad ska jag göra då?
-Du kan gå in däj, pjata me fjöknana!

Ibland tar det en stund att få med sig sin onge hem från Dadi.
Ibland är det inte helt lätt att bara få med sig sin egen onge hem från Dadi. (Vi måste bestämma något, Anna, vad säger du om onsdag nästa vecka?)
Ibland får man vara tacksam för att man lyckades lämna klackeskorna ongen vandrade omkring i, och leva med att stövlarna råkade bli kvar.


Om att bli brädad.

Det händer inte så ofta, men då och då går vi tillsammans, jag och barnets far, till Dadi för att hämta Ongen.
Jag älskar det, att hämta honom. Jag delar mer än gärna med mig av glädjen, och jag vet att hans pappa också njuter, och det händer att jag väntar i det längsta med att hämta honom, så att Faderskapet som är på väg kanske ska hinna få göra det.

Men idag hade vi bestämt att vi skulle gå bort till Dadi tillsammans.
Barnet jublar, och jag gör som jag brukar, jag sätter mig på huk och öppnar mammafamnen, och barnet rusar som ett skenande tåg mot mig — och förbi mig, och kastar sig upp i pappafamnen och jag står där med min tomma famn och skrattet bubblande, för så är det. Jag möter Frökens blick och vi skrattar och jag tänker på den här stunden och känner den och låter den fylla mig.

Jag vet att det här är något lite lite känsligt för en del. Jag lägger absolut ingen värdering i det, och jag är ingalunda ”bättre” än någon annan, men i mig finns bara lycka och glädje, och inte minsta lilla gnutta avund, men jag ser att Fröken kollar av mig innan hon delar mitt skratt.

Men hon vet ju inte vad jag vet.

Hon vet inte att just min onge var mycket nära att faktiskt vara utan pappa som hämtar på Dadi.

Hon vet inte heller att jag faktiskt kanske kanske håller på att lära mig att lita på att det faktiskt inte är så, inte blir så, inte kommer att vara så, att den här pappan aldrig i helvete kommer släppa taget om sin onge igen.


Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

”Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är ”söttbullaj” i ”ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en ”Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en ”söttbulle” eller två.


Hållahannen

”Hålla mammahannen!!”

Så säger han, min pojke. Varje morgon.
Gör han inte det eftersom han är fullt upptagen med att springa så är det jag som säger så: ”Hållahannen!”

Det är så härligt, jag älskar det, älskar att få ha den där lilla varma handen i min när vi går till Dadi.

Ibland vill han springa, ibland vill han hoppa och klättra, ibland vill han ingenting utan bara bli buren och gråta (ja, vi har tidiga mornar, pojken är trött på riktigt ibland) men oftast så blir det ”hållahannen” en god bit av vägen ändå.

Så han håller mig i handen och jag njuter av närheten och tvåsamheten och sällsamheten i det hela.

Men är man två och ett halvt år gammal och har mamma i den ena handen kan den andra inte vara tom.

Det.
Går.
Inte.

I sin andra hand bär han en kompis.
Ibland är det Thomas eller ”pöchypöchy”.
Ibland är det mojfajbilen.
Ibland är det ambulansen eller ”Lissmakiin”

20110401-200057.jpg

Väl framme på dagis börjar diskussionen. Vi har övat på den så många gånger vid det här laget att det inte är ett krig. Bara en diskussion. Att lägga kompisen i mammas jackficka eller väska, så att den inte tappas bort på Dadi. För det mesta går det hela relativt konfliktfritt.

Sedan, gång på gång under dagen, stoppar jag ner handen i min ficka. Fingrar på den lilla röda bilen och fåntrattsler av känslan av närvaro den förmedlar. Så nära, hela tiden, fast det i själva verket skiljer flera timmar och ett par mil mellan mig och min onge…


Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt ”Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (”Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (”pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.